Corbyn, som aldrig innehaft en regeringsposition, tillhör partiets yttersta vänsterflygel och röstade ideligen mot regeringen Blair. Men det mest anmärkningsvärda är att denne han trots sin ålder och trots att han har suttit i parlamentet sedan 1983 anses vara en framtidsman.

Framträdande Labourpolitiker har också varnat för att Corbyn istället för att representera framtiden är en karikatyr av det förflutna: väljarna sade nej till hans idéer redan under Margaret Thatcher: Nationalisering av industrier, höga skatter och avskaffande av Storbritanniens kärnvapenarsenal. Till den digra listan kan också läggas stöd för Hamas och en tveksam syn på konflikten i Ukraina.

Hyllandet av Corbyn är på ett sätt symptomatiskt. Labour älskar att avsky sina framgångsrika ledare. På 1980-talet ansågs den tidigare premiärministern Harold Wilson ha sålt ut sig till kapitalet och Tony Blair kan inte förlåtas för invasionen i Irak. Detta trots att det faktiskt var New Labour som införde en nationell minimilön. Problemet kan sammanfattas med att det alltid funnits prominenta parlamentsledamöter som satt i system att aldrig kompromissa och ta ansvar och Corbyn tillhör denna grupp.

Valet av corbyn kan vidare liknas vid händelseförloppet efter Labours valförlust 1979. Michael Foot valdes till partiledare istället för den tidigare finansministern Denis Healey eftersom han ansågs stå alldeles för långt åt höger. Men jämförelsen haltar om man betänker att Foot också suttit i regeringen samt var känd för sin intellektuella stringens och talekonst. Dessutom hade han redan 1940 med boken Guilty Men rasat mot den eftergiftspolitik som Storbritannien hade bedrivit mot Hitlertyskland. Han stöttade också Storbritanniens deltagande i Falklandskriget vilket kan jämföras med Corbyn som före partiledarvalet mest var känd som kritiker mot invasionen av Irak.

Foot var dock vänster och 1983 ledde han Labour till partiets sämsta valresultat sedan 1918. Det var också partiets vänstervridning i slutet av 1970-talet som bidrog till att tidigare Labourministrar som George Brown och Reginald Prentice offentligt förkunnade att de stöttade Torypartiet. Nu kan en liknande utveckling skönjas i och med att flera medlemmar av Labours skuggregering avgått efter valet och när Corbyn själv utsåg en skuggfinansminister som öppet hyllat IRA.

Labourpartiet kommer inte bli lika socialistiskt som 1983 utan ännu mer. Det blir för att citera Tony Blair en politik som rör sig i en parallell verklighet och som kan liknas vid Alice i Underlandet. Om man betänker att Jeremy Corbyn bland annat vill återöppna sedan länge stängda kolgruvor i Wales kan politiken även sägas vara direkt miljöfarlig. Det är också troligt att Labourpartiet då på allvar kommer att överväga att förorda ett utträde ur EU och upphöra att engagera sig internationellt.

Med andra ord är det en politik som står för allt annat än framtiden och det är troligt att Torypartiet kommer att garanteras fortsatt politisk hegemoni. Det är en gåva till den konservative premiärministern David Cameron. I Jeremy Corbyn har han den perfekta motståndaren.