De senaste snart fyra åren med Donald Trump i Vita huset har varit en omvälvande tid för världen, och framförallt för oss i väst. Få hade väl tidigare kunnat ana att den liberala världsordning som USA självt varit upphov till och ledare av under hela efterkrigstiden skulle utsättas för så hårda prövningar. Och framför­allt inte att processen att nedmontera och underminera nämnda världsordning skulle ske med aktivt och benäget bistånd av den amerikanske presidenten själv.

Men så skedde och skadan är stor, om än ännu inte irreparabel. I år finns det som vid få tidigare tillfällen verkligen skäl att ta till den slitna klichén om ett ödesval. De kommande åren avgör om den amerikanska ledartröjan återigen ska tas på eller om den är av och kasserad en gång för alla; om klyftan över Atlanten ska kunna överbryggas eller växa sig än djupare, med allt vad det innebär för Europas framtida säkerhet.

För alltmedan den förödande pandemin dragit över jorden, och till slut drabbade även herrskapet Trump och många i deras närhet, bekräftade presidentens agerande återigen att tideräkningen numera lätt förenklat kan indelas i ett före och efter hans flytt till Vita huset, när mottot om att göra America great again i realiteten lett till raka motsatsen, ett försvagat USA och en försvagad västvärld.

”Att solidaritet är ett ord och begrepp som helt saknas i den trumpska vokabulären har varit uppenbart sedan dag ett av Trumps presidentskap.”

Trumps agenda om ”America First” har i praktiken ofta resulterat i ”America Alone”. Under coronapandemin har det amerikans­ka ledarskapet med en träffande formulering varit MIA, missing in action. Det är både typiskt för den tid vi lever i och djupt oroväckande för vår – västvärldens – gemensamma framtid.

Att solidaritet är ett ord och begrepp som helt saknas i den trumpska vokabulären har varit uppenbart sedan dag ett av Trumps presidentskap.

Trumps säkerhetspolitiska affärsidé har enkelt uttryckt gått ut på att starta bråk med supermaktens mångåriga och nära allierade och vänner, och omvänt vänslas med USA:s traditionella motståndare och antagonister, påfallande ofta under ledning av auktoritära och inte överdrivet demokratiskt lagda starka män. Under de senaste åren har det funnits mången anledning att erinra sig den amerikanska författaren och historikern Anne Applebaums ödesmättade frågeställning från 2016 – efter brexitomröstningen men före det amerikanska presidentvalet samma höst – om vi möjligen närmade oss slutet på västvärlden, as we know it.
Och i Kreml har det funnits ungefär lika många anledningar att korka upp champagnen.

Det fanns det i och för sig även under Obamaåren, när den amerikanske presidenten lät röda linjer i Syrien passera utan några märkbara konsekvenser för bödlarna i Damaskus. Följden av den dåvarande presidentens passivitet blev ett maktvakuum som just Ryssland snabbt utnyttjade för att flytta fram sina positioner. Snart nog befann sig den ryska militärmakten vid Medelhavets östra strand, tillika i sällsynt dåligt sällskap med Iran.

President Obamas motsägelsefulla doktrin om leading from behind var redan den ett utslag av en mer distanserad amerikansk hållning till uppgiften som västvärldens ledare, där supermakten under hans ledning självmant placerade sig i baksätet. Från Obamas baksätesledarskap – som dock i hög grad upphörde efter den ryska aggressionen i Ukraina och annekteringen av Krim våren 2014 – är steget emellertid långt till hans efterträdares närmast fientliga hållning gentemot Europa och den transatlantiska gemenskapen.

De första varningssignalerna om vad som nalkades gavs redan under presidentvalskampanjen 2016, när Trump visade prov på vad som därefter skulle utvecklas till en (o)vana: att aldrig försaka ett tillfälle att dissa Europa och Nato.

Det västliga försvarssamarbetet gav och ger Donald Trump inte mycket för. Nato, förklarade han, var ”föråldrat” och sysslade tillika med fel frågor eftersom försvarsalliansen enligt hans mening inte fokuserade på kampen mot terrorismen, trots att Nato knappt gjorde annat efter 11 september.
Strax därefter levererade Trump nästa chock för de europeiska huvudstäderna när han satte frågetecken kring säkerhetsgarantierna i Natofördragets artikel 5, den innersta kärnan och det allra heligaste i försvarssamarbetet över Atlanten. ”Det får vi se hur det blir med den saken”, förklarade han, om garantierna ska gälla i skarpt läge hängde på om det angripna medlemslandet hade, som det formulerades, ”uppfyllt sina finansiella plikter” mot USA.

Med det uttalandet avslöjade han sina avgrundsdjupa okunskaper och startade samtidigt den diskussion som därefter har dominerat alla samtal och toppmöten under hans presidentår: frågan om fördelningen av den ekonomiska och militära bördan medlemsländerna emellan. Eller snarare mellan USA, den avgjort största och mest muskulösa bidragsgivaren, och övriga i sällskapet.

Men målet om 2 procent av BNP till försvaret är inte Trumps egen uppfinning. Det antogs redan vid toppmötet i Wales 2014 när den amerikanska presidenten hette Barack Obama och den ryska aggressionen i Ukraina för Natos del ledde till en u-sväng tillbaka till Europa och behovet för européerna att sent omsider göra en rejäl satsning på försvaret blev närmast akut.

Gruppen av medlemsländer som klarar det magiska målet har därefter successivt vuxit, men med tanke på att flertalet av dem befinner sig i östra Europa är det i själva verket nog mer Vladimir Putins förtjänst än Donald Trumps. Finanskriser har också, om än mer indirekt, visat sig ha en klart gynnsam effekt på försvarets andel i de nationella budgetarna.

I sak har Trump dock helt klart en poäng: européerna behöver verkligen satsa betydligt mycket mer på sitt försvar och ta försvarsfrågan på väldigt mycket större allvar än hittills. Det är absolut nödvändigt för att förmå USA att bibehålla sin militära närvaro i Europa när andra delar av världen pockar på supermaktens uppmärksamhet och intresse. Med Kina som resurskrävande ny hotbild är det idag viktigare än kanske någonsin.

Dessvärre kan en konsekvens av coronapandemin och de ekonomiska problem som lär följa i dess spår bli att de framsteg som gjorts för att öka försvarssatsningarna stannar av när Natoländernas prioriteringar går i en annan riktning än till försvaret. Redan under våren 2020 hade en rad försvarsprogram och projekt ställts in eller reducerats. Likaså drog flera länder tillbaka sina bidrag till pågående operationer som en följd av pandemin.

Sommaren 2020 skickade president Trump dessutom en mindre chockvåg genom försvarsalliansen och Europa med sitt besked på ett valmöte i Oklahoma om en stor tillbakadragning av den amerikanska styrkan i Tyskland. Den aviserade neddragningen med 9 500 man – från 34 500 – har tolkats som en hämndaktion från Trumps sida sedan Angela Merkel lämnat återbud till hans planerade G 7-möte i Washington. Men återigen tycktes presidentens agerande bygga på en grov missuppfattning: att de amerikanska soldaterna befinner sig på tysk mark för att försvara enbart Tyskland, när baserna där i själva verket utgör logistiska nav som stöd för USA:s militära engagemang i Europa och Afrika.

Av detta, och av presidentens många uttalanden och tweetar är det lätt att få intrycket av att USA är i full färd med att lämna Europa och har varit det allt sedan hans tillträde. Så ligger det emellertid inte till. USA är fortfarande i allra högsta grad närvarande i Europa, och under Trumps presidenttid har vi bland mycket annat fått se en förlängning av European Reassurance Initiative,­ en upptrappad övningsverksamhet – inklusive i vårt närområde – och inte minst en storsatsning på Polen, som är det land som gynnats av presidentens mindre goda relationer till Tyskland och nu framstår som USA:s solklara favoritland bland de allierade i Europa.

Enligt uppgift är Trumps plan att en del av de amerikanska soldater som dras tillbaka från baserna i Tyskland istället ska flyttas österut som en förstärkning till de 4 500 man som redan finns på plats i Polen. Med andra ord ett aningen mindre amerikanskt tillbakadragande från Europa än befarat och som tillika passar väl in med den nuvarande uppbyggnaden av en rad mindre amerikanska baser runtom i Polen, även om president Dudas drömmar om ett ”Fort Trump” inte har förverkligats. Men Trumps förtjusning i att spela ut de Natoallierade mot varandra har ytterligare bidragit till att underminera det transatlantiska samarbetet på ett sätt som har välkomnats endast hos västvärldens motståndare.

Alldeles inledningsvis hyste president Trump rent av planer på att lämna Nato, vilket hade inneburit ett definitivt slut på det drygt 70-åriga försvarssamarbetet. I förre säkerhetsrådgivaren John Boltons memoarer framkommer att de planerna faktiskt var betydligt mer långtgående än vad som tidigare antagits.

För Natos del tycks Trumps irritation ha dämpats en aning i takt med att de europeiska försvarsbudgetarna ökat. Kretsen av medarbetare som omtalats som ”de vuxna i rummet” – inklusive­ flera generaler med djup praktisk insikt i försvarssamarbetet – och inte minst John Bolton har sannolikt gjort stora insatser för att rädda Nato från presidentens klåfingrighet. Likaså olika rättsliga åtgärder av kongressen för att förhindra att presidenten skulle kunna lyckas i sitt förmodade uppsåt att lämna Nato.

Trumps aviserade planer på ett tillbakadragande från Tyskland ledde dessutom till stark kritik från en stor grupp republikanska kongressledamöter som uttryckte – berättigade – farhågor om att en sådan neddragning i Europa i första hand skulle stärka Ryssland och försvaga Nato och därmed motverka USA:s egna intressen. Kollegerna på den demokratiska sidan av kongressen har samtidigt vidtagit olika åtgärder för att stoppa finansieringen av ett amerikanskt tillbakadragande från tysk mark. Joe Biden har för sin del försäkrat att USA under hans ledning kommer att återupprätta och återinträda i alla de allianser som Trump antingen har dragit sig ur eller försvagat sedan sitt tillträde i januari 2017.

”I det nya kalla kriget med Kina borde USA därför ha ett givet ideologiskt övertag, på samma sätt som när rivalen hette Sovjetunionen.”

Den absoluta merparten av det utrikes- och säkerhetspolitiska etablissemanget i Washington har från första början motsatt sig den trumpska politiken, framförallt vad gäller Nato och den försvagning av den transatlantiska länken som presidenten aktivt har medverkat till. Det har i allra högsta grad inkluderat det republikanska parti som Trump använde som plattform för sina egna presidentambitioner. I ett öppet brev till den dåvarande presidentkandidaten redan i mars 2016 framförde 122 republikanska säkerhetspolitiska experter från USA:s alla hörn sitt kraftfulla ­avståndstagande från den syn på landets roll i världen och de isolationistiska tankegångar som Donald Trump representerar. Motståndet från dessa nevertrumpers i de republikanska leden resulterade därefter i stora svårigheter för presidenten att rekrytera folk till toppositioner.

Trumps respons har genomgående varit att avfärda alla kritiker som inkompetenta och värdelösa. Under hela sin ämbets­period har presidenten närmast konstant befunnit sig på kant med stora delar av de kretsar som vanligtvis hanterar och analyserar supermaktens ­relationer med omvärlden. Framförallt gäller det i det tidigare så nära ­förhållandet över Atlanten, till USA:s gamla allierade i Europa, i mindre grad i politiken mot Asien.

Världen är enligt Trump ett enda stort nollsummespel där den enes framgång per definition är den andres bakslag, där USA ständigt utnyttjas av sin omvärld och där moral är ett i alla avseenden obekant fenomen. Barack Obama kritiserades på sin tid för att vilja omdefiniera innebörden i den amerikanska ”exceptionalismen”; USA var, enligt Obamas mening, att betrakta som ett land bland andra. Med sin agenda om att sätta America first torde Trump knappast instämma i den idén.

Men under Trumps år i Vita huset har USA i realiteten förlorat en väsentlig del av sin traditionella exceptionalism när den moraliska dimensionen, det förmodligen allra dyrbaraste av alla politiska instrument, bit för bit har naggats i kanten. Rollen som demokratins främsta försvarare i världen – the shining city on a hill – har märkbart bleknat och försvagats under Donald Trumps presidentåt. Under coronakrisen har den förlusten blivit alldeles särskilt uppenbar.

Coronapandemin gav Donald Trump ytterligare anledning att inrikta sig på den fråga som varit den kanske mest konstanta i hans politik: hotet från Kina. ”Wuhanviruset”, som han länge omnämnde covid-19, har förutom allt mänskligt lidande och enorma ekonomiska förluster även haft omfattande konsekvenser på det geopolitiska planet. Konflikten mellan USA och Kina trappades upp i takt med de stigande talen över antalet smittade och många bedömare hävdar nu att det råder snudd på fullskaligt kallt krig dem emellan. Det har förstås även erbjudit en välkommen ­avledningsmanöver från de många bristerna i Trumps egen hantering av det framrusande viruset.

Från att tidigare ha uppfattats som ”enbart” ett ekonomiskt hot mot USA – och i frågan om bytesbalansen till Kinas fördel har Trump utan tvekan haft en rejäl poäng – handlar det idag om en kraftmätning på i stort sett alla plan. USA har fortfarande med god marginal det militära övertaget, men avståndet krymper successivt allt eftersom den kinesiska militärmakten tillförs fler och mer kraftfulla resurser och beger sig allt längre ut i världen. Fastighetsmogulen Donald Trumps något överraskande försök att köpa Grönland från Danmark var till exempel ett led i ambitionerna att sätta stopp för Rysslands och Kinas framflyttningar i Arktis och Nordatlanten. Merparten av de amerikanska trupper och resurser som presidenten vill dra tillbaka från Tyskland ska enligt hans plan istället flyttas över till Asien för att bemöta hotet från Kina.

Den nya och aggressiva politiken från Peking bedrivs alls inte bara med militära medel: den kommunistiska enpartistaten Kina har en bred arsenal till sitt förfogande som den vet att utnyttja till fullo. Allt från 5 G-nät som används för avlyssning, infrastrukturprojekt med vägar och uppköpta hamnar i Europa, biståndsprojekt och militärt samarbete i Afrika till systematiska uppköp av pandemins många konkursbon handlar vid närmare anblick lika mycket eller mer om att vidga det kinesiska inflytandet som om rent kommersiella affärer. Allt kan och ska användas för den kinesiska statens högre syften.

Coronakrisen har i flera avseenden fungerat som en ögonöppnare i väst för det kinesiska systemets många avarter. Enligt undersökningar från Pew Research Center har amerikaner idag en mer negativ bild av Kina än någonsin sedan 2005, det år då institutets mätningar av inställningen till Kina inleddes. I andra delar av västvärlden skulle förmodligen samma resultat uppnås – för att inte tala om de asiatiska grannländer som ligger närmast till hands för den kinesiska expansionen. Kina har inte många vänner och gör inte heller mycket för att vidga sin vänkrets.

I det nya kalla kriget med Kina borde USA därför ha ett givet ideologiskt övertag, på samma sätt som när rivalen hette Sovjetunionen. Men under Donald Trump har den moraliska dimensionen i politiken till betydande del således gått förlorad. Det har Kinas ledning inte varit sen att utnyttja. När Trump satte in landets militär mot fredliga demonstranter i Washington efter polisbrutaliteten mot George Floyd framstod skillnaden mot den kinesiska massakern på demonstranterna på Himmelska fridens torg dryga 30 år tidigare inte längre som lika glasklar. Generalerna James Mattis och John Kelly – tidigare försvarsminister respektive stabschef – förklarade liksom ännu en republikansk general, förre utrikesministern och ÖB Colin Powell, att de efter dessa händelser betraktade det som uteslutet att rösta på Trump.

Att återfå den moraliska dimensionen i amerikansk politik känns därför som den i särklass viktigaste frågan inför framtiden – och att därmed förhoppningsvis undgå att svaret på Anne Applebaums fråga om the end of the West blir ett ja.