I dikten ”speglarne” av 1800-talsskalden Vitalis (alias Erik Sjöberg) ser en man sitt ansikte blekna och åldras i frånvaron av den älskade. Den nedbrytande processen får ett avbrott när föremålet för hans kärlek kommer till honom. Kronos, tidens gud, som har plöjt fåror i den förälskades panna, släpper tillfälligt sitt grepp. Tiden stannar: ”Åkermannen Kronos upphör plöja/ på den sälles panna för en stund.”

Sammanlänkandet av jordbruk med tid finns även i Bo Setterlinds älskade dikt ”Döden tänkte jag mig så”, där den som rår över människans utmätta tid liknas vid en odalman som sår frön, skördar och samlar in både det som knoppas, det som står i sin blomning, det som bär frukt och det som har vissnat.<.../>