FÅ ÄMNEN ÄR SÅ flitigt debatterade i USA idag som polariseringen i Washington. Kongressen är intensivt impopulär– förtroendesiffrorna är lägre än någonsin.

Hur illa är det egentligen? Och vilka är i så fall orsakerna – och hur ser eventuella lösningar ut?

I våras utkom– den politiske kommentatorn David Frums satir, boken Patriots. Det är en allt annat än sympatisk bild av den amerikanska höger som Frum själv gjort en god del av sin karriär inom. Hans mest kända insats är att han som talskrivare till George W Bush i Vita huset formulerade den mångciterade frasen om ”axis of evil”, ondskans axelmakter som fanns i State of the Union-talet 2002.

Efter sin tid i Vita huset var Frum anställd på den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute men tvingades därifrån år 2010. Det rådde inget tvivel om att Frum bland annat genom att kritisera republikanernas syn på hälso- och sjukvårdspolitiken gjort sig impopulär i konservativa, republikanska kretsar.

Frum säger sig fortsatt vara en konservativ republikan – men en självständigt tänkande sådan. När jag första gången träffade honom underströk han att hans privatförmögenhet gör att han inte behöver ta några ekonomiska hänsyn när han deltar i samhällsdebatten. Frum, som är kanadensisk medborgare, är son till en framgångsrik kanadensisk fastighetsmagnat.

Idag är Frum bland annat en flitigt anlitad kommentator på CNN och regelbunden skribent hos The Daily Beast / Newsweek.

PATRIOTS ÄR BERÄTTELSEN om en ung, amerikansk Candide, Walter Schotzke, och dennes upplevelser i den amerikanska politikens hjärta, kongressen. Den som följer amerikansk politik har ingen svårighet att identifiera målen för Frums satir – inklusive givetvis AEI. Någon risk att Frum ska få ett erbjudande om återanställning finns inte nu.

Jag träffar Frum på vår vanliga mötesplats, en hotellbar några kvarter från CNN, helt nära Capitol Hill.

Jag ställer frågan om vad som gått snett – om nu något gått snett.

Frum är en mycket träffsäker kommentator också i detta format, långt från tv:s kameror:

– Den gamle talmannen Tip O’Neill sa att det som hänt under hans långa tid i kongressen var att ”the people are better but the results are worse”. En god sammanfattning av vad som hänt också därefter.

O’Neill, som var demokrat, satt i kongressen 1953–1987 och var talman 1977–1987.

Frum spaltar upp utvecklingen :

– På O’Neills tid fanns det en god partidisciplin. Den är borta idag. Republikanen John Boehner, dagens talman, har inte det stöd som krävs för att göra upp med presidenten.

– Det beror på att det finns så många som har makten att säga nej, att det inte finns några kvar som kan säga ja.

– Partiernas makt har minskat drastiskt. Kongressledamöterna sköter själva sin finansiering. Förr fick de ekonomiskt stöd från sina partier. Det gör att de blivit partioberoende.

– Kongressens kommittéer brukade vara öppna för politiska uppgörelser där man fick ta och ge. Så är det alltmer sällan nu.

Frum pekar också på andra faktorer som bidrar till låsningen:

– Opinionen i landet är mer polariserad. Medborgarna är bättre utbildade och har starkare uppfattningar. De är mer engagerade och klyftan mellan olika åsiktsriktningar har vidgats.

Frum pekar på journalisten Bill Bishops bok The Big Sort. Why the Clustering of Like-Minded America Is Tearing Us Apart från 2008 som beskriver hur medborgarna sorterar in sig i olika enklaver. Genom att bo åtskilt och genom att bara konsumera medier som förstärker deras egna uppfattningar vidgas klyftorna. Polariseringen har således många drivkrafter.

En annan faktor som Frum pekar på är att de superrika blivit mer hänsynslösa än någonsin tidigare:

– Förr var de mycket rika främst intresserade av att skydda vad de hade. Nu vill de ha mer makt. Tidigare skapades rikedomarna i företag med många anställda. Det krävde ett hänsynstagande av helt annat slag än idag då jätteförmögenheterna uppstår i finansiella företag med få anställda.

DETTA POLARISERADE Washington märks också på ett annat sätt. Jag bodde där i några år i mitten av 1980-talet. Då var stadens tankesmedjor intressanta mötesplatser för nya tankar – inte minst utvecklades det liberala idégods som kom att förknippas med Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Men det var inte en hårt polariserad miljö om man jämför med hur det är idag.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I den intressanta tidskriften National Affairs (som är en fortsättning på The Public Interest) skrev tidigare i år Tevi Troy från tankesmedjan Hudson Institute en essä om ”Devaluing the Think Tank”.

När jag på försommaren besökte den amerikanska huvudstaden var det lätt att möta människor från tankesmedjorna som instämde i den kritiken av hur de devalverats – och politiserats.

Man behöver bara följa de dagliga e-postutskicken från de mest kända tankesmedjorna för att konstatera att de numera främst ägnar sig åt billig och ytlig politisk propaganda. Några nya intressanta idéer syns inte till. Söker man sådana får man tala med sina kontakter inne i tankesmedjevärlden, kontakter som numera ogärna skriver offentligt eftersom varje ny tanke riskerar att stämplas som inopportun av högerns eller vänsterns välfinansierade åsiktspoliser.

En illustration av hur taktiserande dagens tankesmedjor blivit kan hämtas från vänsterns Center for American Progress. Under George W Bushs presidenttid ägnades mycken energi åt att kritisera kriget i Afghanistan. När Barack Obama blivit president tystnade kritiken helt.

Troy sammanfattar sin kritik:

Det är ingenting fel i sig med ett överflöd av tankesmedjor och intresseorganisationer som försöker finslipa redan etablerade idéer eller utveckla bättre kommunikationsstrategier. I en tid där medier och politik rör sig allt snabbare spelar självfallet sådana organisationer en betydelsefull roll. Men just därför att vi lever i en sådan tid finns också ett verkligt behov av originell tankeverksamhet som kan ändra debattens inriktning och presentera trovärdiga lösningar på de enorma politiska problem som nu ligger framför oss.

Det är kanske så att ett år med presidentval inte är det mest lämpade tillfället att ta pulsen på den intellektuella samhällspolitiska debatten i USA. Politik engagerar amerikanerna på samma intensiva sätt som deras favoritsporter.

Men oavsett ”vilket lag som vinner” makten över Vita huset och kongressen den 6 november så kvarstår det som ett i mina ögon oomtvistligt faktum att USA behöver lösningar och inte bara en alltmer polariserad debatt.