Louisa Lim vet inte om hon någonsin får resa in i Kina igen. Denna risk fick henne att tveka att alls skriva en bok om massakern vid Himmelska fridens torg – den utan jämförelse mest känsliga händelsen i Kinas moderna historia. När hon sedan väl började arbeta pratade hon aldrig om projektet vare sig på kontoret eller hemma. Kontoret kunde vara buggat och risken att hennes barn – fem och sju år gamla – skulle råka ge den minsta antydan till omgivningen var för stor.

Lim nämnde aldrig heller något om boken via mail, telefon, Skype eller på sin mikroblogg. När hon arrangerade intervjuer avslöjade hon inte på förhand vad de skulle handla om, utan berättade om boken först då hon träffade intervjupersonerna. Trots den uppenbara faran valde de flesta att ställa upp, och The People’s Republic of Amnesia blev den första boken som skildrar protesterna under våren 1989 med vittnesmål från inblandade personer som främsta källa.

I bokens åtta kapitel porträtteras sju personer. Lim träffar den högljudde före detta studentledaren Wu’er Kaixi, som i dag lever i exil på Taiwan, och som trots upprepade försök inte tillåts komma tillbaka till Kina ens för att träffa sina åldrande föräldrar. Hon besöker även Zhang Xianling, som grundade Tiananmen Mothers, en organisation av familjemedlemmar till dödade demonstranter som förgäves söker upprättelse från myndigheterna.

Mest intressanta är de personer som tidigare sällan pratat om sina roller i skeendet. Under flera hemliga möten på McDonald’s berättar den åldrande Bao Tong utförligt för Lim om konflikten i partitoppen. Bao var under nio års tid sekreterare åt den liberala premiärministern Zhao Ziyang, och tillika ordförande för ett särskilt kontor med ansvar för politisk reform. Deras främsta uppgift var att omstrukturera Kinas politik, men att samtidigt hålla sig inom ramarna för det kommunistiska systemet – något som på kontoret kallades för ”att dansa med fotbojor”.

Den snabba utveckling i Kina som ledde fram till själva protesterna hade redan tidigare skapat motsättningar inom partitoppen. Enligt Bao Tong drevs dessa nu till sin spets och nådde en nivå där ”diskussion inte ens var möjlig” mellan den konservativa och den liberala falangen. Beslutet att slå till med våld lade enligt Bao grunden till det moderna Kinas alla problem: korruption, moraliskt förfall, övervakningshysteri och misstro mot myndigheterna. Att döda obeväpnade demonstranter i huvudstaden signalerade att samma sak var tillåtet även på lokal nivå.

En som tog del i våldsamheterna är Chen Guang, före detta militär, som morgonen den 4 juni var med och säkrade själva torget. Han berättar frikostigt om detaljer, som till exempel hur varje soldat fick fyra magasin med ammunition då de väntade på direktiv inne i regeringsbyggnaden. Stämningen bland de unga soldaterna var så spänd att flera vådaskott gick av inne i marmorhallarna. Då ordern att attackera demonstranternas ställningar väl kom, skakade Chens händer så mycket att en officer tog hans vapen och istället gav honom en kamera för att dokumentera operationen.

Vid det laget hade soldaterna redan genomgått flera månaders intensiv hjärntvätt, vilken kulminerade då delar av Kinas elitförband i mitten av maj vägrade stödja myndigheternas undantagstillstånd. Regimen fick istället förlita sig på förband som Chens, vilket enligt honom själv bestod främst av unga bondpojkar som aldrig tidigare hade varit i huvudstaden och såg det hela som ett äventyr.

Chen och hans vapenbröder hade ingen aning om vad som hade orsakat protesterna eller hur länge de hade pågått. De visste bara att de skulle slå ner ”ett kontrarevolutionärt uppror”. Många blev sedan överraskade av att se hur vanligt folk blockerade militärfordonen och sedan delade ut mat och vatten för att vinna över soldaterna på sin sida. Efter själva massakern äcklades Chen över sin roll och hoppade snart av från armén för att istället bli regimkritisk konstnär.

Men Chen är undantaget som bekräftar regeln. Många inom militären som var med och slog ner protesterna har i dag höga poster, vilket kan kopplas till utmärkelser från 1989. Genast efter våldsamheterna hyllades soldaterna som hjältar; Chen minns hur de åkte runt till skolor och arbetsplatser i grupper om 7–8 och personligen tackades av studenter och rektorer. Han är än idag förbryllad över detta, men tror att det beror på ett slags ”överlevnadsmekanism” som Kinas befolkning har utvecklat efter att ha levt under auktoritärt styre i hela sitt liv. Det är helt enkelt nödvändigt att ta segrarnas parti.

Lim gör även själv reflektionen att kineser genom sin moderna historia har ”lärt sig att glömma bort” tragiska händelser – det handlar om hela årtionden som har utraderats ur historien efter politiska kampanjer som Kulturrevolutionen eller Det stora språnget. Själva bokens titel, The People’s Republic of Amnesia, syftar på fenomenet att kineserna genom piska och morot ständigt uppmanats att glömma och gå vidare. Även Zhang Xianling menar att många helt enkelt är så rädda att den nakna självbevarelsedriften segrar över längtan efter rättvisa och frihet.

Tesen stärks av Lims riskfyllda experiment att vid Pekings mest välrenommerade universitet visa hundra studenter den ikoniska bilden av en ensam man som 1989 stoppade en hel stridsvagnskolonn. Endast femton av studenterna sade sig känna igen bilden, och flera fick ”fysiska reaktioner”, som illamående eller att genast slå ner blicken.

Lims bok är fylld av bisarra detaljer, som, till exempel, en övervakningskamera uppsatt enkom för att se till att Zhang Xianling inte sörjer vid sin sons grav på årsdagen. Eller hur Bao Tongs fru fick spendera tre månader på sjukhus efter att ha brottats ner av vakter då hon försökte närvara vid den avlidne premiärministern Zhao Ziyangs begravning. Men den största överraskningen är ändå kapitlet om demonstrationerna i Chengdu.

Förutom i Peking pågick nämligen protester mot regimen i över sextio kinesiska städer, och Lim bestämde sig för att utforska händelseförloppet i Chengdu. Förutom tidningar, propaganda och utländska diplomatrapporter går hon även här rakt till källorna och intervjuar såväl utlänningar som kineser som befann sig i staden under våren 1989.

En amerikansk doktorand berättar om hundratusentals demonstranter ”med noll tilltro” till de politiska ledarna, och en hungerstrejk som omfattade 1 700 studenter. Just när protesterna började avta kom rapporter om våldsamheterna i Peking, vilket fick tusentals ilskna invånare i Chengdu att välla ut på gatorna med skyltar som ”Ned med diktatorerna” och ”Vi är inte rädda för döden”.

Genast uppstod sammanstötningar med paramilitär polis. Men eftersom armén inte var på plats vann folkmassorna slaget. Kvällen den 4 juni drog en uppretad mobb runt i staden och satte eld på myndighetslokaler samt välte bussar och polisbilar. Den oundvikliga återgäldningen blev dock sedan lika skoningslös som i Peking.

En västerländsk turist kräktes av att ha bevittnat hur över tjugo personer fick sina huvuden sönderslagna med järnrör på innergården i ett hotell – uppgifter som även tre andra västerlänningar bekräftar, varav en sätter siffran ännu högre efter att ha räknat de livlösa kropparna som kastades in i lastbil. Såväl Amnesty som utländska diplomater räknar antalet dödade i Chengdu i hundratal, med ytterligare tiotusentals arresterade. Bara efter en dryg månad skedde de första avrättningarna för ”skadegörelse” och ”huliganism”.

Lim bestämde sig tidigt för att ”gå hela vägen” och inte underkasta sig någon självcensur i syfte att skydda sig själv eller andra – vissa namn är förvisso fingerade, men många av intervjuobjektens upplevelser är så unika att de ändå inte kan gömmas. Boken publicerades i slutet av maj förra året, just före 25-årsdagen av massakern, och just efter att Lim hade lämnat Kina där hon hade arbetat i tio år som korrespondent för bland annat BBC.

Kinas mörkläggning gör att massakern vid Himmelska fridens torg är en av de mest underrapporterade händelserna i modern tid i proportion till den historiska relevansen. Tidigare storsäljare som Prisoner of the State och Tiananmen Papers är baserade på utsmugglade kassettband och hemliga dokument vars autenticitet inte kan bekräftas.

I samband med 25-årsdagen gjordes ett par försök att fylla detta tomrum. Den politiska flyktingen Rowena Xiaoqing He släppte Tiananmen Exiles, som bygger på hennes egna upplevelser som demonstrant i Guangzhou samt intervjuer med tre andra kineser som sedan 1989 lever i exil. I Sverige kom Tiananmen Redux av Johan Lagerkvist, som dock främst är en kronologisk historieberättelse baserad på tidigare litteratur och medierapporter. Vad som utmärker Lims bok är den stora mängden av ny information i form av unika intervjuer som inte borde ha varit möjliga att genomföra i Kina.

Evan Osnos, tidigare Kinakorrespondent för New Yorker, har en hel del gemensamt med Loiusa Lim. Osnos flyttade tillbaka till USA ifjol efter nästan ett decennium som journalist i Kina, och även han publicerade en bok som visade sig inte vara önskvärd i Kina. Osnos hade i alla fall hopp, eller kanske humor, nog att skicka sin Age of Ambition till en förläggare i Shanghai för översättning och eventuell publicering i Kina. Svaret blev att ungefär en fjärdedel av innehållet måste bort; särskilt stycken om nutidshistoria eller möten med personer som konstnären Ai Weiwei och dissidenten Liu Xiaobo.

Under sin tid Peking slog Osnos mig som en särskilt intelligent skribent. Medan andra korrespondenter skrev stelt om ekonomi eller spekulativt om den politiska utvecklingen, så har Osnos alltid fokuserat på människorna och mekanismerna i det nya Kina. Kanske beror det på New Yorkers annorlunda format – men icke desto mindre har Osnos långa och ofta personliga alster alltid legat högst upp på min läslista.

I sin nya bok jämför han nu det moderna Kinas rasande snabba utveckling med USA:s ”Gilded Age” vid slutet av 1800-talet, med enorma sociala problem som hamnar i skymundan av ekonomisk tillväxt och stora möjligheter. Liknandet av Kinas boom med ”ett tåg med ett begränsat antal sittplatser”, där de utan plats ”tvingas se hur tåget krymper borta vid horisonten oavsett hur snabbt de springer” är en av många metaforer som sitter mitt i prick.

Boken är uppdelad i tre delar – ”rikedom”, ”sanning” samt ”tro” – och vidrör många vitt skilda ämnen. Ett tydligt fokus är Kinas förvandling, och de möjligheter som internet och infrastruktur skänker till framför allt den yngre befolkningen. I ett samhälle där grupptänkande var normen för bara ett par decennier sedan, får vi nu genom intervjuer träffa dussintals kineser som har tagit kommandot över sina egna liv: en bonde som blir rik på att öppna en dejtingsajt online, en kvinna som blir Kinas rikaste genom att återvinna papper och plast, och så vidare.

Vid sidan av dynamiken ges också en negativ bild av myndigheterna som uppmuntrar ambition och personlig utveckling i syfte att tjäna pengar, men som samtidigt med andra handen förtrycker minsta tecken på samma tendenser i kulturlivet. Liksom Lim lägger Osnos märke till hur kineserna ”tillåter sig själva att glömma” det förflutna, vilket han misstänker delvis beror på att så många har varit såväl offer som förövare under landets turbulenta nutidshistoria.

I bokens sista del konstateras att Mao Zedongs kampanjer förstörde Kinas gamla trossystem, och att Deng Xiaopings ekonomiska revolution inte har kunnat ersätta detta. Därför är moraliskt förfall och sökandet efter den egna själen – eller båda två, samtidigt – ett viktigt inslag i dialogen med många av bokens karaktärer.

Age of Ambition är knappast det första försöket av en Kinakorrespondent att beskriva landets utveckling i bokform, men det är ett av de absolut bästa. Osnos verk har stora likheter med Ola Wongs nya bok Pekingsyndromet, men det är betydligt mer heltäckande och innehåller långt fler spännande möten.

Det förefaller nästan otroligt hur Osnos under sin relativt korta tid i Kina har lyckats leta upp alla intervjuobjekt. De mest välkända aktivisterna blandas med soparbetare som räddat liv på små barn, eller en taiwanesisk soldat som flydde till Kina genom att simma över Taiwansundet för att sedan bli chef för Världsbanken och tillika en av de största förespråkarna för Kinas statskapitalism.

Osnos är vidare ödmjuk till sin natur som berättare och undviker att vara dömande eller att dra förhastade slutsatser av enstaka individers uttalanden. Han låter helt enkelt läsarna följa dussintals fascinerande människoöden på samhällets alla olika nivåer och sedan göra sina egna konklusioner.

Boken innehåll är delvis baserat på många av de artiklar som Osnos skrev för New Yorker under sin tid i Peking, och därmed kommer de som har följt hans rapportering att känna igen delar av texten. Detta är ett oundvikligt problem som även förekommer i Pekingsyndromet. Osnos har löst det briljant genom att låta många av bokens karaktärer dyka upp flera gånger – deras upprepade framträdanden i olika kapitel fungerar likt ett slags lim som håller ihop boken.

Samma slags lim innefattar också Osnos sms-prenumeration på direktiv från det så kallade sanningsministeriet, en myndighet som bestämmer vad som får och inte får skrivas i kinesiska medier. Vid flera tillfällen dyker dessa patetiska direktiv upp i texten och påminner oss om vilken värdegrund Kinas moderna utveckling egentligen är byggd på.

Det märks tydligt att Osnos är journalist i hjärtat. Age of Ambition kan i det närmaste ses som en sammanställning av det senaste årtiondets nyhetsflöde från Kina. Nästan varje fall av korruption, miljöskandaler eller förgiftade livsmedel värda att uppmärksamma dyker någon gång upp bland de 400 sidorna. Osnos har följt Kinas utveckling intensivt, och är en mästare på att sätta den i dess rätta kontext.

Boken Wealth and Power av sinologerna Orville Schell och John Delury kunde inte vara mer annorlunda till formen. Med hjälp av historiska arkiv försöker de reda ut hur Kina – trots utländsk ockupation, inbördeskrig, revolution, och inhemskt kaos – under de senaste 150 åren har kunnat förvandlas från ett eftersatt kejsardöme till en global stormakt.

Boken innehåller inte en enda intervju, men är ändå originell och väcker många tankar. Detta tack vare tesen som utgörs av själva boktiteln: de båda författarna menar att Kinas intellektuella och politiska elit i över 150 år haft som enda och gemensamma drivkraft att göra sitt land rikt och starkt.

I boken porträtteras elva individer som har format Kina, alltifrån akademikern Wei Yuan som redan före opiumkrigets utbrott 1839 anade oråd med anledning av västs teknologiska försprång inom sjöfart och militär. Wei var den första inflytelserika intellektuella som öppet argumenterade för att lära från väst, något som vid denna tid gränsade till kätteri.

Opiumkrigen visade dock att Wei hade en poäng, och nästa generations akademiker med Feng Guifen i spetsen menade att Kina måste erkänna sin underlägsenhet för att kunna bli starkare. För den upplysta Feng var reformer nödvändiga även inom områden som politisk legitimitet och utbildning. Han var särskilt imponerad av de reformer som hade ökat läskunnigheten i Sverige.

Kinas konservativa elit motsatte sig envist sådana tankegångar. En intellektuell kärna av reformister och legalister vann icke desto mindre mark under andra hälften av 1800-talet med krav på att Kina bör styras med strikta lagar snarare än det moraliska styre som konfucianismen förespråkade. Den nya gruppen såg rikedom och styrka– inte moral – som en härskares viktigaste egenskaper.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ytterligare en vändpunkt kom då Qingdynastin 1895 förlorade ett krig mot Japan, och änkekejsarinnan Cixi godtog officiellt året därpå att västerländska metoder bör studeras och användas rent praktiskt, men att kinesiska värderingar fortfarande ska utgöra kärnan i samhället. Problemet var främst vad man kunde låna från väst utan att överge den kinesiska identiteten.

Men för allt modigare reformister som Liang Qichao och Sun Yat-sen var det just dessa värderingar som hade gjort Kina svagt i förhållande till väst. De ansåg att två årtusenden av konfucianism hade fått kineserna att sätta moral framför materialism och ritual framför belöning. Chen Duxiu – som 1921 grundade Kinas kommunistparti – menade att de länder där invånarna sätter familj före nation alltid kommer att vara underlägsna.

Skam är ofta något deprimerande, men Schell och Delury slår fast att det i Kina snarare har fungerat som ett slags stimulans. Ett nationellt trauma tog sin början då Qingdynastin 1842 tvingades skriva under ett förnedrande fredsavtal, men i Kina hyllas detta istället som början på ett nationellt uppvaknande. Nederlaget gav upphov till en berättelse där förnedringen står i centrum, och som mer eller mindre har hållit ihop landet under de senaste 150 åren.

Från Qingdynastin fram till idag har Kinas politiker och intellektuella använt denna skam som ett argument för att rättfärdiga alla handlingar med potential att åter göra sitt land rikt och starkt. De har inte drivits så mycket av ideologisk övertygelse som av önskan att hitta någon metod – vilken som helst – för att återupprätta Kinas heder.

Nationalistledaren Chiang Kai-shek, som flydde till Taiwan efter att ha förlorat inbördeskriget mot Mao, hämtade mycket inspiration från sina år i Sovjet, där han studerade Lenins partiapparat på nära håll. Qingdynastins tidiga reformister förespråkade ett system som nästan är identiskt med dagens kinesiska statskapitalism. Deng Xiaoping – arkitekten bakom denna auktoritära kapitalism – sade tidigt till utländska gäster att ”syftet med socialismen är att göra ett land rikt och starkt”.

Deng uttryckte nödvändigheten i att lära av väst, som vid 1970-talets slut låg ”40 år före Kina”. Samtidigt menade han att lärandet måste ”anpassas till kinesiska förhållanden” – ett eko av Feng Guifens ord ett sekel tidigare. Gemensamt för alla som porträtteras i Wealth and Power är besattheten av att starta om på nytt.

Mot denna bakgrund menar de båda författarna att Maos politiska kampanjer bör ses mindre som politisk marxism och mer som en radikal metod för att utplåna ett slags konfuciansk passivitet. Ingen gick längre än Mao då det gällde att attackera konfucianismen – han ansåg det nödvändigt att ersätta ”harmoni” med ”ständig revolution” för att utnyttja Kinas kapacitet till fullo.

Schell och Delury menar att den ekonomiska utvecklingen under Deng Xiaoping hade varit omöjlig utan kulturrevolutionen, och vad gäller Deng själv menar författarna att han slog ner demonstranterna vid Himmelska fridens torg främst för att Kina skulle kunna bli ännu rikare och mäktigare.

Visst tar även de andra två böckerna upp positiva aspekter av Kinas utveckling; Lim påpekar att Kina sedan 1981 har lyft 600 miljoner invånare ut fattigdom, medan Osnos konstaterar att kineserna vid kommunistpartiets maktövertagande 1949 hade en förväntad livslängd på 36 år och en läskunnighet på 20 procent. År 2012 var medellivslängden 75 år och läskunnigheten över 90 procent.

Men kommentarerna i Wealth and Power är tillräckligt provocerande för att de båda författarna i efterhand ska behöva intyga att de inte tycker att tillväxt rättfärdigar Maos våldsamheter. I sista kapitlet, som porträtterar Kinas mest kända aktivist, Liu Xiaobo, beskrivs också kommunistpartiets övergrepp i modern tid. Vidare ställs relevanta frågor om vem det är som egentligen tjänar på Kinas nationalism, samt hur det gagnar folket att nationell stolthet används som argument för att behålla ett auktoritärt styre.

Sammanfattningen av Kinas intellektuella strömningar under de senaste dryga 150 åren är ett perfekt komplement till Osnos prosa om utvecklingen i modern tid, och Lims djupdykning i den politiskt mest laddade enstaka händelsen i hela Kina.

Till slut bestämde sig Osnos för att inte publicera sin bok i Kina, utan istället ge ut en fullständig kinesisk översättning via en förläggare på Taiwan. Vad gäller Louis Lim är det oklart om hon får återvända till Kina, och minst en av de intervjuade i hennes bok har arresterats. Det visar tydligt att Kina, trots sin ekonomiska utveckling, fortfarande styrs med samma auktoritära mentalitet som den som regerade när Schells och Delurys bok tar sin början vid slutet av Qingdynastin.