Allseende är en påtaglig teologisk och filosofisk tankefigur som finns i den ”västerländska” idéhistorien. Den präglar tänkare alltifrån antiken och fram till vår tids övervakningssamhälle. En av alla dem som har synliggjort sin inre kamp, rådbråkat sitt förnuft och sitt samvete i både världslig och andlig mening är Augustinus (354–430). Han återkommer gång på gång i sina Bekännelser till allseendet, det vill säga att genomskådas i ande, själ och kropp.

För Augustinus är Guds allseende både längtan och fasa. I bekännelserna läggs raster på raster av synlighetens fångenskap och befrielse. Skillnaden mellan fångenskap och befrielse är att allseendet före omvändelsen handlar om viljan att göra sig själv sedd och seende i förhållande till världen sådan den framstår, det vill säga att tro sig behärska tingens ordning utifrån sin mänskliga kapacitet. Att begära världen är att erövra den och tro sig kontrollera den. I texten konstrueras samtidigt bekännelsen av den Augustinus som kan göra sig själv allseende av sitt eget liv som han bedömer i retrospektiv. Det är ju författaren som förfogar över ordet och bilden utifrån en position där han ser sitt jag med ambition att genomlysa varje vrå som har hållits i mörker – åtminstone är det den bilden han förmedlar till läsaren.

Augustinus skapar en skenbar genomlysning och med skenbar menar jag inte oärlig utan att språkets byggstenar begränsar historien och bygger nya verkligheter. Augustinus synliggörande av sin egen berättelse är därför inte en allseende blick, men den etablerar en berättelse om allseende där den allseende själv låter honom se sig sådan han är: ”Skulle någon vara skicklig nog att skapa sig själv?” frågar han i Första boken. Frågan rymmer en paradox eftersom hela bokprojektet är en konstruktion av hans eget minne och ett synliggörande av sig själv som gestalt i texten. Augustinus skapar sig själv medan han skriver och han fortsätter att skapa sig själv där läsaren nästan 2 000 år senare får känslan av transparens genom Augustinus förmodade uppriktighet. I sökandet efter sin förflutna person vänder han sten på sten och monterar sitt livs historia inför Guds ögon och inför våra. Men Gud ser ju redan allt. Varför bekänna något över huvud taget? När han i Fjärde boken uppmanar Gud ”Se mitt hjärta, min Gud, se mitt innersta! Se vad jag minns…” är det då en vädjan till sig själv att orka se igenom det som kroppen och hjärtat minns i de årsringar som gjort honom synlig i historien?

Hans övertygelse som författare är att Gud vet allt. Vad det handlar om är skillnaden mellan att se och att genomskåda. En människa kan leva i världen utan att se den alls. Hon kan använda sina ögon och ändå vara blind. Augustinus beskriver detta på följande sätt: ”Jag vände nämligen ryggen mot ljuset och ögonen mot det som blev upplyst; mina ögon såg därför det som blev ljust, men inte själva ljuset.” Att se med trons blick är alltså att se på ett annat sätt än det rent biologiska. Augustinus talar om ett ”inre öga” där allt är genomlyst. Det är ett allseende som människan har svårt att uthärda. Det är därför Gud som aktivt genomför rörelsen som får Augustinus att motvilligt se sig själv: ”du drog mig fram ur det gömställe bakom min egen rygg dit jag flytt när jag inte ville se mig själv; du ställde mig mitt framför mina ögon […] du tvingade mina ögon att se på mig”.

Tankefiguren med den förfärande självinsikten om ens dolda monster återkommer senare i bland annat Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt (1891). Hos både Augustinus och Wilde inträder ett allseende utifrån en föreställd gudsposition där personernas eget jag blir genomlyst och de görs medvetna om sig själva som om de vore den andre inför sitt eget liv. Att stå mitt framför sina egna ögon är inte att likt Narcissus se reflektionen av sitt ansikte i en spegelbild, utan att se sig så som andra kan genomskåda mig. Det är en förfärlig erfarenhet enligt Augustinus, men nödvändig: ”Jag såg och blev förfärad, och hade ingenstans att fly bort från mig själv.”

Genom Augustinus uppfattas åtminstone tre olika kategorier av seende; dels det genom vilket vi uppfattar världen som perception, som färger, former och avstånd; dels ett gudomligt seende där ingenting är dolt, en gudomlig blick som ser honom sådan han är både i hans förflutna, i hans nu och i hans framtid; dels det seende han kallar för ett inre öga som kan vara fantasi, minne eller drömmar men också den blick där Gud låter människan se sig själv till ande, själ och kropp. De två senare tankefigurerna är båda exempel på allseende. De hänger samman med intention och ibland med uppenbarelse, att människan genom synliggörandet förstår samband som inte kan förstås endast genom att betrakta tingens yta.

Delvis påminner fenomenet om konstnärens och författarens skapande där den skapande kastas mellan att vara allvetande och allseende av sitt eget verk och att vara i händerna på något okänt, ett redskap för något som ska skapas. Den kanadensiska författaren Margaret Atwood beskriver rörelsen med skrivandet som att hon går in i något pågående: ”Inspirationens källa är en mörk brunn som för nedåt.” Hennes författarkolleger känner igen sig i författarprocessens element som ”mörker, tomhet, förvirring”, men att man genom vägen framåt vet att man ”så småningom ska få förmågan att se”. Erfarenheten påminner om Augustinus genom att skapandet först går genom mörker och förvirring för att sedan få se ljuset och förstå sambanden. Även om berättelsen kan ha allvetarens perspektiv så skapas den ur mörker.

Allseendet har även behandlats i populärkulturen, bland annat i Matrix-trilogin (1999, 2003, 2003), där Neo i första filmen får se världen sådan den egentligen är. Den hinna som fördunklar den brutala verkligheten blir uppenbar för Neo genom en pånyttfödelse från Matrix till världen sådan den är. Men det är först när hans inre öga ser världen genom kärleken, det är först då hans hjärta och medvetande avkodar den programmerade och falska verkligheten. Det är först då som Neo kommer sanningen på spåret, sanningen om alltings konstruktion. I ett möte med Skaparen/Arkitekten i den sista filmen tar han sig in i den Allseendes kontor och får tala med Arkitekten själv. Det avslöjas där att Neo och allt som finns endast är en del av en programvara. Allt är predestinerat, förutsett av Arkitekten som har nästan total kontroll på allt som Neo och hans utbrytargrupp har haft för sig i olika programuppdateringar. Även Oraklet som de har satt sin tillit till är en del av Skaparens dataprogram. Motståndsrörelsen och det som de har uppfattat som verklighet är en bugg i systemet som ska övervinnas för att Arkitekten slutligen ska få allmakten, den totala kontrollen över allt och alla. Berättelsen fångar den våta dröm som varje totalitär ordning rymmer genom kontroll, teknik och styrning av tankesystem.

Jag har ingen aning om vad som försiggick i konstnären Hieronymus Boschs huvud, men flera av hans motiv är fruktansvärda och suggestiva med sina groteska föreställningar. Prästen och konstnären Hieronymus Bosch levde omkring 1450–1516 i den nederländska handelsstaden Hertogenbosch, som var känd för sina orgelbyggare och klockgjutare. Hans liv har beskrivits som tillbakadraget. Vägen mellan bostaden och ateljén var endast några meter tvärs över torget. Som medlem i Den heliga jungfruns brödraskap omslöts hans vardag med en andlig medvetenhet i den rådande reformationstiden. Likt Augustinus eftersträvar Bosch att synliggöra allt. Genom raster av surrealistisk realism vävs skildringar samman med abstrakta symboler och föreställningar som hör till fantasiernas landskap. Blickar mellan gestalter i tavlan blir ett spel där konstnären ibland låter blicken stanna i bilden mellan figurerna och ibland se ut ur tavlan på oss som betraktar den. Blickarna kan bli ikonografiska där de öppnar tidens rum mellan då och nu, mellan motivet och mig.

Triptyken Världens skapelse är designad som ett altarskåp. Det finns två dörrar som öppnas och innanför dem detaljerade framställningar av paradiset före syndafallet och efter den yttersta dagen. På den högra halvan visas vad som utspelas i helvetet, en förvriden värld av demoner, lidande och frossande i vällust. Dörrarna på triptyken föreställer Skaparen och världens tillkomst. När den samtida konstnären Michelangelo (1475–1564) målade taket på Sixtinska kapellet 1508–1512 så gestaltade han storslagna detaljer där Skaparen föreställs med en kropp som en människas, jämnstor med Adams. När Bosch mot slutet av sitt liv målar Världens skapelse 1504–1510 (delvis samtidigt som Michelangelo målar sitt mästerverk) så är Gud även här avbildad som människa, men i miniatyr i förhållande till det som skapas. Gud sitter knappt synlig på en tron i vänstra hörnet, svävande i ett mörkt universum. Det som framträder i bilden är istället världens kosmos som innesluts i ett klot som svävar i den mörka rymd där Gud betraktar världen utifrån. Här tycks Skaparen knappast vara kapabel till vare sig allmakt eller allseende, utan är snarare en Deus otiosus, en Gud som överger världen efter födelsen och sedan låter den fortgå i sin bubbla. Där Michelangelo låter beröringen framträda mellan människan och Skaparen, så är Ordet det som Bosch låter Skaparen visa. Sittande på sin tron håller Gud en bok i knäet och ovanför skapelsen hänvisas det till Psaltaren 33:9: ”Han talade och allt blev till, han befallde och det skedde.” Det är alltså Ordet som synliggör världen, det vill säga att det som är synligt har sitt ursprung i det osynliga. Det är samma paradox som gäller för vårt biologiska öga där pupillen, som släpper in ljuset, är den mörkaste punkten i ögat. Ljuset filtreras genom mörkret.

Innan Bosch påbörjade Världens skapelse så målade han De sju dödssynderna och de fyra yttersta tingen (1485–1500). Här är hela motivet en abstraktion av Guds öga som svävar i en mörk rymd omgiven av fyra klot eller cirkulära rum som föreställer döden, yttersta domen, himmelen och helvetet. I gudsögats pupill visas den uppståndne Kristus som ser på bildens betraktare och pekar på såret i sidan. Under honom lyder inskriptionen: ”Cave cave deus videt” (Akta akta Gud ser). I ögats regnbågshinna gestaltas människors liv i detalj utifrån de sju dödssynderna.

Verket är målat som bordsskiva. Bosch vill alltså att betraktaren ska vända sig nedåt och därmed själv inta den föreställda gudspositionen. Det uppstår en förskjutning i maktperspektiv som gör symboliken omvälvande. Framställningen innebär att konstnären gör allseendets rörelse för Gud och indirekt ställer frågan om den allseende kan se sig själv som allseende? Rörelsen imploderar av sin egen synlighet. Behöver den som uppenbarar sig själv bli uppenbarad? Behöver den allseende betraktas för att bli sedd?

Samtidigt som allseendet öppnar för olika förståelser hos både Augustinus och Bosch blottlägger det också föreställningen om predestination och profetiskt skådande, det vill säga möjligheten av att veta och se vad som kommer att hända i framtiden och efter döden. Siandets seende hör till profeternas gåva, i antiken till oraklen och sibyllornas uppgift eller till spågummornas. Att tolka tidens tecken genom drömmar, stjärnor eller inre röster och se in i framtiden är ett sätt att behärska kaos, att varna eller ingjuta mod i folk. Att se det som ännu inte har hänt kan vara att skapa en vision eller worst case scenario om vad som kan komma. Dessa framtidsbilder är inte fastetsade utan kombineras med varningar eller råd om hur man bör agera för att uppnå visionen eller avstyra ett skräckscenario.

Siandets seende är den form av betraktande som kännetecknar den politiska kontrollen genom övervakning. Tankefiguren påminner om den teologiska, men i den politiskt sekulära diskursen är det människan som intar tronen för allseendets position. Sociala beteenden och normer förväntas styras med teknik för kontroll och mätbarhet. Tekniska apparater förstärker genom algoritmer det som ska uppmärksammas, såsom vissa typer av beteenden, samband och utseenden. Likt den teologiska idén om predestination så syftar den politiska övervakningen också till att styra och förändra beteenden innan de har ägt rum. I dess totalitära former är kontrollmaskineriet en oförblommerad dröm om allseende och allvetande. Det gestaltas i skönlitterär form i Orwells roman 1984, i Boyes roman Kallocain, i Falladas roman Ensam i Berlin, i flera av Philip K Dicks noveller liksom i Atwoods roman En tjänarinnas berättelse. Gemensamt för dessa fiktiva scenarier är att ingen någonsin kan vara säker på att inte vara övervakad, att man i förlängningen blir fångar i tankesystem där ingen kan lita på någon. Fenomenet känns igen från alla erfarenheter av totalitära system. Gemensamt för dem är också att berättelserna skapar en outtalad abstrakt eller metafysisk dimension av allseendet som inte finns i texten men som alstras av texten i mötet med läsaren och i själva skrivandet.

Filosofen Jeremy Bentham (1748–1832) gick från att vara en troende kristen till att bli ateist och häcklare av de filosofer som motiverade mänskliga rättigheter på naturrättslig grund. Han slutade sina dagar som skelett i kostym på University College London. Där sitter han fortfarande till allmänt beskådande. Trogen sin idé om kunskap och transparens så skänkte han sin kropp till vetenskapen efter sin död. När organen var bortskurna och köttet rensat från benen så klädde man skelettet och monterade ett vaxhuvud på toppen. Det äkta huvudet vilade på golvet mellan fötterna tills besökarna en dag fick nog och tyckte det var så groteskt att det gömdes undan i arkivet. En gång om året tar personalen fram hans huvud för att se att håret inte har fallit av.

Bentham är inte upphovspersonen, men väl utvecklaren av idén om panoptikon – pan som i all och optikon som i seende – det vill säga principen om allseende. Han var medveten om den teologiska ambivalensen inför allseendet, den som till exempel Augustinus ger uttryck för. Han insåg den politiska potentialen när han stal eller lånade idén och omsatte den till en sekulär utopi om kontroll och utveckling. Han är så upplivad över sin upptäckt att han inte drar sig för skrytsamhet:

Jag smickrar mig själv med att det nu kan finnas föga tvivel om att systemet besitter de fundamentala fördelar jag har tillskrivit det: jag menar den uppenbarade allestädesnärvaron av övervakaren (om teologerna tillåter mig uttrycket), kombinerad med den yttersta möjligheten för hans verkliga närvaro.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I citatet förstår vi att det inte endast är idén om Guds öga i abstrakt mening som Bentham lånar utan även den kristologiska bekännelsen om den förkroppsligade guden. Men han tänker sig inte att byggnaden eller övervakaren per se ersätter Gud. Han är ju som ateist inte intresserad av existensfrågan om det gudomliga. Det är istället den filosofiska, sociala och psykologiska föreställningen om ett allseende som effektfull politisk princip som är kärnan i hans argument.

Guds öga får alltså gestalt genom en arkitektonisk konstruktion som i detalj, intill centimeter, beräknade den bästa effekten för social korrigering och kontroll. Syftet var inte ett totalitärt system utan möjligheten att forma människor för att bli goda medborgare för samhällets gemensamma bästa. Senare filosofer har beskrivit hans politiska vision som ett socialliberalt program. Drygt etthundra år senare gestaltades det i sina värsta former genom program för sterilisering, lobotomering, kategoriseringar efter ras, sexuell läggning et cetera – allt för att uppnå det allmännas bästa i dessa ”förbättringsinrättningar”. Grundläggande politiska friheter blir i panoptikonets tankefigur en paradox. Syftet är att alla individer ska få dessa friheter men innan idealet är uppnått så behöver alla oönskade beteenden korrigeras i ett socialt panoptiskt program. I byggnaden kontrolleras detta av övervakaren som bor i tornet i mitten av byggnaden. I samhället kontrolleras det av staten som genom lag har instrumenten att korrigera oönskade element och beteenden.

Men denna yttre kontroll är inte möjlig utan individens inre själsliga kontroll: att individen ”vid varje ögonblick ges anledning att tro” att hon är övervakad. Genom denna föreställning och känsla kommer hon att korrigera sig själv. Bentham flyttar därmed det yttre allseendet från byggnaden och in i varje människas psyke. Återigen lånar han från den kristna teologin och här gäller det botgöringen. Förlåtelsen, som är det centrala motivet i den kristna syndabekännelsen, omvandlas till det goda medborgarskapets belöning.

Dagens utbyggda övervakningssystem behöver inte längre några byggnader. Vi bär allseendet med oss i våra mobiler och Gudsögat har ersatts av satelliternas allseende ögon.

Enorma data registreras om varje individs rörelser, konsumtionsmönster, sociala beteende, ideologiska och religiösa övertygelser och sociala nätverk. Den fråga som Bentham ställde sig är hur man uppnår den mest effektiva övervakningen, men den fråga vi diskuterar idag är istället hur individer, företag, organisationer och stater kan skydda sina uppgifter. Modern övervakningsteknik har gift sig med politiska visioner och ambitioner om allseendets kontroll över både nutid och framtid. Människan drömmer om att behärska framtiden. I den judiska teologin identifieras detta med det profetiska uppdraget och i den kristna föreställningen har det bland annat uttryckts genom tro på predestination, det vill säga förutbestämmelsen, att avläsa tecknen och därmed kontrollera det som ska komma. Inom samtida övervakning hittar vi liknande idéer inom företag som Beware, som samlar information om medborgare som förväntas begå brott men som ännu inte har gjort det eller det kinesiska Skynet, som bygger samman myndigheters data – polis, bank, skattemyndigheter, arbetsgivare – med avancerad teknik för ansiktsigenkänning. Allseendet i samtida sekulär mening utsträcker sig mot framtidens utmålade dystopier som bör förhindras med hjälp av lagrad information om oss som lever i detta nu. Förutsägelser är dock alltid riskfyllda projekt. De stämmer sällan med verkligheten, men kan likväl kontrollera den.