Av hans magnum opus The Many-Splendored Society hann bara fyra av sju planerade delar bli klara, men han har lyckligtvis skrivit på många andra ställen om de bärande bjälkarna i sitt tankebygge.

Zetterberg byggde vidare på tankar från Max Weber och Torgny Segerstedt d y när han argumenterade för ett ”allsidighetens samhälle” där skilda sektorer får chans att utvecklas var och en utifrån sin egen logik. Politik och ekonomi, konst och vetenskap, moral och religion: varje sfär behöver blomstra, och ingen får dominera över de andra, för att helheten ska bli riktigt bra.

Imperialister av alla slag ska hållas kort. Marknadsekonomins vinstmaximerare får inte ta kommandot över vetenskapen och demokratins majoritetsföreträdare får inte ta befälet över konsten, för då devalveras vetenskap och konst till något annat och fattigare. Lika lite bör präster, professorer och poeter styra och ställa med företag och parlament. ”Fantasin till makten!” är ett stridsrop från -68 som får det att gå kalla kårar längs ryggraden på varje vettig människa och allra helst på dem som har läst sin Zetterberg.

Efter en lång karriär som akademiker vid amerikanska universitet, företagare och tidningsman tog Zetterberg klivet in i partipolitiken när han blev ordförande för en framtidsgrupp inom Moderaterna. Året var 1989 och såväl Europakartan som svensk inrikespolitik var i stöpsleven. Moderaterna behövde nya verktyg för att navigera i en ny verklighet och Zetterberg gav dem inte bara allsidighetens samhälle utan också ”den lilla och stora världen”. (Vi talar om insikten att relationerna i nära, personliga miljöer följer helt andra spelregler än relationerna i marknaden och den offentliga sektorn och att spelreglerna från den ena världen inte utan vidare kan föras över till den andra.)

Bäggedera var värdefulla tillskott till de angelägna men litet ensidiga marknadsekonomiska budskap som de stridbara delarna av borgerligheten hade utvecklat under kampen mot högskattepolitik och löntagarfonder, och tankarna väckte en hel del uppmärksamhet och debatt. Men så kom 1990-talskrisen och så småningom ”De nya moderaterna” med sitt ensidiga evangelium om arbetade timmar och en påtaglig förtjusning i just den statsindividualism som Zetterberg hade ifrågasatt.

Förhoppningsvis har det blivit annorlunda nu. Det borde i alla fall vara uppenbart för de flesta att ingen ensidighet kan ge svar på tidens frågor. Det behövs en bredare och mer fullödig ansats.

Och visst finns det vårtecken. I Svenska Dagbladet har Tove Lifvendahl nyligen gett stort utrymme åt en serie Zetterbergsamtal, där Susanna Popova intervjuat representanter från olika sfärer. I sitt jultal 2018 talade Ulf Kristersson om Zetterberg som ”min ungdoms mentor” och beskrev sitt liberalkonservativa credo i Zetterbergska termer. Barometerns Martin Tunström lyfter fram Zetterberg i föredrag och artiklar. Ett par författare till tematexter i detta nummer gör samma sak. En svala gör ingen sommar, men svalorna har alltså inte varit ensamma. Nästa steg blir förhoppningsvis att fler än moderater intresserar sig för tankegodset, för man behöver inte vara just moderat för att ha gott utbyte av hans idéer. Endast riktigt hårdkokta sfärimperialister – politruker, ekonomister och teokrater – behöver gå tomhänta från The Many-Splendored Society.

Men om intresset åter spirar i politiken kan man inte säga detsamma om akademin. För en tid sedan blev jag nyfiken på i vad mån Hans L Zetterbergs insatser studeras och blir omskrivna vid universitet och högskolor och bad statsvetaren Björn Östbring i Lund att undersöka läget. Låt oss säga så här: det blev en kort rapport.

Östbring sammanfattar: ”Mitt intryck är att det i princip inte skrivs något alls om Zetterberg inom akademin. Det gäller både hans sociologiska gärning och hans gärning inom svensk offentlighet”. Ett metodologiskt arbete från 1960-talet har många citeringar och tidskriften Sociologisk forskning har efter Zetterbergs bortgång publicerat minnesord och en uppsats. I övrigt förefaller det att vara tyst, vilket rimligen inte bara betyder att forskning om Zetterberg saknas utan också att hela studiet av den svenska borgerlighetens moderna idéhistoria i bästa fall går på flämtande sparlåga.

Hans L zetterberg själv skulle kanske inte ha blivit så förvånad över detta. I nummer 2/2004 av Svensk tidskrift skrev han: ”Vid svenska universitet kan man, grovt sagt, lära sig mycket om internationell socialism, litet grand om liberalismen och ingenting väsentligt om konservatismen.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det är förstås möjligt att det står lika illa till med forskningen om socialdemokratins och vänsterns idéarv – jag har inte undersökt saken – men det skulle förvåna mig om arbetarrörelsens ledande tänkare och partier blev lika styvmoderligt behandlade.

Zetterberg fortsatte för övrigt i sin artikel: ”Förståelsen för det anti-utopiska inslaget i det konservativa idéarvet är fortfarande liten och väntar på en modern uttolkare. Också här har den akademiska forskningen svikit oss. Jag känner inte till en enda avhandling eller forskningsprojekt om anti-utopismen från ett svenskt universitet.”

Har något hänt under de 15 år som förflutit sedan detta skrevs? Är en förändring på gång? Låt oss ändå hoppas. Litet anti-utopism skulle vara som svalkande källvatten i en debattmiljö av allt hetare radikalisering och polarisering, och detsamma gäller tanken bakom rubriken på Zetterbergs SvT-artikel: ”Samhället är större än staten.” Allt ska inte vara politik. Allt ska inte vara marknad. Ju fler politiker, debattörer och forskare som går i clinch med den sortens idéer, desto mer allsidighet i vårt samhälle.