Allt var inte bättre
Bland det svåraste som finns är att få syn på sin egen tid, och vilka strömningar och normer som påverkar en, helt enkelt eftersom man står mitt i den. Först på avstånd ser man klarare.
På SVT Play visas Kjell Sundvalls I lagens namn från 1986, en film jag sett många gånger och som jag förknippar med en sorts näringsställen som under den här tiden fanns i minsta byhåla, nämligen videobutiken.
I lagens namn bygger på Leif G W Perssons roman Samhällsbärarna från 1982. Regissören Kjell Sundvall var 33 år ung och hade tio år kvar till sitt genombrott med Jägarna. I sin oförglömliga gestaltning av piketsnuten Roger Häll var Stefan Sauk så övertänd att han, när han skulle sparka in en dörr, dråsade baklänges och skadade ryggen.
Handlingen kretsar kring ett gäng flåbusar inom Norrmalmspolisen som slänger in samhällets olycksbarn i arresten och misshandlar dem till pärleportens tröskel. Den rättrådige och trombontutande kriminalinspektören Bo Jarnebring, spelad av Sven Wollter, börjar nysta i deras förehavanden.
I en bihandling pågår också spaningar mot en förmodad knarkkung, restaurangägaren Danucci. Spaningarna leds av den fryntlige Ernst Günther. När insatsen förblir resultatlös, och Danuccis leveranser av ”malet kött” inte verkar vara kodspråk för knark, stämmer en spanare träff med honom och påstår att denne just försökt sälja kokain till honom, och den oskyldige Danucci sys in. En bit därifrån sitter Ernst Günther med hörlurar och följer mysande det hela. I baksätet sitter Sven Wollter, och i slutscenen står han lika hålögd och desillusionerad som Jack Nicholson när hans kolleger viskar: ”It’s Chinatown…”
Den här scenen har som sagt passerat mina ögon säkert tio gånger utan att jag reagerat. Men med 2023 års blick är det lagvidriga snärjandet av Danucci helt obegripligt.
Varför? Är det jag som förändrats, eller vår syn på polisen? Vad är jag, och vad är tidsandan? Var börjar det ena och slutar det andra?
Det känns halvt skuldmedvetet att ringa manusförfattarna trettiofem år efteråt och fråga hur de tänkte kring just slutscenen.
Leif G W Persson har hunnit bli 78 år, Hans Iveberg 81. Den sistnämnde tar mitt samtal när han står utanför Ica, och medan vi pratar undrar jag vad jag själv skulle svara om någon ringde och undrade varför en bifigur handlade som hen gjorde i en roman jag skrev 1988. Förmodligen skulle jag svara som Persson och Iveberg: Jag minns faktiskt inte.
Ett konstverk förutsätter en överenskommelse mellan utövaren och mottagaren. Konstnären gör en utsaga om hur världen ser ut, eller skulle kunna se ut, och om mottagaren inte fattar vad konstnären pratar om faller alltsammans.
Populärt
James Bond är en man
För att kunna följa med pappa på Bondfilmer långt före jag hade åldern inne målade jag ögonen med kajal för att se vuxnare ut. Oförglömlig var upplevelsen av Älskade spion” och den ryska majoren Anya Amasovas midnattsblå aftonklänning med gnistrande glitter runt dekolletaget.
I den bästa av världar kan en dramaturg på SVT dra i nödbromsen på ett tidigt stadium, och om bristerna ändå slingrar sig igenom alla kontroller, vilket som bekant sker uppseendeväckande ofta, då kan man vara viss om att kritikerna påtalar dem.
Men när jag läser vad som skrivits om I lagens namn hittar jag bara något enstaka marxistiskt morrande från Jan Aghed om Sundvalls ”kulturellt främmande dramaturgi”.
Att svenska poliser skulle plantera kokain på oskyldiga medborgare sågs däremot som fullt rimligt 1986. Allt kan med andra ord inte ha varit bättre förr. Inte filmerna heller. Men I lagens namn har stått sig väl.
Journalist och författare.