Där levde den förste vetenskapsmannen, Thales (cirka 625–546 f Kr), en av det antika Greklands sju vise och mannen som placerade uttrycket ”känn dig själv” i porten till det delfiska oraklets tempel. Det följande är en komprimerad version av historien som börjar med honom:

Naturen uppvisar regelbundna fenomen, som solnedgångar, regnperioder eller tiden från ett lamm föds till dess att tackan stöter bort det, mönster som ibland rubbas av irregulariteter som månförmörkelser, missväxt eller märkliga sjukdomar.

Vi vill förstå det vanliga och det oväntade och helst därigenom lära oss manipulera naturens skeenden: bota sjukdomar, undvika dåliga skördar, kanske till och med göra goda skördar till det normala.

Dagen kan då förklaras med att en gud seglar över himlen, båten lastad med solen, för att efter ett givet antal timmar nå mörkret, där han vilar i väntan på att åter skapa gryning. Men solguden, det är viktigt, kan också välja att stanna kvar. Missväxtens orsak kan vara att folket har förbrutit sig mot guden som härskar över regnet. Sjukdomar kan vara straff för enskilda individers överträdelser.

Sådana myter tillfredsställer viljan att veta inte bara hur, utan också varför, men lägger man samman dem till en övergripande förklaringsmodell, då hänger den inte ihop, då krävs fler och fler ad hoc-antaganden. Vad gör man exempelvis om folket följer varje föreskrift, vädret är perfekt, och ändå misslyckas skörden? Myten kräver då att en ny gestalt träder in i handlingen, som i och med detta blir krångligare. Vetenskapen söker istället en förklaring som med större enkelhet gör reda för både det ena och det andra.

Också Thales tänkte sig att det vi uppfattar med våra sinnen – fenomenen – följer av krafter och beståndsdelar vi inte kan uppfatta, men han hade inte plats för gudars nycker. Hypotesen han framställde var att kosmos grundläggande beståndsdel är vatten, som av en tvingande kraft utan ande omvandlas till sådant vi kan uppfatta. Jämförelsen med gravitationen eller evolutionen är given.

Om Thales antagande stämmer bör det visa sig i empiriska konsekvenser, och sådana finns: jorden vilar på vatten, vars vågrörelser kan ge upphov till jordbävningar, ting som upphettas ger ifrån sig vatten, varpå de dör eller förstörs, vatten uppträder i olika former, som vi kan observera: vätska, kristaller, is och ånga – och så vidare. Att allt är vatten är alltså en idé som inte saknar stöd i erfarenheten.

Vetenskapen har sedan dess skapat enklare teorier med större förklaringskraft och prediktionsförmåga, men Thales hade lagt grunden för den vetenskapliga metoden. För honom var förstås relationen mellan spekulation och observation kraftigt viktad till gissningslekens fördel. Vi erkänner inte Thales fåtaliga observationer som tillräckligt stöd för teorin, men i själva strukturen finns också en uppmaning att ständigt samla mer evidens, att inte nöja sig.

Drygt 200 år senare skilde Platon den värld vi sorterar från de idéer vi studerar, vilket i sig uppmanar till analys av de teoretiska begreppen. Snart placerade Aristoteles idéerna – formerna – i de världsliga tingen och gav därmed tyngd åt det noggranna studiet av naturen. För Thales var det empiriska stödet en eftertanke, efter Aristoteles var teorierna och observationerna oupplösligt förenade, den vetenskapliga teorins guldstämpel. Det är ingen tillfällighet att Aristoteles står som grundare till snart sagt varje vetenskap, medan varje filosofiskt problem har Platon som upphovsman.

2 000 år senare (teoriutvecklingen hade gått trögt, fortfarande gällde Aristoteles) upptäckte Galileo Galilei värdet av att mäta och kvantifiera observationer – ”naturens bok är skriven på matematikens språk” – en nyskapelse som i sig är en uppmaning till det vetenskapliga experimentet.

Därmed var den moderna modellen konstruerad. Sedan dess har tänkandet inte förändrats. Ja, metoden har utvidgats till fler domäner, tekniska innovationer har utvecklat observationer och experiment, men filosofins geniala bidrag nådde sin fulla potential för drygt fyra sekler sedan. Vi kal­lar det språnget för den naturvetenskapliga revolutionen, men sedan 1800-talet omfattas också humaniora och samhällsvetenskaperna.

Som sagt, en förenklad version, vetenskapens teoretiska historia i 500 ord. Frågan är om beskrivningen stämmer. Å ena sidan, historier berättas inte i sekler om de saknar sanning, å andra sidan, goda berättelser har en tendens att verka självförstärkande: de över­lever för att de överlever.

Igrunden har denna konventionella version angripits på två sätt. Det postmodernistiska projektets själva kärna var att dekonstruera histo­rien, alltså inte att visa hur den är falsk eller ofullständig, utan att blottlägga de begreppsliga nödvändigheter som krävs för att möjliggöra vetenskapen: subjekt och predikat, reduktionism, teoribefriade observationer. I den mån uppdraget lyckats har man också visat att vetenskapen kräver fördomar, men att dessa är utbytbara, alltså kan det finnas andra berättelser om naturen som är lika giltiga.

Den andra sortens angrepp accepterar vetenskapen, men säger att berättelsen är falsk i så måtto att den förvans­kar och förtiger fakta. Förvanskar: den är för enkel, bortser från egyptisk geometri och förtiger religioners inflytande, den drar en för skarp gräns mellan teknik och teori, underskattar arabernas matematiska bidrag, missförstår betydelsen av kinesisk teknik, viftar undan de ontologiska antaganden som skiljer kilskrift från hieroglyfer från det fonetiska alfabetet – listan fortsätter.

I den nyutomna skriften How to Be. Lessons from the Early Greeks seglar Adam Nicolson i antikens Megale Hellas under tiden från Homeros till Hera­kleitos. Också han vill studera epokens kreativa bidrag till vår kultur och civilisation, ersätta eller åtminstone ge nödvändiga komplement till den kanoniska berättelsen om vetenskapen, men han dekonstruerar inte begrepp, han ifrågasätter inte fakta. Han tittar åt ett annat håll.

Bokens utgångspunkt är att geografi gav ett essentiellt bidrag till filosofins och därmed vetenskapens framväxt, men inte genom bergskammar som skiljer och floder som förenar människor. Nicolson berättar huvudsakligen om Smyrna och Miletos, men gör en generell poäng. Att hamnstäders arkitektur, utblick, möten mellan skilda kulturer, skapar en egen sorts männi­skor. Kanske kan man jämföra med hur männi­skor i Stockholm sägs ha mer gemensamt med människor i Paris och London än med landsmän i Flen och Hedemora. Att framväxten av delade begreppsscheman och emotioner beror mer av psykogeografiska mekanismen än av ett delat språk, ett gemensamt statsskick och samma husmanskost.

Ett sådant antagande för tanken direkt till Montesquieus klimatteori, men även om man inkluderar Montesquieus idéer om topografins påverkan gör Nicolson ett djärvare på­stående. Där Montesquieu stannar vid en plats materiella förutsättningar inbegriper Nicolson arkitektur, stadsplanering, offentlig utsmyckning, som inte bara bestäms av invånarna, utan också i sin tur bestämmer invånarnas föreställningar.

Alldeles säkert har Nicolson rätt, ändå blir jag irriterad av bokens förs­ta 100 sidor. Precis som Thales utgår Nicolson från en fantastisk idé, men vill sedan befästa den med ett alldeles för svagt underlag. Vi kallar sådant för flum. Boken är mycket riktigt belamrad med ”man kan tänka sig” och ”möjligen är det så” och ”i sådana fall vore” och ”följer man den tankebanan”, uttryck som bör användas sparsamt och med tillhörande utläggningar när man skriver filosofi.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Man påstår inte att värdeteori följde av slavsystemet utan att förklara sambandet. Man påstår inte att filosofins framväxt gav stöd åt övergrepp på mänskliga rättigheter utan att göra kopplingen tydlig (särskilt som filosofin och den rudimentära demokratin utvecklades i samma tid och på samma plats). Man gissar inte att avsaknaden av slavar i konsten och litteraturen är evidens för att det fanns väldigt många slavar utan att lösa upp en sådan motsägelse. Man säger inte utan vidare att den klassiska anekdoten om hur Thales till en slavflickas förtjusning faller i en brunn för att han stirrar upp på stjärnhimlen uttrycker en genderbaserad distinktion mellan teori och vardagens verklighet, den förra manlig, den senare kvinnlig. Man avger inte utsagan att det självständiga jaget uppfinns av Homeros i Odysséen utan att definiera och jämföra.

Men sedan händer något. Jag inser att jag har läst How to Be med fel förväntningar. Nicolson, som jag inte läst tidigare, är inte ute efter att skriva filosofi eller ens historia. Vad han erbjuder är ett formidabelt genrebrott där ämne, tema och stil blandas på ett sätt som är ovanligt, och när författaren dessutom äger den bildning man kan förvänta sig av den femte baronen av Carnock, då blir prestationen unik. Flummare är inte bildade, baroner är inte djärva, men här möter läsaren en djärv och bildad baron.

Och vad spelar det då för roll att han låter Homeros folksagor lägga grunden till astronomin och geometrins framväxt, när associationerna är så idérika, språket så njutbart, miljöbeskrivningarna (ett bärande inslag) så levande?

På så vis ger Nicolson ett nytt perspektiv på den vetenskapshi­storia som varit kanon åtminstone sedan 1400-talet och lyckas helt utan dekonstruktioner eller tråkig faktagranskning.

How to Be borde ha tagit slut innan de avslutande livsstilsråden, som hör hemma i glansiga veckomagasin, men bortsett från det kan bara en inskränkt läsning – det vill säga: rigida förväntningar – ta ifrån boken dess njutningsbara kvaliteter. Öppnar man den utan anspråk på vetenskapsteoretiska insikter kommer man att märka att den dessutom faktiskt är mycket lärorik, också för filosofer.

HOW TO BE: LIFE LESSONS FROM THE EARLY GREEKS

(ADAM NICOLSON) Farrar, Straus and Giroux 2023