När jag för snart tjugo år sedan gav ut en bok om den amerikanska idéns historia så var det utifrån erfarenheten att det faktiskt fanns något som kunde betecknas som ”den amerikanska idén” och den växande insikten om denna idés betydelse för det amerikanska samhället. Den amerikanska idén är förvisso ett undflyende begrepp som saknar såväl en entydig defi nition som en given tolkning och som därför är föremål för ständig strid och debatt. Den amerikanska idén är i så måtto både ett sammanhållande och splittrande element; sammanhållande i sin oomstridda position som grundvalen för den amerikanska republiken, splittrande i sin förmåga att alstra divergerande sociala och politiska visioner. När den amerikanska månadstidskriften Atlantic i november 2007 inbjöd ett antal ledande skribenter att begrunda den amerikanska idéns framtid, ”The Future of the American Idea”, så begrundade tidskriftsredaktionen också dess motstridiga karaktär:

Finns det någon riktning i Amerika, ja någon enda amerikan, som inte omfamnar såväl det revolutionära budskapet i självständighetsförklaringen som det återhållande budskapet i konstitutionen? Det vi ändlöst grälar om är vad budskapen betyder och hur idealen ska bli till verklighet. Det är ändlösheten i dessa gräl – den amerikanska idéns ogripbarhet, den frestande tanken på dess fulla förverkligande – som har upprätthållit denna tidskrift.

Och som har upprätthållit Amerika som samhälle, vill jag tillägga.
Ett av bidragen till detta tidskriftsnummer, betitlat ”Messiah Complex” och författat av historiken Alan Brinkley, lyfter fram vad jag fi nner vara den både mest sammanhållande och splittrande aspekten av den amerikanska idén; föreställningen att Amerika har en messiansk uppgift att fylla i världen. Eller som Brinkley själv formulerar det: ”Förenta staterna är långt ifrån den enda nation som tror sig representera en idé, men Amerika har mer än de fl esta andra nationer fått sin självbild djupt förbunden med känslan av att inta en särskild plats i historien.”

I alla händelser är det framtiden för just denna aspekt av den amerikanska idén som jag vill resonera kring, och det som därvid först måste framhållas är att den amerikanska idén är en idé om Amerika och inte om Världen. Den amerikanska idén är på det stora hela en idé om ett samhälle benämnt Amerika, befolkat av det lyckligaste av folk, amerikanerna, vilka är övertygade om att bara i Amerika kan Människan till fullo förverkliga sin medfödda rätt till liv, frihet och sökandet efter lycka. Den amerikanska idén är idén om ett exceptionellt samhälle, upprättat på en exceptionell plats under exceptionella betingelser (om inte genom gudomligt ingripande) och med en exceptionell roll att spela i världen.

Denna idés inverkan på Amerikas självbild och världsbild har varit obruten och tidvis avgörande och har manifesterat sig i två till synes motstridiga men likvärdigt unilaterala, eller om man så vill, självsvåldiga handlingsmaximer; messiansk isolationism, säkra Amerika för världen, och messiansk aktivism, säkra världen för Amerika.  Båda handlingsmaximerna emanerar ur uppfattningen av världen som i grunden ett hot mot den amerikanska idén, och de uppfattas därför båda som defensiva till sin karaktär. Den messianska isolationismen har dominerat i tider när Amerika uppfattat sig som svagt gentemot världen, medan den messianska aktivismen manifesterat sig i tider av upplevd styrka och överlägsenhet.

Den messianska isolationismen rotades i övertygelsen att den nya världen enbart kunde överleva och blomstra på säkert avstånd från den gamla. ”Frihetens laboratorium” fick inte besmittas. ”Människans sista chans på jorden” fi ck inte förslösas. ”Den skinande staden på berget” måste säkras för en värld i mörker. Den messianska isolationismen formulerades för första gången som politisk maxim av USA:s förste president George Washington som i sitt avskedstal 1796 slog fast att Amerika skulle ha så få förbindelser som möjligt med främmande nationer, och i synnerhet med Europas nationer, genom vilka Amerika riskerade att bli indraget i de gängse syndfullheterna (the ordinary vicissitudes) i deras politik.

Messiansk isolationism blev också navet i den utrikespolitik som lades fast av USA:s tredje president, Thomas Jefferson, och som baserades på idén om Amerika som ett frihetens imperium, Empire of Liberty, med vilket Jefferson avsåg ett imperium baserat på kraften av sina principer och inte på styrkan hos sina arméer. Detta blev onekligen en besvikelse för de européer som hade hoppats att den amerikanska idéns universellt messianska anspråk skulle omsättas i ett motsvarande politiskt ansvar för dess universella genomdrivande. Eller som Madame de Staël skrev i ett brev avsänt från Stockholm
1812 till Thomas Jeff erson i New York:

Ni säger mig att Amerika inte vill ha något att göra med den europeiska kontinenten, men har Amerika då inte heller något att göra med den mänskliga rasen? Kan ni förbli likgiltig för de fria nationernas sak, ni den mest republikanska [nationen] av alla?

Jefferson var kanske inte personligen likgiltig, när allt kommer omkring hade han som amerikansk ambassadör i Paris varit aktiv i den franska revolutionens kulisser och i hemlighet assisterat vid författandet av Deklarationen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna, men han var vid den här tiden övertygad om nödvändigheten för Amerika att hålla sig utanför Europas ”syndfulla” intriger.
Till stöd för Monroe-doktrinen som 1823 proklamerade att Amerika och Europa skulle utgöra två separata hemisfärer, skrev Jeff erson: ”Medan den senare [Europa] är på väg att bli despotins hemvist,
måste vår strävan vara att bli frihetens hemisfär.”

Jefferson var lycklig nog att avsevärt kunna expandera Förenta staternas territorium utan att behöva avlossa ett enda skott och därmed få sin övertygelse till synes bekräftad – och dessutom lycklig nog att slippa bevittna hur Frihetens imperium med tiden blev till en militär supermakt alltmer involverad i världens syndfullheter.

Denna genomgripande omvandling av Amerika, från en konfederation av inbördes splittrade och svaga kolonier till den rikaste och starkaste nationen på jorden, banade i sinom tid vägen för den andra maximen för amerikanskt unilateralt handlande, den messianska aktivismen, impulsen att göra om världen för att rädda Amerika.

Skiftet från en impuls till en annan innebar på inte sätt slutetför isolationistiska stämningar och tongångar i Amerika. Också i fall av den mest flagranta interventionism (från det spansk-amerikanska kriget 1898 till Irakkriget 2003) har Amerika bemödat sig om att framstå som den motvillige krigaren, the reluctant warrior, enbart ingripande till försvar för sina universella principer. Spänningar och motsägelser mellan retorik och praktik, mellan skolor av idealism och skolor av realism, har följaktligen varit ett markant karaktärsdrag i amerikansk utrikespolitik. Realisterna har hävdat att Amerika inte kan sätta sina politiska ideal före sina nationella intressen, idealisterna har hävdat att de politiska idealen är själva utgångspunkten för Amerikas nationella intresse.

Den amerikanska exceptionalismen i stort, och i synnerhet benägenheten för messianskt tänkande och handlande, har till stor del närts av en upplevd geografi sk isolering från resten av världen och ett upplevt ekonomiskt oberoende av den, vilket i sin tur har givit näring åt föreställningen att världen behöver Amerika mer än Amerika behöver världen. Det är en föreställning som levt vidare också i en tid när Amerikas oberoende av världen blivit en chimär. Den till synes skarpa brytningen med isolationismens doktriner efter andra världskriget, då USA intog rollen som initiativtagare och garant för en global ordning baserad på multilaterala institutioner och internationell rätt, var i själva verket inte så mycket en abdikering från den amerikanska exceptionalismen som en bekräftelse av den. Den internationella efterkrigsordningen uppfattades som en huvudsakligen amerikansk ordning, baserad på segern för amerikanska idéer och principer rotade i den nästintill heliga amerikanska konstitutionen.

Eller som Jed Rubenfeld, professor i konstitutionell rätt vid Yale-universitet, har formulerat saken: ”Internationell lag skulle i princip vara amerikansk lag gjord tillämpbar för andra nationer, och det internationella systemets uppgift skulle vara att överföra Amerikas principer till resten av världen.”

När USA redan de första åren efter andra världskriget vägrade att ratificera centrala människorättskonventioner, däribland 1949 års konvention mot folkmord (ratificerades 1986), för att inte tala om senare tiders internationella fördrag och avtal, så har den genomgående stötestenen varit en djupt rotad aversion mot att låta Amerikas exceptionella institutioner bli gisslan för omvärldens nycker och beslut. Eller med Jed Rubenfelds ord: ”Oavsett om av hybris eller princip har Förenta staterna aldrig uppfattat sitt stöd för internationella lagar och institutioner som ett uppgivande av sin rätt till självbestämmande.”

Det kan följaktligen hävdas att föreställningen om Amerikas exceptionella roll i världen, och därmed impulsen till unilateralt handlande, har förblivit ett viktigt element i USA:s utrikespolitik också under efterkrigstiden, och i synnerhet under administrationerna Ronald Reagan och George W Bush. Det kan ytterligare hävdas att frågan om den amerikanska idéns framtid till stor del är frågan om framtiden för exceptionalismen och unilateralismen i amerikanskt politiskt tänkande och handlande.

Detta väcker i så fall följande frågor:
Kan Amerika vara ett icke-exceptionellt samhälle, det vill säga en nation som alla andra?
Kan den amerikanska idén anpassas till en era i vilken Amerika inte längre förmår upprätthållaföreställningen om sin särskilda mission i världen?

Båda frågorna är centrala eftersom föreställningen om det amerikanska samhällets exceptionella natur har spelat en stor roll för formandet av den amerikanska samhörigheten. Till skillnad från de fl esta andra nationer som formats av föreställningar om ett gemensamt förflutet, har den amerikanska nationen till stor del formats av föreställningen om en gemensam framtid baserad på förverkligandet av en gemensam idé och en gemensam dröm.

Det finns anledning att tro att den nuvarande osäkerheten om Amerikas ställning i världen, dess allt tydligare beroende av andra nationer, försvagningen av dess politiska och moraliska auktoritet, krisen för dess ekonomiska modell, kan komma att göra det svårare att upprätthålla exceptionalismen som en idémässig grundval för det amerikanska samhället.

President Obama tycks i alla händelser vilja signalera ett tydligt brott med den unilaterala och messianska impulsen i amerikansk utrikespolitik, kanske tydligast i sitt tal i Kairo den 4 juni 2009, där han riktade sig till den muslimska världen med löftet om ”en ny början […] baserad på ömsesidiga intressen och ömsesidig respekt” och underströk USA:s oförmåga att agera i världen på egen hand: ”Givet allas vårt ömsesidiga beroende av varandra (interdependence), kommer varje världsordning byggd på en enskild nations upphöjelse över andra nationer ofrånkomligen att haverera.” Med ett citat från Thomas Jefferson pläderade han för en ny återhållsamhet i Amerikas maktutövning: ”Jag hoppas vår visdom ska växa med vår makt och lära oss att ju mindre vi använder oss av den desto större kommer den att bli.”

Det är sant att Obama fortsatt har stora amerikanska insatser i världen att förvalta och kostsamma krig att slutföra, men i hans framtoning inför världen kan man ibland höra ekot av John Quincy Adams, USA:s sjätte president och den kanske mest vältalige förespråkaren för den messianska isolationismens princip: “Varhelst frihetens och självständighetens baner vajar kommer hennes [Amerikas] hjärta, välsignelser och böner att vara, men hon beger sig inte ut i världen på jakt efter monster att förinta. Hon är välgångsönskaren av allas frihet och oberoende, men förkämpen och försvararen bara av sin egen. Hon bidrar till det allmännas sak [the general cause] med närvaron av sin röst och föredömet av sitt exempel.”

I alla händelser finns tecken på att Obamas retoriska uppbrott från den messianska aktivismens utrikespolitik samtidigt innebär en förnyad appell till den amerikanska exceptionalismens idé, denna gång avpassad för en tid när Amerika åter kommer att vara hänvisat till ”närvaron av sin röst och föredömet av sitt exempel”. Gång efter annan har Obama åberopat det amerikanska samhällets exceptionella natur och löften, argumenterat för en exceptionell förnyelse av den amerikanska drömmen och lyft fram det historiskt exceptionella i sitt eget presidentskap. Den messianska impulsen i amerikansk politik tycks därmed riktas inåt igen, mot rekonstruktionen av den skinande staden på berget.

Ändå tycks det mig som om Barack Obamas retorik också innebär ett försök att modifiera eller rentav tämja den amerikanska exceptionalismens idé, att anpassa den till Amerikas beroende av omvärlden, till den globala och multilaterala karaktären på hoten mot dess säkerhet, till Amerikas försvagade förmåga att projicera makt i världen.

När presidenten på en presskonferens i Strasbourg den 4 april 2009 tillfrågades om sin syn på Amerikas exceptionalism, eller mera precist på den form av exceptionalism som tagit sig uttryck i föreställningen att Amerika har en unik mission att leda världen, svarade han på ett sätt som markant avvek från sin företrädare: ”Jag tror på amerikansk exceptionalism på samma sätt som jag misstänker att britter tror på brittisk exceptionalism och grekerna på grekisk exceptionalism.”

Detta var nog knappast den sortens exceptionalism som den amerikanska idéns upphovsmän en gång hade i tankarna, och hade detta varit allt som Obama hade haft att säga i ämnet hade det legat nära till hands att tro att han därmed hade brutit med en av den amerikanska idéns mest sakrosankta trossatser. Han fortsatte dock att till synes motsäga sig själv genom att hävda att den kärna av värden som ”vi amerikaner har kodifi erat i vår konstitution, i våra lagar, i vår demokratiska praktik, i vår tro på yttrandefrihet och jämlikhet, är om inte perfekta så dock exceptionella.”

Så var står president Obama i frågan om den amerikanska idén?
Av vad han hittills sagt och gjort förefaller det mig som om han trots allt representerar ett genuint försök att försvaga just det element av exceptionalism som genom historien har alstrat impulser till unilateralt tänkande och handlande i amerikansk utrikespolitik. På den ovannämnda presskonferensen i Strasbourg formulerade han sin ståndpunkt på följande sätt:
”Det faktum att jag är mycket stolt över mitt land och att jag tror att vi har en hel del att ge till världen, gör mig inte mindre angelägen att erkänna värdet och de underbara kvalitéerna hos andra länder, eller att erkänna att vi inte alltid kommer att ha rätt, eller att andra folk också kan ha goda idéer, eller att kollektivt samarbete kräver att alla parter måste kompromissa och det innefattar även oss.”

Om Obamas retorik med tiden omsätts i faktisk politisk handling, om Amerika visar sig mera benäget än tidigare att underordna sig bindande internationella lagar och fördrag, kommer detta att signalera ett skifte i Amerikas syn på sig själv och världen. Om denna mera multilaterala syn på Amerika och världen därtill kommer att visa sig vara politiskt framgångsrik, kan följden mycket väl bli att de exceptionalistiska elementen i den amerikanska idén försvagas och att amerikanerna alltmer börjar uppfatta sig som en nation bland andra, om än fortsatt en av de mäktigaste.

Detta kan i sin tur innebära att amerikanerna tvingas formulera en ny idé om vad det är som gör Amerika exceptionellt – eftersom jag tror att det är en sådan idé som hittills har hållit samman den amerikanska
nationen. ”Normaliseringen” av Amerika, det amerikanska uppvaknandet till det globala beroendets betingelser och begränsningar, kan därmed ge upphov till nya konflikter mellan rivaliserande föreställningar om Amerika som nation och därmed rivaliserande nationella identiteter och lojaliteter.

Om ett mera multilateralt amerikanskt agerande i världen däremot kommer att uppfattas bidra till en försvagning av Amerikas ställning i världen, och en minskning av de ekonomiska möjligheterna på hemmaplan (den amerikanska drömmens sammanbrott) och en tilltagande osäkerhet hos amerikanerna om det amerikanska samhällets natur, så finns en risk att de exceptionalistiska fundamenten i den amerikanska idén kan slå över i nya impulser av messiansk isolationism. Redan det retoriska skiftet i Obamas syn på Amerika och världen har väckt starka motreaktioner. I Financial Times (5/6 -09) betecknade den amerikanske kommentatorn Christopher Caldwell Obamas tal i Kairo som ett uttryck för  ”självförnedringens politik”, the politics of self-abasement. Det var ett tal, skrev han, som visade upp ett nytt amerikanskt ansikte mot världen, ”botgörarens, den förödmjukades, ja rentav lismarens ansikte”.

Christopher Caldwell är förvisso ingen isolationist, snarare tvärtom, men steget från att uppfatta Amerika som förödmjukat och maktlöst i världen, till att förespråka ett Amerika som i högre grad än hittills lämnar världen åt sitt öde, är inte så långt.

Isolationism, messiansk eller inte, är naturligtvis inte ett rationellt alternativ i en era av global interdependence, men historien är sällan rationell och den isolationistiska impulsen i Amerika förblir stark. Thomas Jefferson, president Obamas senaste guide till bruket av amerikansk makt, var när allt kommer omkring den mest framgångsrike ideologiske isolationisten i Amerikas historia.

Vad som i sista hand gör det amerikanska samhället exceptionellt i förhållande till de flesta andra samhällen är det faktum att det är konstituerat på basis av en idé, och att detta till stora delar är idén om en exceptionell roll för Amerika i världen. Ingen vet om det amerikanska samhället framgångsrikt kan baseras på någonting annat, det vill säga om Amerika kan bli en nation bland andra, vilket gör den amerikanska idéns framtid till en angelägenhet för fler än amerikanerna själva.