I dikten ”speglarne” av 1800-talsskalden Vitalis (alias Erik Sjöberg) ser en man sitt ansikte blekna och åldras i frånvaron av den älskade. Den nedbrytande processen får ett avbrott när föremålet för hans kärlek kommer till honom. Kronos, tidens gud, som har plöjt fåror i den förälskades panna, släpper tillfälligt sitt grepp. Tiden stannar: ”Åkermannen Kronos upphör plöja/ på den sälles panna för en stund.”

Sammanlänkandet av jordbruk med tid finns även i Bo Setterlinds älskade dikt ”Döden tänkte jag mig så”, där den som rår över människans utmätta tid liknas vid en odalman som sår frön, skördar och samlar in både det som knoppas, det som står i sin blomning, det som bär frukt och det som har vissnat.

Hos Vitalis är Tiden utrustad med en plog. I grekisk tradition avbildas han med en skära. Om han nu är tidens gud, vill säga. Från början hade den grekiske guden Kronos varken med tid eller lantbruk att göra. Ord som kronologi och kronisk kommer från grekiskans chronos, vars begynnelsebokstav är chi och inte kappa, som hos Kronos. Men hos romarna, som inte var lika känsliga för skillnader i k-ljud, förknippades guden med tid och identifierades dessutom med den egna skördeguden Saturnus, han som har gett namn åt en planet och en veckodag, latinets Saturni dies, engelskans Saturday.

Kronos är något av en doldis i den antika litteraturen. Han är sällan avbildad i kons­ten. När han omnämns är det ofta som far till den store Zeus eller som regent under en primitiv men lycklig guldålder. Hesiodos (cirka 700 f Kr) skriver i sin skapelseberättelse Teogonin att Kronos med sin skära kastrerade sin far Uranos, när denne höll sina barn instängda. Kronos blev själv en ännu värre plågare av sina barn, då han av rädsla för att de skulle ta makten slukade dem hela. Det är från den myten som uttrycket ”revolutionen äter sina barn” har hämtats.

”De grekisk-romerska gudarna må duga som namn på planeter för astronomerna, men inte som aktörer i skapelseberättelser.”

Om denne gud från tidernas begynnelse skriver statsvetaren och mytologiforskaren Johan Tralau i Myten om tidens början (Ellerströms förlag). Det är något så ovanligt som en hel bok på svenska om några enstaka rader hos en grekisk författare, sådant man annars läser i artikelform i internationella vetenskapliga tidskrifter.

När börjar då tiden? I Teogonin börjar tiden med kaos, Chaos, eller då natten och dagen skapas. Så brukar det tolkas. Tralau läser dock texten på annat sätt. Sedan han fastslagit att Kronos inte ursprungligen var tiden personifierad vill han trots det koppla guden till tiden. Tidens begynnelse enligt grekisk myt bestämmer han till det ögonblick då Kronos hugger av sin fars könsdelar och kastar dem i havet. Ur säden föds kärleken, skönheten, gröns­kan, rättvisan och hämnden. Framtiden börjar. Kronos sår tiden, kan man säga.

Åt dylika skapelseberättelser kan man förstås skratta. De grekisk-romerska gudarna må duga som namn på planeter för astronomerna, men inte som aktörer i skapelseberättelser. Likväl funderar dagens forskare på samma frågor som de gamla grekerna gjorde. Är tiden evig eller föds den vid ett visst ögonblick? Är tiden skapad eller uppstår den ur ett intet?

Tiden började för 14 miljarder år sedan, enligt vetenskapen. Då uppstod tiden, tillsammans med rummet, materien och ljuset ur den smäll som har kommit att kal­las big bang. Parallellt med Tralaus bok läser jag Om tidens uppkomst. Stephen Hawkings slutgiltiga teori (Fri tanke) av den belgiske fysikern Thomas Hertog. Boken är både ett stycke vetenskapshistoria och ett kärleksfullt vänskapsporträtt av den världsberömde Stephen Hawking (1942–2018), med vilken Hertog samarbetade under många år. När någon frågade Hawking om vad som fanns före tidens början svarade han att frågan var meningslös. Ungefär som att fråga vad som finns norr om nordpolen eller söder om sydpolen.

Hertog berättar om sin landsman Georges Lemaître (1894–1966), en av big bang-teorins främsta arkitekter. Lemaître tänkte sig en uratom som begynnelsen på allt, ”en dag utan gårdag”. Einstein motsatte sig den idén, eftersom den skulle förutsätta en övernaturlig kraft. Fler kritiker hävdade detsamma och kallade teorin vidskeplig och ett uttryck för religiös fundamentalism. Teorin uppfattades alltså inte alls som ett ateistiskt svar på gudomliga skapelseberättelser, tvärtom.

Passande nog råkar det vara midsommarhelg när jag läser dessa två böcker om tid och skapelseögonblick. Midsommardagens tema i kyrkan är ”Skapelsen” och den gammaltestamentliga läsningen utgörs av de första verserna ur Första Mosebok, i vilka Gud skapar den första dagen. Lemaître var själv jesuitpater och ansåg inte att hans observationer krockade med Bibelns lära.

Den vetenskapliga traditionen att dra slutsatser utifrån observationer och beräkningar och inte gudomliga föreställningar fanns redan hos antikens grekiska tänkare. Ändå tänker sig Platon en igångsättare av skapelsen, som inte är en av de klassiska gudarna utan en så kal­lad ”demiurg­”. När de antika filosoferna gjorde sina framställningar tog de ofta mytologin och dess gudar till hjälp.

I Om uppkomsten av tid läser jag om avancerade kosmologiska teorier som har avlöst eller kompletterat varandra. Det har saknats en pusselbit, varpå någon framkastat en till synes galen tanke och prövat den. När inflationsmodellen (teorin om ett expanderande universum) lanserades ansågs den alltför vågad, nästan magisk. Idag är den etablerad. Det slår mig att det verkar krävas ett visst mått av fantasi för att förstå världen.

Egentligen är det samma metod som Tralau använder. Han observerar, får en tanke som ter sig djärv, men märker att den håller när han prövar den. Ekvationen går ihop. Flera gånger tycker jag att hans tes är väl spekulativ, men imponeras av hur resonemanget hänger ihop. Tralau skriver: ”Våra hypoteser om verkligheten bör vara aptitretande snarare än tråkiga. Vi bör hellre följa de spår som är intressanta än dem som är ointressanta.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En vågad idé som Tralau framkastar är den som handlar om dåtid respektive framtid. När Kronos kastar sin fars genitalier gör han det med en handrörelse bakåt, på grekiska exopiso. Tralau stannar vid detta ord hos Hesiodos och menar att riktningen bakåt stödjer hans tes därför att den siktar mot framtiden. I vår föreställningsvärld har vi framtiden framför oss, men i den antika grekiska tankevärlden låg framtiden bakom, skriver han. Det vi har varit med om är det vi kan se. Historien ligger framför oss, enligt grekernas sätt att se det. Mot det förflutna kan vi blicka, men det som är bakom oss kan vi inte se och om det vet vi ingenting.

Medan vi vandrar baklänges in i framtiden går Kronos från soluppgång till soluppgång med sin plog och sår och skördar. Kronos slukar tiden som han slukar sina barn, som Cicero uttrycker det. Kanske behöver vi poetiska bilder för att ge konturer åt den obarmhärtiga och oförklarliga tiden och göra den något mer greppbar. Om tiden är en person kan vi försöka beveka honom. Eller skälla på honom, som Harry Martinson i sin dikt ”Till Kronos”: ”Dig vill jag slunga mitt hån, ty du själv är en rynka på tiden,/ satt i dess eviga hy att mäta med självtagen rätt.”

Han som plöjer fåror i våra ansikten kallas här själv ”en rynka på tiden”. Vitalis lyckades förmå honom att höra upp med sin verksamhet en stund. I poesin är nämligen kärlekens kraft sådan att den kan betvinga tiden. När Dante besjunger kärleken i dikten ”Amor, tu vedi ben” talar han om kärleksgudens kraft som uppkommen före tiden, rörelsen och ljuset.

Och minsann! Det är faktiskt så även hos Hesiodos. Eros föds innan dag och natt skiljs åt, långt innan Kronos skapar tiden, till och med långt innan Kronos föds. Vem sa att det var meningslöst att fråga vad som fanns innan tiden började? Poeterna har svar att ge. Hesiodos skriver att Eros – den vackraste bland gudar, som övermannar både gudar och människor – fanns före tiden.