Staden Troja, skrev Stig Strömholm häromåret, är känd för att ha utplånats så grundligt att ingenting återstår av den. Dess intighet är nyckeln till dess minne. På liknande sätt finns författare som huvudsakligen är kända för att vara bortglömda. Främst i denna skara är Olle Hedberg (1899–1974), en gång läst och uppburen av hela Sveriges borgerlighet, idag läst av nästan ingen alls. Den enda av hans böcker som är eftertraktad på antikvariaten ska vara Ut med blondinerna!, en antinazistisk satir. Till de bortglömdas skara räknades länge också Olle Hedbergs efterträdare i Svenska Akademien Per Olof Sundman (1922–92), författare och centerpolitiker, som i år skulle ha fyllt 100. Numera är han visserligen ihågkommen, dock inte så mycket för sina böckers skull som för det faktum att det efter hans död har framkommit att han hade varit nazist.

Jag nämner detta inledningsvis eftersom deras diametralt motsatta inställningar till nazismen är symbolisk för hur de båda författarna förhåller sig till varand­ra i övrigt. Det är nämligen svårt att tänka sig två så olika författare på snart sagt varje plan. Olle Hedberg skrev borgerliga romaner: interiörer från familjer med tjänstefolk eller i alla fall en husa; som äter trerätters middagar, även om efterrätten ibland, som i Att få tillhöra dig, bara är färsk frukt. Per Olof Sundmans verk utspelar sig i regel i stället i vildmarken, gärna i norrländska miljöer. Typhandlingen är att någon försvunnen måste återfinnas; titlarna på novellsamlingarna Jägarna och Sökarna är utmärkta innehållsdeklarationer. Huvudpersonerna är kärva och fåordiga män i gummistövlar. De äter inte särskilt många trerätters middagar, men desto flitigare dricker de kokkaffe serverat med tjock och gul grädde och äter korv stekt i panna över öppen eld.

båda författare har också distinkta berättarröster mellan vilka det finns en avgrund. Hedbergs berättarröst är allestädes närvarande. Den känner persongalleriet utan och innan, och är alltid redo med en psykologisk ironisk iakttagelse. Sundman däremot var doktrinärt antipsykologisk. Studier av hans berättarkonst nämner ofta att Sundman, som det kan heta, ”inskränker sig till att beskriva yttre skeenden”. Det som inte syns nämns inte.

”Enligt egen utsago var han i sitt författarskap påverkad av Jack London. Följdriktigt är hans böcker civilisationskritiska.”

Detta och den tidsrumsligt ofta inskränkta handlingen kom honom att jämföras med den franska nya romanen. Sundman själv förnekade allt franskt inflytande och menade istället att han var intellektuellt påverkad av behaviorismen och de isländska sagorna. Litteraturvetaren Lars G Warme har också övertygande visat på ett kraftigt inflytande från Frans G Bengtsson, som i essän ”Hur Röde Orm blev till” uttrycker sin skepsis till litterära gestaltningar av psykologiska förlopp.

Sundmans första roman, Undersökningen, visar att antipsykologismen är mer än estetik. Den är en världsuppfattning. Romanens premiss är att ordföranden i den kommunala nykterhetsnämnden – sådana fanns det förr – har fått larm om att en ingenjör som är på orten för att bistå med uppförandet av ett kraftverk är alkoholist. Ordföranden bedriver intervjuer med ingenjören själv och dennes närstående för att avgöra om sociala insatser är nödiga. Men trots att undersökningen bidrar med fakta i ärendet blir han inte klokare. Uppgifterna är motstridiga. Ett vetenskapligt beslut kan inte fattas: ordföranden är utlämnad åt sitt eget godtycke. Poängen låter existentialistisk men är lika mycket epistemologisk. Vi kan inte avgöra hur en annan människa är beskaffad, bara se hennes handlingar och föra bok över dem.

I Hedbergs fall gäller motsatsen. En allmänt ansedd höjdpunkt i hans författarskap är Bekänna färg – en verkligt lysande roman. Någon röjer upp i ett dödsbo efter en avlägsen släkting och finner ett kartotek. På dess kort har släktingen skrivit betraktelser över människor han har träffat och händelser han har upplevt. Det är rikligt med korsreferenser mellan korten; texten är så att säga ”hyperlänkad”. Allt eftersom släktingen läser tränger han djupare in i kartotekförfattarens själsliv – rätt ordval, eftersom en kristen tematik blir starkare ju längre han kommer – och får till slut en mångskiktad bild av denna människa som tidigare varit okänd. Komplexiteten bidrar här till att göra förståelsen av människan rikare; inte, som hos Sundman, fattigare. (Den kristna tematiken hos Hedberg finns inte alls hos Sundman, vars förs­ta stora läsupplevelse var Nietzsche.)

Också synen på den framväxande moderniteten skiljer dem åt. Olle Hedberg ställer mot moderniteten den traditionella civilisationen. Född 1899 var han starkt präglad av tiden före folkhemmets utbyggnad. Även om han blev känd som en avslöjare av borgarklassens ”ruttenhet”, som E N Tigerstedt uttrycker det i sin litteraturhistoria, är hans senare böcker no­stalgiskt tillbakablickande. I Dockan dansar, klockan slår, utgiven 1955, umgås vid ett tillfälle grosshandlarens – bara en sådan sak! – barn med några vänner i sommarvillan. När frun i familjen kommer in i rummet kommenteras det av Hedberg: ”Alla reser sig när fru Esbeth kommer in, för det är före 1914”. Borgerligt, syrligt, bittert nostalgiskt – och typiskt Hedbergskt.

Sundman är mer komplex. Enligt egen utsago var han i sitt författarskap påverkad av Jack London. Följdriktigt är hans böcker civilisationskritiska. Undersökningen beskriver hur Norrland förändras i och med civilisationen, representerad av kraftverksbygget. Expeditionen, hur ett europeiskt kolonialföretag uppbärs av cynism och exploatering och til syvende og sidst bara har ekonomisk profit för ögonen. Ingenjör Andrées luftfärd, hur yvigt nationalistiska och triumfatoriska stämningar driver ut människor i ett på förhand dödsdömt företag. Möjligen finns den radikalaste civilisationskritiken i Sundmans sista och (i mitt tycke oförtjänt) illa sedda roman Berättelsen om Såm. Boken, en omtolkning av Hravn­kel frösgodes saga, utspelar sig i ett land som påminner om det vikingatida Island men som har modern teknik. Moderniteten och de materiella landvinningarna hind­rar dock inte att samhället likt sagornas Island spårar ut i blodsfejder, stympningar, mordbränder och massakrer. Framsteget är yta: det förändrar inte människans villkor.

Samtidigt var Sundman som politiker klart förknippad med det moderna projektet. Han var i tjugo års tid centerman och gick från kommunpolitiken via landstinget till riksdagen. Referaten i Nils Åslings biografi över honom ger intryck av en teknokrat: en oentusiasmerande talare vars inlägg är tyngda av siffror och procentsatser och som upptas av bokpriser och statliga bidrag till folkbiblioteken och ersättningar för lånade böcker till författarna. Det är långt från böckernas Norrland, men Sundman spelar rollen ypperligt.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den som vill se spår av Sundmans ungdomliga nazism i hans senare gärning kan göra en poäng av att också nazismen var ambivalent i sitt förhållande till moderniteten. Men man ska inte dra för stora slutsatser: troligen handlar det om en grundläggande psykologisk tvetydighet som vid olika tider i livet tog sig olika uttryck. Nazismen var alltså inte orsak, bara en – annan – verkan.

Gemensamt har Hedberg och Sundman kanske blott det bittra slutet. Olle Hedberg tog sitt liv 1974, bruten av dottern Birgittas bortgång. Sundman dog i lungcancer 1992, enligt Per Svenssons biografi Frostviken ”ledsen och nedstämd den sista tiden”, ”kroppsligt slut” och utan nära vänner. När Olle Hedberg hade beslutat att ta sitt liv brände han all sin korrespondens. I Sundmans tal över sin föregångare vid inträdet i Svenska Akademien nämns detta som en av de omständigheter kring Hedberg som Sundman sympatiserade med.

Medan författaren Hedberg underströk möjligheten att lära känna människan i grunden, nekade privatpersonen Hedberg eftervärlden en närmare kännedom. Och Sundman, om vilken en uppsjö komprometterande fakta blivit kända efter hans död, fortsätter genom sina böcker att insistera på att ytterligare information inte säger något slutgiltigt om människan sådan hon är.