I år är det 100 år sedan Federico Fellini föddes. Han räknas med rätta som en av de främsta filmregissörerna genom tiderna. Visserligen var han ojämn och ibland alltför excentrisk. Även om en svensk kan glädjas över Anita Ekbergs roll, är skildringen av kändiskulturen i Det ljuva livet kanske inte lika spännande idag som den måste ha varit 1960. Men mästerverk som La Strada och Amarcord hör åtminstone till mina favoritfilmer, och det finns också skäl att lyfta fram en mer undanskymd pärla som Gänget.

Fellini har blivit mycket uppskattad av sina kolleger. När tidskriften Sight and Sound 2012 genomförde en omröstning bland regissörer om de bästa filmer genom tiderna kom 8 ½ på 4:e plats. En anledning till den höga placeringen torde vara att huvudpersonen, spelad av Marcello Mastroianni, själv är en regissör som drabbas av svårigheter med både sitt arbete och sitt privatliv. Men dessutom kom La Strada på 26:e, Amarcord på 30:e och Det ljuva livet på 37:e plats.

Ännu intressantare är kanske att titta på enskilda regissörers topplistor (en del finns samlade på den utmärkta webbplatsen theyshootpictures.com). År 1994 valde Ingmar Bergman ut 11 favoritfilmer, bland andra La Strada, Chaplins Cirkus, Sjöströms Körkarlen, Widerbergs Kvarteret Korpen, Wilders Sunset Boulevard, Tarkovskijs Den yttersta domen och Kurosawas Rashomon.

På Francis Ford Coppolas 10-topplista finns Gänget med, medan Billy Wilder föredrog Det ljuva livet, Andrzey Wajda La Strada och Martin Scorsese 8 ½. Milos Forman och Roy Andersson valde Amarcord. Woody Allen hade med två Fellinifilmer på sin tio-i-topp-lista, Amarcord och 8 ½, tillsammans med filmer som Det sjunde inseglet, Citizen Kane, Cykeltjuven, De 400 slagen och Rashomon.

Allen är en regissör som ofta lånar från sina läromästare, spåren av framförallt Fellini och Bergman är många i hans verk. Hans Stardust Memoirs har tydliga likheter med 8 ½, medan Sweet and Lowdown (Dur och moll) hämtat inspiration från La Strada. Det mest fruktbara exemplet på Fellinipåverkan är nog Radio Days. Med sina barndomsminnen, liksom sin lösa, episodiska struktur, har den inte utan skäl beskrivits som Allens version av Amarcord.