I likhet med Sveriges intima och historiska band till Östersjön för säkrandet av sin säkerhet är marinstaden Toulon ett levande bevis för en motsvarande fransk relation till Medelhavet. Idag är örlogshamnen Europas största och hemmahamn för kontinentens enda hangarfartyg, döpt efter landsfadern Charles de Gaulle, liksom merparten av de kärnvapenbestyckade franska attackubåtarna. Denna relation är inte heller strikt nationell. Havet utgör en naturlig sydgräns för såväl Nato som EU och är därmed av central betydelse för såväl europeisk som nordatlantisk säkerhet.

Havet som romarna kallade Mare Nostrum kan dock inte längre sägas tillhöra någon enskild geopolitisk aktör utan har snarare blivit en spelplan för en tilltagande geopolitisk konkurrens mellan flera olika aktörer och regionala stormakter.

”I detta vakuum ökar risken för regional stormaktsrivalitet, något som inte minst den allt kärvare relationen mellan Grekland och Turkiet, talar för.”

Ett maktspel som i högsta grad påverkar hela Europa. Hela 65 procent av Europas import av olja och gas går genom Me­delhavet, och genom Suezkanalen är havet transitväg för merparten av all handel mellan Europa och Asien. Något som världen återkommande påmints om. Dels under Suezkrisen 1956, när Egyptens nationalisering av Suezkanalen föranledde Storbritannien, Frankrike och Israel att invadera Egypten. Dels nu senast under våren 2021 när containerfartyget Ever Given gick på grund och blockerade kanalen, med enorma kostnader som följd. I en tid när Europa försöker minska sitt beroende av rysk energi har Medelhavet stärkt sin geopolitiska betydelse genom de gasfält som finns i dess östra delar och som ett antal länder nu tävlar om att få utvinna. Därtill utgör det en form av naturlig säkerhetsbarriär mellan Europa och världens kanske idag mest politiskt instabila region, Mellanöstern- och Nordafrika. Därmed blir också den militära förmågan i Medelhavet avgörande, dels för att skydda Europa från externa hot, dels för att väst ska kunna hävda sina intressen och bidra till stabilitet i hela regionen.

I centrum för denna geopolitiska friktion står två regionala stormakter, Frankrike och Turkiet, men också USA, Ryssland och även i mindre utsträckning Grekland och Italien. Ett exempel på den tilltagande fransk-turkiska rivaliteten är inställningen till Libyen som sedan flera år präglas av inbördeskrig. Ankara stöder den av FN erkända Tripolibaserade regeringen som framförallt vilar på stöd från Muslimska brödraskapet, som man också aktivt stöder i både Syrien och subsahariska Afrika. Det oroar Frankrike som betraktar Muslimska brödraskapet som en radikal islamistisk kraft som inte bara hotar dess starka inflytande i Nordafrika- och Mellanöstern utan också säkerheten på hemma­plan. Därför har man istället gett sitt aktiva stöd till rebelledaren Haftar som är baserad i den östra delen av landet.

Rivaliteten i Libyen är bara ett av flera exempel där ett slags antiturkiskt partnerskap bildats mellan Frankrike, Grekland, Israel, Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Framförallt understryker det Frankrikes ambition att bilda allianser också med regionens auktoritära regimer för att hålla den radikala islamismen i schack. 2020 blev denna spänning dramatisk när ett franskt örlogsfartyg nekades att inspektera ett tanzanisk-flaggat fartyg under turkisk marineskort på väg mot Libyen som man befarade fraktade vapen. Den franska insatsen var en del av Natos Operation Sea Guardian som syftade till att upprätthålla FN:s vapenembargo mot Libyen. Enligt franska källor gick Turkiet så långt som att låsa eldledningsradar på det franska skeppet, vilket i normala fall är den sista signalen innan man skjuter skarpt. En oerhört farlig situation inte minst när man betänker att båda länderna är allierade i Nato.

Händelsen kan inte betraktas i ett vakuum.­ Totalt har Turkiet vägrat inspektion av åtta fartyg på väg mot Libyen där brott mot FN-sanktioner befaras.

Den franska regeringen protesterade högljutt mot händelsen i juni 2020 och en utredning tillsattes som senare hemligstämplades. På EU-nivå reagerade medlemsländerna med att införa sanktioner mot de tre företag, varav ett turkiskt, som misstänktes för att ligga bakom vapentransporterna. Inom Nato krävde Frankrike bland annat respekt för att embargot skulle upprätthållas och att åtgärder skulle vidtas för att undvika liknande händelser i framtiden. När man inte ansåg sig få gehör för sina krav valde man att lämna den Natoledda operationen och istället ställa sina resurser till förfogande för EU-styrkan EU Navfor.

Gilles Boidevizi är befälhavare för de franska marina styrkorna i Medelhavet och Svarta havet och baserad i Toulon. Han har på nära håll följt de ökade spänningarna till Turkiet i Medelhavet. Boidevizi betonar dock att relationen mellan Frankrike och Turkiet förbättrats till följd av den ryska invasionen av Ukraina i februari.

”Vi har utan tvekan områden där Frankrike och Turkiet har olika uppfattningar: migrationen, Libyen och Syrien. Men idag är relationen lugnare, det finns en gemensam förståelse för att Ryssland är hotet”, berättar han och tillägger att han själv varit i Turkiet två gånger den senaste tiden för möten med den turkiska militären. Att Turkiet stängt Bosporen för ryska krigsskepp och blivit en viktig allierad till Ukraina i kampen mot Ryssland bidrar också till bilden av Turkiet som ett viktigt partnerland. Boidevizi berättar att Ryssland, som i Östersjön, uppträder mycket närgånget i Medelhavet genom flygstridskrafter men att man åtminstone lyckats upprätthålla en ömsesidig kontakt med ryssarna om de övningar man genomför. Allt för att undvika felsteg och verka konfliktavhållande.

Enligt Boidevizi handlar Turkiets vägran om att låta Nato eller EU inspektera deras fartyg om en ”ideologisk hållning” i syfte att markera sin nationella suveränitet. Det är en hållning som han beklagar samtidigt som han betonar att det numera är betydligt färre transporter till Libyen som skulle kunna utgöra ett brott mot sanktionerna. Problemet verkar således delvis ha försvunnit från den franska radarn i ljuset av en ny gemensam fiende.

Samtidigt är det inte osannolikt att spänningarna kan återkomma om situationen förändras. USA har de senaste åren minskat sin militära närvaro i Medelhavet, dels som följd av fokuset på Kina och Stilla havet i den amerikanska militära doktrinen, dels på grund av sitt minskade engagemang i Mellanöstern. Nato övar dock fortfarande regelbundet i Medelhavet och har en viktig flottbas på Kreta. Även bilateralt är samarbetet starkt, exempelvis med den fransk-italiensk-amerikanska hangarfartygsgrupp som ger väst en unik förmåga. Men Boidevizi betonar att antalet amerikanska fartyg som patrullerar ändå har blivit mindre. I detta vakuum ökar risken för regional stormaktsrivalitet, något som inte minst den allt kärvare relationen mellan Grekland och Turkiet, talar för.

Den grekisk-turkiska dispyten gäller gränsdragningar i Egeiska havet och vad Turkiet betraktar som en orättfärdig grekisk kontroll över ett antal öar nära det turkiska fastlandet. Konflikten går tillbaka till Lausannefördraget 1923 som erkände Turkiets självständighet i utbyte mot grekisk överhöghet över i praktiken hela Egeiska havet, inklusive ett antal öar endast några kilometer från det turkiska fastlandet. Konfliktens folkrättsliga dimension är komplicerad och har gett upphov till många och långa artiklar men kan i korthet beskrivas som att medan Ankara vill revidera Lausannefördraget, vill Aten bevara status quo.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

De senaste åren har konflikten återkommit med förnyad styrka efter upptäckten av naturgasfyndigheter vid några av de omtvistade grekiska öarna. 1996 stod länderna på randen till krig och 2020 ökade spänningarna återigen efter att Turkiet skickat ett kommersiellt fartyg för gasutvinning till ön Kastellorizo bara ett par kilometer från det turkiska fastlandet. Under sommaren har den hårda retoriken återigen skruvats upp från turkiskt håll. I juli fotograferades Davlet Bahceli, ledare för högerextrema Nationella Aktions­partiet och en koalitionspartner till Erdoğan, tillsammans med en karta där halva Egeiska havet – inklusive Lesbos, Rhodos och Kreta – är turkiskt. Och i augusti gick president Erdoğan på Twitter till angrepp mot Grekland för att landet brutit mot Lausannefördraget genom att militarisera vissa av öarna i Egeiska havet. Grekland å sin sida hävdar att man inte kan lämna öarna obevakade och att man oroas av att Turkiet, mot bakgrund av Rysslands revidering av den europeiska säkerhetsordningen, kan företa ett liknande äventyr.

Boidevezi är, sin diplomatiska ton till trots, tydlig med vilken sida han menar att Frankrike står på: ”Denna konflikt måste lösas av de inblandade länderna. Men i det europeiska perspektivet står vi på Greklands och Cyperns sida, deras syn på internationell rätt, liksom deras rätt att nyttja resurser på sina respektive kontinentalsocklar.” I klartext bör Europa förbereda sig på att den fransk-turkiska osämjan kan återkomma.

I september 2021 slöt Frankrike och Grekland en försvarspakt som förseglades tillsammans med en grekisk beställning på franska fregatter och stridsflygplan värd tre miljarder euro. President Emmanuel Macron betraktar den fransk-grekiska alliansen som ett sätt att realisera en ”europeisk suveränitet” och är unik såtillvida att det är den första bilaterala försvarspakten någonsin mellan två länder som redan är medlemmar av Nato. Grekland å sin sida bedömer avtalet som nödvändigt eftersom man inte fullt ut litar på att Natos ömsesidiga försvarsgarantier verkligen skulle aktiveras vid ett väpnat angrepp från ett annat medlemsland. I klartext: Turkiet.

Frågan är nu hur USA kommer att agera. President Biden har öppnat för att trots tidigare motstånd sälja amerikanska F-16-stridsflyg till Turkiet. I bakgrunden ligger, får man förmoda, en amerikansk vilja att undanröja poten­tiellt turkiskt motstånd i ratificeringen av Sveriges och Finlands anslutning till Nato. Samtidigt har EU i ett nytt gasexportavtal kringgått Turkiet och istället stärkt banden till Frankrikes traditionella allierade i regionen: Egypten och Israel. Det grumlar ytterligare blicken för den som med säkerhet vill kunna förutse något annat i Medelhavet än mer av friktion mellan den gamla typ av klassiska stormaktsrivalitet som redan fått de geopolitiska kontinentalplattorna att gnissla.