Är Rémi Brague en islamofob? Han ställer själv den frågan alldeles i början av sin skarpsinniga och lärda bok Sur l’islam. Läsaren får själv avgöra, men Brague själv berättar att han har kal­lats för en ”lärd islamofob”; det har han förstås gemensamt med många andra eminenta forskare.

Ingen vettig människa kallar honom dock för just islamofob eftersom inga vettiga människor på fullt allvar använder den glosan som argument. Att vara kritisk mot islam är en sak men att jämställa en sådan inställning med en sjukdom är bara dumt och vittnar egentligen bara om brist på goda argument. Ingen har väl kallat Ingemar Hedenius eller Christopher Hitchens för ”kristendomofober”. Brague uppmanar sina läsare att undvika ord som slutar på ”-fobi” – sådana utgör, menar han, en allvarlig fara för den mentala hälsan. En reli­gion som inte klarar av att utsättas för kritisk granskning kan inte vara mycket att ha.

Visst har Brague skrivit en på många vis kritisk bok, men det är en väl underbyggd analys – precis vad man kan vänta sig av en man som under flera årtionden undervisade i arabisk filosofi vid universitetet i Paris och i München. För klarhetens skull: med ”arabisk filosofi” menas här inget annat än filosofi skriven på arabiska, medan författaren för sin del kan vara arab, jude, perser, uzbek eller något annat. I mångt och mycket är det som ofta kallas arabisk filosofi en förlängning eller fortsättning av den grekiska, speciellt så som den praktiserades av Aristoteles. Av Platon märks inte lika mycket.

Brague verkar mest intresserad av islam i vad man kanske kan kalla dess klassiska form, det vill säga: på ett ungefär som den uppträdde från 600-talet och fram till 1400-talet, från Muhammed som dog 632 till Ibn Khaldun som mötte sin skapare 1406. Han föredrar att uppehålla sig vid betydande tänkare som Avicenna (Ibn Sina), al-Ghazali, Ibn Taymiyya och Averroes (Ibn Rushd), som han har läst och citerar på originalspråk. Till det kommer förstås en ingående kännedom om vad västerländska orientalister från Ignaz Goldziher till våra dagars professorer har skrivit.

Brague är inte den förste att påpeka att islam är ett mångtydigt begrepp, det kan betyda både en religion och en civilisation, här finns då inte en distinktion som motsvarar den mellan kristendom och kristenhet. Historikern Marshall Hodgson föreslog att man i den senare bemärkelsen skulle använda det nybildade men klargörande adjektivet islamicate. Vilket kan te sig praktiskt, men som inte är särskilt elegant.

Visst är det på många vis en kritisk bild som Brague målar upp, kritisk delvis mot islam i sig men ännu mer mot naiva och okunniga västerländska kommentatorer som försöker prångla ut en retuscherad bild och som gör sitt bästa för att dölja det som kan tänkas som stöta en modern, ”woke”-sensibilitet av västerländskt snitt. Ett par exempel: Så framställs ofta al-Andalus, tiden mellan cirka 700 och 1400, då stora delar av den iberiska halvön var under muslimsk överhöghet, som en förebild för tolerans och fredlig samexistens – conviviencia – mellan muslimer, judar och kristna. Det ligger tillräckligt långt tillbaka i tiden för att man ska kunna idealisera denna på många sätt lysande civilisation som producerade förstklassig filosofi och poesi, och framställa den som om den styrdes av ett gäng folkpartister avant la lettre.

”Visst är det på många vis en kritisk bild som Brague målar upp, kritisk delvis mot islam i sig men ännu mer mot naiva och okunniga västerländska kommentatorer.”

Isjälva verkat var det fråga om ett hårt skiktat samhälle med muslimerna högst upp; de åtnjöt allehanda sociala och juridiska privilegier som förvägrades andra grupper. Det var ett samhälle som närmast liknar det sydafrikanska apartheidsystemet, skriver Brague.

Korstågen är ett annat historiskt fenomen som läggs Västerlandet till last och som sägs visa på Europas unika uselhet. Visst begicks många ogärningar av korsfarare – inte bara mot muslimer utan också mot judar – men det är först på senare år som detta har uppmärksammats av muslimerna själva som ett speciellt skändligt projekt. Tidens arabiska historiker och krönikeförfattare talade inte ens om korsfarare utan om franker eller romare. Den store al-Ghazali befann sig i området vid tiden för det första korståget men nämner det inte alls i sitt omfattande författarskap.

Det talas vanligen om de tre monoteistiska religionerna som om de vore tre varia­tioner på samma tema, och i någon mån stämmer väl detta. Brague ser ändå en avgörande skillnad som gör islam annorlunda. Islam ser sig som människans naturliga religion – alla som inte omfattar den är ett slags avfällingar. Långt mycket mer än de båda andra religionerna betonar islam lagen, och den är sträng. Jesus ville inte stena kvinnan som hade ertappats med äktenskapsbrott utan nöjer sig med att säga ”Gå nu, och synda inte mer”. Något liknande är otänkbart i Koranen, som innehåller rent av sadistiska stycken som till och med fått muslimer att reagera. Brague citerar ur den fjärde suran som låter så här i K V Zettersténs lite ålderdomliga men trogna översättning: ”Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi ge dem en annan i stället. Gud är förvisso väldig och vis.”

Jihad – det heliga kriget – har också det blivit ett tvistefrö. Enligt en så kal­lad hadith – en tradition som relaterar vad profeten har sagt – gjorde Muhammed en distinktion mellan stor jihad som är kampen mellan ont och gott i vår själ, alltså en inre strid, och liten jihad som är den väpnade kampen mot avfällingar och otrogna. Det finns goda skäl att ifrågasätta autenticiteten i denna hadith. Islams fromma mystiker talar mycket sällan om jihad utan använde andra ord om den inre kampen.

En som ofta och mer än gärna talar om jihad är 1300-talsteologen Ibn Taymiyya, som slog fast att ”det heliga kriget är det bästa sättet att frivilligt tjäna Gud.” Man skulle kunna tro att det är irrelevant för dagens debatter och för dagens historielösa västerlänningar att komma dragande med vad en medeltida teolog har sagt. Om det ändå vore så väl. Ibn Taymiyya har varit en förebild för wahhabismen och andra extrema former av sunni-islam.

Ingen religion betonar Guds allmakt mer än islam. Det blir tydligt när man kommer till frågan om huruvida Gud vill det goda helt enkelt därför att det är gott, eller om det goda är gott för att Gud vill det. Kristna tänkare väljer – med några undantag – det första alternativet me­dan muslimska lärde ofta väljer det andra. Gud bestämmer vad som är gott, varje annan tanke vore att inkräkta på Hans allmakt. Brague hänvisar till al-Ghazali, som dog 1111 och som av många är ansedd som islams främsta teolog. Eftersom det är Guds val som gör det goda till gott och det onda till ont, är det omöjligt för människan att skapa ett giltigt moraliskt sy­stem helt på egen hand och utan hjälp av religiös uppenbarelse.

Det kan vid första påseende tyckas som om argumentet om Guds förhållanden till det goda är ungefär lika esoteriskt som frågan om hur många änglar som får plats på ett knappnålshuvud. Men i förlängningen har frågan stora och genomgripande implikationer: västerländsk humanism där människan är alltings mått och moralisk domare är otänkbar inom någorlunda ortodoxa former av islam.

Islam är, eller säger sig vara, en förnuftig religion med några enkla fundamentala sanningar. En rationell religion som inte kräver av sina troende ”att de ska offra intellektet”. Kristendom däremot kräver att vi ska tro på de mest otroliga saker: tre gudar – fader, son och helig ande – hur Gud blev människa och annat som är svårt för ett vanligt förnuft att förstå.

Brague menar att islam på många punkter skiljer sig från nästan alla andra religioner. Lite förenklat kan man säga att de flesta religioner är en del men bara en del av samhället, i synnerhet av det civila samhället. Islam, däremot, är både samhälle och stat. Sharian, den religiösa lagen, är ”islams hjärta”, skriver Brague. Den ska genomsyra hela samhället och det är är teologer, skriftlärde, ulama, som bestämmer hur lagen ska tolkas. Det gör, menar Brague, att Jesus kända di­stinktion mellan vad som tillkommer Gud och vad som tillkommer kejsaren inte har någon plats inom islam. Där tillkommer i sista hand allt Gud.

Så vitt skilda storheter som USA:s förre president George W Bush och den nuvarande påven Franciskus tror sig ha fastslagit att det verkliga, sanna islam är en fredens religion. Vilken rätt har de att skilja mellan riktiga och oriktiga former? Det är, menar Brague, ungefär som om Dalai lama skulle tala om för påven vad som är sann kristendom och vad som är en perverterad version av denna lära. Problemet är förstås att det ingenstans inom islam, åtminstone inte inom sunni-islam, finns en sista instans som avgör vad som är rätt och fel. Ingen har samma auktoritet som påven. Den enda ovedersägliga auktoriteten inom islam är Koranen som har dikterats av Gud till Muhammed. Den är bokstavligen Guds ord. Koranen är inte alltid lättolkad – det är väl därför man har varit tvungen att låta den kompletteras av nyss nämnda hadither, som blir vägledning när Gud lämnar de troende i sticket.

Jag tror att ytterst få av Bragues läsare, efter att ha avslutat sin läsning av boken Sur l’islam, skulle vilja kalla honom islamofob. I själva verket visar han stor respekt för islams stora tänkare, som han ofta kallar lysande. Han tar dem på allvar och analyserar förutsättningslöst deras idéer och hur de hänger ihop eller inte gör det. Skulle han ha ägnat årtionden av sitt liv åt filosofer och teologer som han ringaktar?

Som de flesta andra betraktare ser han att den muslimska världen stagnerade någon gång kring år 1400. Men det kan knappast läggas Europa till last, Det var inte korsfarare som i mitten av 1200-­talet ödelade Bagdad och störtade den siste abbasidiska kalifen, Det var mongoler som stod för massakern, ledda av Hülegü, Djingis khans sonson.

Bragues bok är inte invändningsfri. Ibland saknar jag ett historiskt perspektiv. Man får intrycket att alla dess storheter på något vis är fritt svävande andar som väver sina texter bortom tid och rum. Men det är ett fel, eller åtminstone en brist, som är vanligt förekommande bland filosofer som gärna behandlar tänkare från Platon över Avicenna till Wittgenstein som vore de alla våra samtida.

Sur l’islam är varken en akademisk avhandling eller en introduktion till islam för nyfikna nybörjare, utan en sofistikerad och elegant analys av några av islams främsta tänkare och deras filosofiska och teologiska antaganden. Den vänder sig främst till den hotade lilla folkspillra som brukar kallas den bildade allmänheten.

Islam är förstås lika litet som andra religioner någon väl sammanhållen enhet. Liksom till exempel kristendom och buddism har den hemsökts av schismer. Den stora schismen inom islam har varit och är fortfarande den mellan sunni och shia. Konflikten mellan dessa två grenar (som båda har många underavdelningar precis som den protestantiska kyrkan) går tillbaka till slutet av 600-talet och är ännu inte bilagd. Även om tonfallen under de senaste månaderna mellan shia i Iran och sunni i Saudi­arabien har varit ovanligt milda och medgörliga, kan situationen när som helst förändras. Det var ju inte för så länge sedan som dessa två länder förde ett proxy war i Jemen. Turkiet har förstås också på sistone visat en vilja att bli den främsta sunni-nationen. Att Iran är top dog bland shia är det väl ingen som ifrågasätter. Länge var det få i väst som ens kände till skillnaden mellan sunni och shia, men efter den irans­ka revolutionen och den amerikans­ka invasionen av Irak har termerna börjat att ingå i det politiska vardagsspråket.

Det finns redan ganska gott om böcker om sunni och shia. Ändå vågar jag påstå att Toby Matthiesens The Caliph and the Imam för överskådlig framtid kommer att bli standardverket i detta ämne. Den är lika uttömmande som utmattande: en bok på över 900 sidor där de sista 500 är noter och bibliografi. Min främsta invändning ligger just här. Som boken nu är upplagd måste man ständigt bläddra fram och tillbaka. Rena bibliografiska noter hade gott kunna få stanna längst bak medan de mer diskuterande noterna hade kunnat integreras i den löpande texten eller ha placerats längst ner på sidan. Sådana förändringar hade gjort boken läsvänligare.

Det handlar alltså om kalifen och imamen, eller kanske rättare sagt om kalifen eller imamen.

När Muhammed dog lämnade han inga klara instruktioner om vem skulle efterträda honom som ledare för islam som religion och för den snabbt växande stat han hade grundat. När Guds sändebud kallades hem kunde han väl knappast förutse hur snabbt islam skulle sprida sig. Skulle hans efterträdare vara av profetens släkt eller kunde man välja vem som helst om han bara var vis och rättrådig? Här gick den ursprungliga skiljelinjen. De tre första kaliferna var Muhammads följeslagare men inte släkt med honom, medan den fjärde kalifen Ali var profetens svärson. Shia menar att Ali genom sitt släktskap med Muhammed var den förste riktigt legitima ledaren för islam.

Ali mördades 661 och Muawiyya blev den första ummayadiska kalifen. Han utsåg sin son Yazid till sin efterträdare och gjorde kalifatet till något som påminner om ett kungadöme. Men hans ställning var hotad först av Alis son Hassan, som emellertid kapitulerade inför Muawiyyas övermakt. Hassans yngre bror Hussain valde en annan strategi och vägrade att erkänna Yazid som kalif. Avgörandet kom den tionde dagen i månaden Muharram år 680 i Karbala i vad som idag är Irak, då Yazids trupper dödade Hussain och hans anhängare. Splittringen var ett faktum. Sedan dess har den med ojämna mellanrum tagit sig våldsamma uttryck.

Naturligtvis finns det skillnader också inom sunni och shia. De följer olika juridiska skolor. En av de viktigaste grenarna inom shia är den som erkänner de första tolv imamerna fram till al-Mahdi som försvann någon gång på 800-talet.

Under islams historia har shia varit en minoritet på omkring 15 procent. Shiiter har ofta känt sig förföljda eller i bästa fall undanskuffade. De stora kända kalifaten – ummayader i Damaskus och på den iberiska halvön, abbasider i Bagdad var alla sunniter. Fatimiderna i Kairo var ett undantag men den dynastin störtades av den sägenomspunna Saladin som återställde den sunnitiska ordningen.

Det är politiska skiftningar och maktförskjutningar som mest intresserar Matthiesen. De dogmatiska och teologiska skillnaderna verkar spela mindre roll för honom. Den avgörande skillnaden förblir vem som ska styra islam. Shia menar att han (och någon hon ha aldrig kommit i fråga) ska vara en imam som tillhör ahl al-bait – profetens släkt. Sunni ser i kalifen Guds eller profetens efterträdare på jorden. Andra skillnader är att man litar på olika samlingar av hadither. Ytterligare en skillnad är inställningen till heliga män. Shiamuslimer vallfärdar gärna till deras gravar i något som åtminstone ytligt sett påminner om kristna vallfärder. För sunni är detta en styggelse. Speciellt då i sunni-islams wahhabitiska form med ursprung i Saudiarabien, men som sedan genom petro-­dollar har exporterats runt om i världen. För wahhabiter och andra fundamentalister är detta shirk, det vill säga något som liknar månggudadyrkan, och inom islam är det den värsta av synder. För en utomstående kan skillnaderna, bortsett från den som gäller vem som ska bestämma, framstå som tämligen futtiga.

Redan efter 100 sidor har Matthiesen, som mera är historiker än en subtil läsare av teologiska och filosofiska spetsfundigheter, nått fram till 1500-talet. Fram till dess har konflikterna ofta varit suddiga, och politiska allianser hade inte sällan mer realpolitiska orsaker än teologiska och religiösa. Alltså ungefär som i 1600-talets Europa där det protestantiska Sverige kunde göra gemensam sak med det katolska Frankrike.

På 1500-talet delades den muslimska världen mellan två stormakter som var fientligt inställda till varandra: det osmans­ka väldet med en kalif och det safavidiska Iran där shah Ismail införde shia- islam som statsreligion. Att två så expansiva och angränsande stormakter var i nästan ständig konflikt med varandra är inte så konstigt. Båda ville kontrollera delar av Kaukasus och Mesopotamien. Dessa skärmytslingar och krig på den osmanska ostfronten hade naturligtvis stora konsekvenser: Osmanerna kunde aldrig med full kraft och under en längre tid bedriva kampanj i väst då de ständigt var tvungna att hålla ett vakande öga på vad de shiitiska iranierna kunde ställa till med. Osmanernas försök att islamisera Europa stoppades redan på Balkan. Var och en måste naturligtvis på egen hand avgöra om detta var bra eller dåligt för den senare utvecklingen i Europa.

Som redan påpekats var gränserna mellan sunni och shia ofta inofficiella, även om man vanligen kände till vem som bekände sig till vad. Men religionen hade ännu inte byråkratiserats och katalogiserats. Detta blev en ofta självpåtagen uppgift för de imperialistiska stormakterna Storbritannien i Indien och Frankrike i Mellanöstern. Matthiesens redogörelse får en att tro att många av de spänningar som idag kännetecknar relationen mellan islams båda huvudfåror har orsakats av dessa två länders försök att styra och ställa långt bortom det egna landets gränser.

När engelsmännen hade makten i Indien var de måna om att de stora religionerna skulle ges ett visst mått av religiöst självstyre, men för att det skulle kunna ske på ett korrekt sätt var man först tvungen att ta reda på hur många bekännare de olika religionerna hade. Dessutom började man använda vanligen vilseledande kristna analogier som att tala om islam som en kyrka och wahhabiter som puritaner eller kalvinister. Konflikter som tidigare varit närmast privata eller ”legat i luften” blev nu byråkratiska kategorier som gjorde latenta konflikter synliga. ”Religionen blev nu ett ämne för politiska stridigheter och förändrades därigenom”, skriver författaren.

Någon liknade skedde i Levanten, där fransmännen försökte bringa ordning i den religiösa mångfalden med katoliker, protestanter, druser, maroniter, alawiter, nestorianer, syrianer och säkert något dussin till.

Också här ville man se till att alla grupper skulle representeras på ett någorlunda proportionerligt sätt. Det gick ett tag, men snart blev muslimerna en så stor grupp att den tidigare prekära balansen rubbades med blodiga konflikter som följd.

Iran är shia-islams centrum, aldrig mer så än efter iranska revolutionen 1979, och ayatolla Khomeinis triumfatoriska återkomst till sitt hemland även om han väl då knappast började bygga sitt lands demokratiska institutioner med den pedantiska noggrannhet som Olof Palme påstod. Däremot hittade Khomeini på en helt ny lära – wilayat al-faqih – där den laglärde (juristen) skulle övervaka staten. I Irans fall hade det visat sig ha mycket litet att göra med demokrati.

Ett och annat fel har smugit sig in i denna långa bok. Sålunda påstår författaren att den egensinnige orientalisten Louis Massignon skulle ha konverterat till islam. Massignon förblev dock katolik, om än en ganska ovanlig sådan, ändå fram till sin död.

The Caliph and the Imam kommer att konsulteras i många år framöver. Som tur är har den ett omfattande index som gör att den går att använda som uppslagsverk.