Det är möjligt – men långt ifrån säkert – att Karl den stores farfars farfars morfars farfars farfars morfar hette Flavius Afranius Syagrius, och var romersk senator och konsul under andra halvan av 300-talet. Se där ett försök att konstruera en genealogisk linje – om än en bräcklig sådan – från nutiden tillbaka till antiken. För får man bara linjen mellan Karl den store och antiken att hålla är nämligen resten en baggis; det går enkelt att belägga att huvuddelen av Europas nuvarande aristokrati är släkt med Karl den store.

Detta, att bygga en bro till antiken som kan bära den kritiska granskningens vikt, i vart fall om man kisar lite med ögonen, är en gammal sport. Faktum är att det är något av släktforskningens heliga graal, ett slags motsvarighet till filatelins gul tre skilling banco.

I alla händelser är det år 476 som är mållinjen, det vill säga det vedertagna datumet för Västroms fall. Den 4 september detta år avsatte germanhövdingen Odovakar den siste västromerske kejsaren, den tolvårige Romulus Augustulus. Det brukar ofta påpekas att detta inte uppfattades som så dramatiskt av samtiden. Det är nog en lätt överdrift, men det var å andra sidan en tid som var utomordentligt luttrad när det gällde dramatik. Sant är naturligtvis att det många gånger tidigare förekommit att germanska krigsherrar i romersk sold tröttnat på sin ­arbetsgivare och bytt ut honom. Skillnaden denna gång var att kuppmannen inte satte någon ny marionettkejsare i den gamles ställe.

Romarriket har det gemensamt med äppelpaj att det anses så bra att nästan alla länder vill göra anspråk på det som sitt eget.

Man kan kanske säga att Västroms fall uppfattades ungefär så dramatiskt som vi i Sverige idag, som trots allt är lite mindre vana vid dramatik, skulle uppfatta en regeringskris mellan två riksdagsval. Odovakar som en sorts folkvandringstida Ola Ullsten med andra ord.

Tendensen i historieforskningen sedan några decennier är överhuvudtaget att spela ner betydelsen av övergången mellan antiken och medeltiden. Emblematisk för denna vad man kan ­kalla postmoderna syn på Roms fall är den irländske historikern Peter Brown och hans epokgörande bok The World of Late Antiquity från 1971. Man kan förenklat uttrycka tesen som att det inte finns några klara brottytor mellan senantiken och den tidiga medeltiden, utan bara en mjuk, fortgående förändring. Det går, enligt denna historikerskola, heller inte att tala om att civilisationen skulle ha gått tillbaka. Det som hände var att människors behov förändrades, och att de därför på helt rationella grunder förändrade sina livsmönster.

Detta är en elegant, väl utarbetad och tankeväckande syn. Det huvudsakliga problemet med den är att den är nonsens. Naturligtvis går det att uttrycka det som att ”livsbehoven förändras” när kusterna förhärjas av plundrare, och att det då är rationellt att överge villorna vid havet och bosätta sig i befästa byar i bergen. På samma sätt kan man naturligtvis säga att livsbehov förändras när vattenförsörjningen till städerna upphör på grund av kollapsad infrastruktur och att det då är rationellt att överge badhusen. Men det gör ju inte mycket för att vederlägga tesen att antikens slut verkligen upplevdes som en kata­klysmisk process av de flesta berörda.

För faktum är att Västeuropa under loppet av ett par hundra år sjönk till en lägre kulturnivå – vad gäller exempelvis teknologi och ekonomisk specialisering – än under den förklassiska tiden. Mätpunkt efter mätpunkt bekräftar bilden. Det mest anslående exemplet är nötkreaturens mankhöjd, som ju bland annat är en funktion av jordbrukets avkastning. Under den förromerska järnåldern var den genomsnittliga mankhöjden för en ko i dagens Italien fyra centimeter kortare än under kejsartiden, men dock fyra centimeter längre än den skulle bli under tidig medeltid.

Brottet mellan tidsåldrarna var alltså skarpt och verkligt. Annars hade inte lockelsen i att­
hitta gul tre skilling banco – en släktlinje till andra sidan Ginnungagapet – varit lika stark. Att ha rötter i tiden före är en statussymbol på samma sätt som det är en statussymbol i Sverige att bebo ett av de allt fåtaligare vackra husen från tiden före 1930.

Egentligen handlar det kanske om att försöka övertyga sig om att det förflutna går att greppa i flykten. Men den obarmhärtiga sanningen om tiden före medeltiden är att det mesta är glömt. De gestalter från antiken som vi minns, studerar och för vidare är inget annat än svaga röster i en storm, lösryckta skuggbilder ur tidens malström. Vi kan knappast veta vilka böcker och människor som för alltid är borta.

Oavsett hur lågt lyckans sol sjönk för det alltmer folktomma stenbrottet vid den slammiga Tibern betraktades alltså Rom – som rike och som idé – som en levande realitet.

Historiskt har inte bara människor utan även länder och stater försökt spåra sitt släktskap tillbaka till Rom. Romarriket har det gemensamt med äppelpaj att det anses så bra att nästan alla länder vill göra anspråk på det som sitt eget.

Men det har funnits mycket konkreta skäl till att tråden från Rom varit storpolitiskt intressant. Av central betydelse har varit det för oss svårbegripliga konceptet translatio imperii. Detta kan i korthet beskrivas som en övertygelse om att det existerar ett imperium, en politisk enhet som alla kristna riken ingår i och i spetsen för vilket finns – eller i vart fall borde finnas – en kejsare. Detta imperium existerar oberoende av yttre sken, och dess innersta oförstörbara essens kan ärvas och överföras.

Mot den idébakgrunden blev det ett maktargument av första rang att kunna härleda en obruten, statsrättslig linje från Rom. Dessutom var det för många människor, långt in i medeltiden, helt enkelt ofattbart att det eviga Rom kunde upphöra att finnas till. Oavsett hur lågt lyckans sol sjönk för det alltmer folktomma stenbrottet vid den slammiga Tibern betraktades alltså Rom – som rike och som idé – som en levande realitet.

Att försöka följa idén om translatio imperii genom tiderna innebär en ganska skumpig färd. Men spänn fast säkerhetsbältena, för nu kör vi.

Kanske självklarast anspråk på att vara det sanna Romarriket hade Östrom, så länge det fanns. När Odovakar avsatte Romulus Augustulus skickade han de kejserliga insignierna till Konstantinopel, tillsammans med det inställsamma meddelandet att man i väst inte behövde en egen kejsare utan hädanefter, som före riksdelningen, skulle lyda under kejsaren i öst. I själva verket handlade det naturligtvis om att Odovakar på detta sätt slapp ha någon som flåsade honom i nacken. I Konstantinopel tog man honom dock på orden. Formellt hörde därför huvuddelen av Italien, inklusive själva staden Rom, till det östromerska riket ända fram till mitten av 700-talet. Och än idag benämner till exempel den grekisk-ortodoxa patriarken i Istanbul officiellt sin stiftsstad vid Bosporen som ”Nea Rhome”.

På denna punkt – att de var det sanna Rom – var östromarna under hela medeltiden fullkomligt oböjliga. I dagligt tal kallade de städse sitt rike för ”Rhomania”, och sig själva för ­”rhomaios”. Och när bysantinska lärde reflekterade kring sin egen historia handlade det alltid om Roms historia. Förfäderna, tänkte man sig, hade bott vid Tibern och inte i Attika eller på Peloponnesos. Graikos var en förolämpning – det betydde närmast ”bonnläpp” – och hellen betydde ungefär hedning. Samtidigt som östromarna på detta sätt dyrkade ett romerskt förflutet så hatade de, med äkta och mörkröd passion, ”latinare”, och betraktade förbluffande nog latinet som ett barbariskt och obegripligt tungomål. Ett sådant förhållningssätt kan nog bara förklaras med en utomordentligt förvirrad historieuppfattning. (Det torde å andra sidan krävas just en utomordentligt förvirrad historieuppfattning för att man överhuvudtaget ska ge sig in i leken att leda i bevis att man är Romarrikets äkta arvtagare. Men, som vi ska se, det har inte hindrat andra från att ge sig på samma vådliga projekt.)

Även i Västeuropa har man naturligtvis gjort anspråk på kvarlåtenskapen. Faktum är att Tyskland, Frankrike och Italien alla, på stort och äkta allvar, har ansett sig vara Roms legala efterföljare.

Startpunkt för dem alla har varit den sägenomsusade juldagen år 800, då Karl den store kröntes till kejsare av påven Leo III i Peterskyrkan. Fortfarande idag går det inte att komma fram till en accepterad version av vad som faktiskt hände under den där juldagsmässan. Striden handlar huvudsakligen om huruvida Karl själv regisserade händelsen eller om han tvärtom var motvilligt objekt för den. Ja, kanske var kröningen rentav en kupp av påven, som på grund av kyrkointerna maktstrider behövde en mäktig världslig beskyddare.

För motvillighetstesen talar onekligen den omständighet att frankerna, allt sedan den tid de var slavar och legosoldater, innerst inne föraktade de dekadenta romarna. ”Romersk kejsare” var alltså inte nödvändigtvis något eftersträvansvärt för en skäggig frankerkung som Karl. Mycket riktigt kallade han sig efter sin upphöjelse år 800 heller aldrig imperator Romanorum, utan använde istället den uppenbarligen med utomordentligt stor omsorgsfullhet valda titeln imperator Romanum imperium gubernans – det vill säga ”kejsare, som styr över det romerska riket”. Den groteskt välmodulerade frasen bär tydliga spår av uppfinningsrika och säkert välbetalda konsulter vid hovet i Aachen, och den värmer ett förhärdat juristhjärta.

Det var naturligtvis ingen konst för Frankrike att härleda en tråd av den romerska kejserliga purpurn från frankerna. Napoleon lät också tillverka kopior av Karl den stores krona och kröningssvärd till sin egen kröning som fransmännens kejsare i Notre-Dame 1804. Men även Italien och ­Tyskland kunde göra samma sak, eftersom det frankiska riket efter Karl den stores död delats upp i ett västligt rike, ett mellanrike och ett östligt rike. Mellan- och östrikena kom längs vindlande vägar att utveckla sig till Italien respektive Tyskland.

Kejsartiteln återuppväcktes år 962 då Otto I blev kejsare över mellanriket och östriket. Detta förenade rike kallas av eftervärlden för Tysk-romerska riket (men kallade sig själv aldrig något annat än det heliga romerska riket), och det skulle bestå i vart fall ända till 1806, då den siste kejsaren på grund av Napoleons framfart avsade sig kronan. Härefter blir den statsrättsliga tråden från Romarriket till dagens Tyskland visserligen lite fransig, men alltjämt skönjbar. Ett nytt tyskt förbund med samma gränser som det gamla riket upprättades vid Wienkongressen 1815.

Ska man vara petig var detta tyska förbund måhända inte i striktaste mening legal efterträdare till det gamla riket, framförallt eftersom det saknade en kejsare. Men 1871 ombildades förbundet till ett tyskt kejsarrike, under Preussens ledning. Därmed fanns åter en kejsare och även en nogräknad betraktare borde kunna anse att tråden därmed var återupptagen. Och tycker man att denna, förvisso lite improviserade, skarv håller, ja då finns ingen annan slutsats än att Romarriket lever kvar i form av dagens Tyskland. Förbundsrepubliken Tyskland är nämligen inte bara en arvtagare till 1871 års tyska rike utan är rentav statsrättsligt ”identiskt” med det, allt enligt en oklanderligt korrekt dom från 1973 i den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe (där ledamöterna för övrigt bär röda kåpor modellerade på dem som bars av det stora rådet i medeltidens Florens, som i sin tur var modellerade på de romerska konsulernas tunikor).

Sammantaget kan man, såvitt beträffar Frankrike, Tyskland och Italien, konstatera att gamle Fredrik Böök knappast var originell, men naturligtvis inte heller hade fel, när han gjorde betraktelsen att det vi kallar ”Europa” i grund och botten inte är något annat än Karl den stores frankiska rike.

Det finns helt visst märkligare kandidater till att vara Romarrikets arvtagare. Till exempel Turkiet. När Mehmet II år 1453 erövrade Konstantinopel tyckte han sig därmed ha absorberat den romerska kejsarvärdigheten. Därför kallade sig de ottomanska sultanerna spektakulärt – och befängt – nog kaiser-i-Rûm, det vill säga romerska kejsare, ända fram till slutet på 1800-talet.

En medtävlare med Turkiet om mest fantasifullt anspråk är Ryssland. Slaverna, som kristnades från Bysans, uppfattade det under medeltiden som en naturlag att kristenheten hade en värdslig beskyddare i kejsaren. Efter Konstantinopels fall fanns det dock plötsligt inte någon ortodox kejsare, vilket man uppe vid Volga uppfattade som synnerligen obehagligt. Självklart låg det då nära till hands för de driftiga storfurstarna av Moskva att själva fylla tomrummet.

Ivan III gifte sig med en brorsdotter till den siste bysantinske kejsaren, vilket naturligtvis är utomordentligt svagt som legitimitetsanspråk betraktat, men det fick duga i krig. ”Två Rom har fallit, men det tredje står och ett fjärde kommer aldrig finnas”, kunde så munken Filofej av Pskov förkunna i början på 1500-talet, och detta kom att bli en grundpelare i rysk självuppfattning och statssyn. Idén om ”det tredje Rom” har fått påtagliga geopolitiska följder intill denna dag. Både Krimkriget och första världskriget bröt ut bland annat på grund av den ryske tsarens gravallvarliga hävdande av rätt till beskyddarskap över alla ortodoxt kristna varhelst på jorden de befann sig. Och det kan knappast råda någon tvekan om att samma tanke går igen, under ytan, i Putins imperialistiska anspråk på Ukraina, ett anspråk som är i färd med att omforma den världsordning vi tagit för given sedan 1989.

Var finns då Rom idag? kan man fråga sig. I Berlin, Moskva, Paris? Svaret är att Rom finns överallt, och ingenstans.

Inget land hävdar längre på fullt och ärligt allvar att Romarriket rent statsrättsligt fortfarande existerar, inte heller Ryssland. Den sista pusten av officiellt hänvisande till det romerska riket i det diplomatiska protokollet försvann 1946 när den italienska monarkin avskaffades – fram till dess ansåg sig de italienska kungarna officiellt vara det heliga romerska rikets ståthållare i Italien (enligt en gammal förläning från den tysk-romerske kejsaren).

Men åtminstone ett av det romerska imperiets organ existerar ju i högönsklig välmåga, nämligen den katolska kyrkan, som från slutet på 300-talet var romersk statskyrka. I övrigt kan man kanske se det som att translatio imperii pulveriserades och fördelades på Tyskland, Frankrike och Italien, som så att säga fyllde varsitt ämbar ur källan. Då ligger det också nära till hands att se det som att källan åter har fyllts på med samma vatten, och att skärvorna av den romerska statsidentiteten har gjutits samman igen, nu när Romarrikets olika arvtagare har slutit sig samman i samma politiska enhet. Möjligen tillhör alltså nutidens bästa anspråk på den kejserliga purpurn varken Putin eller Habsburgarna, utan Ursula von der Leyen.

Att EU inte är en monarki talar i och för sig inte emot detta hugskott. Principiellt sett var inte heller Rom en monarki, sedan den siste etruskiske kungen enligt legenden fördrivits av Junius Brutus i samband med republikens grundande. Kejsartiteln var inte – teoretiskt sett – ärftlig. Faktum är att kejsarämbetet saknade all konstitutionell och legal förankring. Caesar var ett familjenamn som fördes vidare genom adoption, och kejsarens formella roll var blott som innehavare av hederstiteln ”princeps”, det vill säga förste medborgare. Den rent formella makten utövades ända till slutet av republikens konsuler. Kejsarmakten var lika suverän som den var informell.

Men nej, Ursula von der Leyen är nog inte Caesar. Och något romarrike är EU inte, om inte annat av det skälet att arvet måste göras anspråk på för att kunna ägas. Men skulle man fråga den gamla tidens statsrättslärde, eller medeltidens kungar, skulle de utan att blinka förklara för oss att det kristna romerska världsriket – imperium – aldrig kan förgås. Rom består fortfarande, i idéernas osynliga men verkliga värld. Det förflutna är inte borta, utan är här. Idag och igår är ett och samma.

Det är på egen risk som vi ser annorlunda på saken.