Men för varje regel finns också undantag. I sin senaste bok Agent Sonya bekantar sig Ben Macintyre med den lågmälda storspionen Ursula Kuczynski, en kvinna som på många sätt förkroppsligade John le Carrés romanfigurer. Det var bland annat genom Ursula Kuczynskis försorg som Sovjetunionen fick kännedom om det brittiska atombombsprojektet ”Tube Alloys”, och sedermera även om Manhattanprojektet. Hennes insats för den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU möjliggjorde att Sovjetunionen snabbare kunde utveckla egna atomvapen. Men frågan är hur oundgänglig hon egentligen var.

Ursula Kuczynski föddes 1907 i en judisk familj i Berlinstadsdelen Schöneberg, i det som då var kejsardömet Tyskland. Som näst äldsta barn till den väns­tersinnade ekonomen och demografen Robert René Kuczynski växte hon upp i en tysk borgerlig intellektuell miljö, där politiska diskussioner var ett naturligt inslag i vardagen.

Men det var inte bara faderns och den äldre brodern Jürgens ideologiska inflytande som fick Ursula att odla kommunistsympatier från tidig ålder. Hon engagerade sig i den kommunistiska ungdomsrörelsen i Berlin, genom vilken hon kom att cementera sitt ställningstagande – att ge sig hän åt kommunismen var i allra högsta grad ett självständigt beslut fattat av Ursula Kuczynski. Ett kommunistiskt Tyskland var den enda tänkbara statsbildningen för en röd idealist som Ursula, och tillsammans med sina kamrater drömde hon inte bara om det nya samhället – hon ville förändra det i praktiken, och med alla till buds stående medel.

Hon gifte sig något oväntat (nog var det kärlek) med den fem år äldre arkitekten Rudolf Hamburger, som förvisso sade sig dela Ursulas ideologiska övertygelse, men hans ställningstagande för kommunismen reflekterades inte i handling på samma sätt som det gjorde hos Ursula. Tillsammans flyttade de efter bröllopet till Shanghai, där han hade fått anställning. Den politiska situationen hade hårdnat, och att vara kommunist och judinna i Weimartyskland i slutet av 1920-talet var en direkt livsfarlig kombination. I det dynamiska och ständigt växande Shanghai odlade Ursula istället ett internationellt socialt nätverk, födde en son och umgicks i den lokala societeten. Hon fjärmades mer och mer från sin man, men det var i denna intellektuella exilmiljö som Ursulas stora förvandling skedde.

När Ursula Hamburger levde i Shanghai var det en tummelplats för världens underrättelsetjänster, tillika en arena för de gamla och nya imperiernas politiska kamper. Kamrat Hamburger omgärdades av andra hemmafruar i sidenscarfar på olika cocktailpartyn, och det var på ett av dessa som hon mötte den sovjetiske mästerspionen Richard Sorge, som snart också värvade henne till GRU. Efter en tid inledde Sorge och Ursula följdriktigt ett förhållande. Hon utbildades i radiokommunikation och morsekod, och det var Sorge som gav Ursula hennes täcknamn, ”Sonya”. Genom honom mottog hon sina order direkt från Moskva.

Vad driver en människa till att bli spion?­ De fördolda och i grunden svekfulla aspekterna av underrättelseverksamhet har i alla tider lockat människan till sig, fått henne att röra sig över sina egna och andras gränser – moraliska och etiska, fysiska och psykiska. Det kan också vara av pekuniära skäl. I Ursulas fall var skälen uteslutande ideologiska, genom hennes orubbade tro på kommunismen. Hon ville slåss för ett nytt samhälle.

Det paradoxala med agenten Ursula Hamburger var att hennes största svaghet som spion samtidigt var hennes främs­ta styrka – hennes moderskap. Det var denna biologiska och känslomässiga roll som hon blev yrkesmässigt ifrågasatt för, men rollen som mor gjorde det också möjligt för Ursula att utnyttja de normer som omgärdade moderskapet vid den här tiden. Detta tilltalade hennes överordnade officerare i Moskva, men inte utan viss tvekan.

Att Ursula älskade sina barn står bortom allt tvivel att döma av Mcintyres skildring, men den kärleken hindrade henne inte att vid upprepade tillfällen utsätta sina barn för livsfara. När den brittiske spionen Kim Philbys dotter en gång frågade honom vilket han brydde sig mest om, sina barn eller kommunistpartiet, svarade han: ”Don’t be silly, the party of course!” Mycket riktigt var det också Ursulas kärleksförhållande med kommunismen som verkligen skulle komma att förbli livslångt, och som ledde henne genom nästan samtliga av livets stora avgöranden.

Bokens engelska underrubrik Lover, Mother, Soldier, Spy (som naturligtvis alluderar till en av le Carrés mest kända böcker, Tinker, Tailor, Soldier, Spy – som på svenska heter Mullvaden) refererar redan på omslaget till den eviga konflikten mellan kärleken och spionyrket. I spio­nernas värld är kärleken nämligen alltid dömd till att vara ett instrument.

Problemet med de flesta spioner är just att de är människor – det vill säga: de har svagheter som kan utnyttjas av fienden, liksom även av deras arbetsgivare. ”Sonya” hade flera, men dessa kom märkligt nog aldrig att vara till hennes nackdel. Hon hade inte bara de egenskaper en framgångsrik spion behöver – kallsinne och hög stresströskel – utan också en osannolik förmåga att vara på rätt plats vid rätt tid, liksom mängder med tur. Att hon aldrig blev arresterad av säkerhetstjänsterna i de många länder där hon var verksam (Kina, Sovjetunio­nen, Polen, Schweiz, Frankrike, Storbritannien och USA) och att hon lyckades undkomma Stalins utrensningar 1937 (medan hon befann sig i Moskva!) är häpnadsväckande.

”Problemet med de flesta spioner är just att de är människor – det vill säga: de har svagheter som kan utnyttjas av fienden, liksom även av deras arbetsgivare.”

Medellivslängden för sovjetiska agenter under 1900-talets första hälft var erkänt mycket låg. Macintyre visar oss här att hon var uppskattad av sina överordnade inom GRU, och möjligen även omtyckt, av rätt personer vid rätt tillfälle – trots att detta mycket sällan tillerkändes henne när hon var i aktiv tjänst. Till skillnad från många av le Carrés underrättelsefigurer blev Ursula aldrig förrådd eller sviken, vare sig av sina chefer eller sina egna agenter. Det gör henne till ett av underrättelsehistoriens få undantag, vilket också gör henne intressant. Förutom Ursulas öde illustrerar Ben Macintyre även, utan att det är verkets primära syfte, omfattningen av det sovjetiska internationella spionaget: det hade förgreningar över så gott som hela jorden, på alla samhällsnivåer. Ur detta perspektiv framstår mccarthyismen med ens som kusligt begriplig.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Macintyre visar också att Ursula både såg och intellektuellt förstod Sovjetkommunismens mörker. Hon blev själv vittne till hur ett stort antal av hennes vänner och kolleger mystiskt försvann för att aldrig återvända, de flesta mördades. Några sändes till Gulag där de tynade bort under hemska förhållanden. Hennes före detta man och fadern till hennes äldste son, Rudolf Hamburger, blev själv internerad i ett sovjetiskt fångläger. Trots detta fortsatte hon sitt värv. Att hon lyckades med denna mentala balansakt i över 20 års tid är fascinerande. De allra flesta klarar nämligen inte av sådana konststycken, utan går oundvikligen under.

I Agent Sonya vidareutvecklar Macintyre sitt etablerade berättarkoncept. Bokens struktur och rytm är påfallande lik den i The Spy and the Traitor från häromåret – och det är ett stycke mycket god underhållningslitteratur. Författaren gör klokt i att bryta kronologin efter det att Ursula slutgiltigt lämnar Storbritannien och flyr till Östtyskland 1950. Då har hon till slut avslöjats av en av sina egna och GRU:s främsta källor i Storbritannien, kärnfysikern Klaus Fuchs. Dock blev hon aldrig gripen eller ställd inför rätta, trots att spåren vid upprepade tillfällen ledde rakt mot henne.

Det är emellertid värt att ställa frågan om huruvida någon annan hade kunnat ta Ursulas plats i det sovjetiska spionmaskineriet. Spelar inte Macintyre upp hennes betydelse väl mycket? Det står bortom allt tvivel att Ursula spelade en viktig roll, framförallt som ledare för den spionring i Schweiz som hade en rimlig möjlighet att mörda Adolf Hitler på dennes favoritrestaurang i södra Tyskland. Men som trebarnsmor i Storbritannien dalade uppenbarligen hennes stjärna i GRU, och hon värvade inte Klaus Fuchs personligen – han var en så kallad walk-in som själv erbjöd den sovjetiska militära underrättelsetjänsten sina tjänster. Detta kan knappast räknas som en stor underrättelsebedrift i sig, utan visar snarare betydelsen av den kommunistiska ideologins attraktionskraft.

Den sovjetiska underrättelseapparatens räckvidd och verksamhet visar sig inte vara den mest betydelsefulla i det här sammanhanget. Paradoxalt nog illustreras också dess gränser med full tydlighet, liksom individernas förmåga att hantera varandra.