Allt går igen
Hösten och årsskiftet bjöd på en oanad politisk och konstitutionell röra i Sverige. Jag tror att det kan vara dags att ta ett halvt steg tillbaka och ta en funderare på de mer långsiktiga perspektiven. Erik Gustaf Geijer sökte i sina historiskt betingade politisk–filosofiska essäer efter detta ”det eviga” i mänsklighetens utveckling. Så här uttryckte han det i essän ”Feodalism och Republikanism” år 1819:
Det är betraktandet av tidernas olikhet, som gör sysselsättningen med historien på en gång angenäm för tänkaren och den blott nyfikne, och vi vilje på intet vis nedsätta det nöje, som därav kan hemtas. Likväl måste den, som i historien söker någonting mer än nyhetens behag, med denna betraktelse av tidernas olikhet nödvändigt förbinda en annan, nämligen betraktelsen af tidernas likhet. I själva verket kan det ena ej vara utan det andra.
När Geijer gjorde dessa reflektioner år 1819 gällde 1809 års regeringsform. Den byggde på tidens maktdelningsprinciper. En livstidsvald regent skulle ha incitament att agera på ett sätt som stod i överensstämmelse med folkets bästa. Kontrollerande maktcentrum skulle finnas i domstolarna och i riksdagen. Regeringsmakten skulle utövas under lagarna, som beslutades av riksdagen. Det var en av kungens främsta uppgifter att vaka över, och främja, medborgarnas fri- och rättigheter.
Geijer analyserade vid olika tillfällen de principer som låg bakom styrelseformerna som använts över tiden. I den ovan refererade essän uppehöll han sig vid två grundprinciper: feodalism och republikanism. Den förra utryckt genom kungamakten med hov och vasaller. Den senare med borgerlighetens framväxt i stadsstater, som i Italien eller med Hansan, och som skapade ett alternativt styrelse- och värdesystem, byggt mer på ”demokratiska” borgerliga principer. Geijer gjorde följande reflektion:
Märkligt är, och ger anledning att förmoda ett eget förhållande, att hvardera af dessa stridiga meningar, ensidigt och för sig tagen, praktiskt löper ut i den andra eller slutar med att leda till sin motsats. Så ha samhällsfördragets försvarare visserligen orätt ansett sig uteslutande för frihetens apostlar och – troende sig sitta ensamma vid kjällan av alla liberala idéer – brännmärkt sina motståndare såsom servila anhängare af all slags despotism. Att de så kallade liberalas teori, ensidigt eller i blinda anhängares tanke liberalast tagen, gent leder till despotismen, och de så kallade servilas derimot, likaledes i sin ensidighet, praktiskt kan föra till frihetens högsta själfsvåld, är tvärt om en sats, som väl låter sig försvaras och som erfarenheten bestyrkt.
Allt kan ses från olika utgångspunkter, likt och olikt.
I den regeringsform som Sverige fick år 1974 hade dessa mer reflekterande dimensioner på styrelseskicket rensats ut. Redan tidigare hade en successiv reformering av riksdagens organisation skett med övergången till enkammarriksdagen, och parlamentarism hade ersatt kungamakt. Men regeringsformen markerade ändå ett brott med tanken på maktdelning som princip i grundlagen, vårt samhällskontrakt.
Enkel majoritet blev huvudregeln för de flesta beslut i riksdagen. Vi fick ett politiskt system som öppnade för en ”demokratisk despoti” av tidigare oprövat snitt i Sverige. Så blev också perioden från ingången av 1970-talet, som även i övrigt präglades av en radikalism, en provkarta på politiska reformer som förde Sverige bort från en relativ konsensuskultur in på en mer radikal konfrontationskultur.
Vad som nu skulle hålla systemet i balans var oklart. Spelet mellan kungamakt och folkvalda var borta. Talmännen skulle spela rollen av regeringsbildare, men var själva exponenter för de skiftande och bräckliga majoriteterna i riksdagen. De framstod, och framstår oftare, som anonyma tjänstemän än som exponenter för den yttersta folkmakten.
Formerna för riksdagsarbetet tog tid att finna. De årliga öppningsceremonierna blev till något av en fars med en ung avlövad kung som tvingades åka rulltrappa till plenisalen från ett Sergels torg som återspeglade modernismens övergrepp på stadens organiska minne. Och utan minne ingen stabil resa framöver. Redan Geijer såg det.
Oppositionen, som nu skall vara garant för maktbalansen har ibland fungerat som just sådan opposition, men ofta varit splittrad och svag. De formella kontrollmekanismerna, justitieombudsmännen och konstitutionsutskottet, har inte förmått att ta sig an de verkliga bristerna i systemet.
Nu tycks vi ha gått in i en period med än mer oklara spelregler. Efter en ideologiskt infekterad valkampanj fick vi ett parlamentariskt läge som majoriteten av riksdagens partier inte ville acceptera. Folket hade liksom röstat ”fel” och prioriterat frågor som inte passade in hos de etablerade partierna. Istället för att acceptera att ”makten utgår från folket” valde de att trassla in sig i den ena misslyckade åtgärden efter den andra.
Vi fick en regeringsbildningsprocess som knappast uppfyllde kraven ens i vår pragmatiska regeringsform. Talmän styrdes uppenbarligen mer av kortsiktig partilojalitet än av långsiktig vilja att faktiskt skapa en handlingskraftig majoritet som stöd för en regering.
Vi fick en statsminister som lovade avgå om budgeten inte gick genom riksdagen, sen ändrade sig och hotade utlysa extraval, sen ändrade sig igen och tog tillbaka hotet och valde att regera vidare med stöd i en privaträttslig sidoöverenskommelse mellan partiledarna sluten en sen kväll, som varken folket eller de folkvalda uppenbarligen ska få ta ställning till.
Nog kan man blicka med viss avundsjuka tillbaka på den tid när Hans Järta, som höll i pennan när 1809 års regeringsform skrevs ihop, gav en karaktäristik över den modell man designat, låt vara att det kanske till stora delar blev en teoretisk konstruktion:
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Utskottet har sökt att bilda en styrande makt, verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att dem utföra; en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd; en domaremakt, sjelfständig under lagarna, men ej sjelf-herskande öfver dem. Det har vidare sökt att rikta dessa makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lemna den återhållande något af den återhållnas verkningsförmåga. På dessa hufvudgrunder af statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga motvigt skall den statsförfattning hvila, som utskottet föreslagit.
Vägen framåt? Olika utvecklingslinjer kan tänkas. Somt likt med historien annat olikt. Allt avgörs inte genom grundlagar och texter. Men senare tids forskning har ändå visat på vilken stor betydelse tydliga regelverk och institutionella ramar har för väl fungerande samhällssystem. Att demokratiska system utan tydliga balanserande motkrafter kan leda fel diskuterade man redan på 1700-talet.
Här behövs, särskilt efter det senaste halvårets erfarenheter, ett nytänk, eller gammaltänk, i Sverige. När det gäller själva samhällsmodellen så ligger det något tilltalande i Geijers ”republikanistiska” alternativ: småfolkets medborgerliga styrelseskick med öppenhet för tidens krav och med en frihetlig agenda.
Geijer talade ibland om likheten mellan Schweiz och Sverige, med liknande styrelseformer. Att föra in vår utveckling på denna bana skulle vara som ”en händelse som ser ut som en tanke”.
Björn Hasselgren är tekn dr vid KTH.