Vi var en liten grupp, fem eller sex individer som träffades med viss regelbundenhet. Vi pratade om hur vi kunde bidra till att bekämpa ondskan i världen, väl medvetna om att våra möjligheter var små. Vårt enda vapen var en penna. Vi skrev, eller snarare undertecknade färdigformulerade vykort med Amnesty Internationals logotyp på. De fanns på engelska, spanska och många andra språk och skickades till de­spoter och diktatorer världen över. ”Bäste herr president, jag skriver till Er med anledning av fängslandet av …”

Vi visste att endast ett ynka fåtal av våra kort, kanske inga alls, skulle nå fram till adressaten. Men vi fortsatte ändå. Vi var dropparna som urholkade stenen.

Ett år tidigare, 1973, hade en militärjunta störtat den socialistiska presidenten Salvador Allende i Chile. Landets arméchef Augusto Pinochet hade tagit makten och anställt en jakt på dem som klassades som oppositionella. Fängelserna fylldes, och en av alla dessa fångar vilkas enda brott ofta var att hysa en avvikande politisk uppfattning, var en man vid namn Anselmo Sule. Han var vänsterpolitiker, ledamot av Allendes parlament och greps gans­ka omgående efter kuppen. Han fördes till Dawson Island, en fångkoloni vid Chiles sydspets och det var hans öde vår lilla Amnestygrupp fick i uppgift att uppmärksamma. Våra hovsamt formulerade vykort skulle visa Pinochet att Anselmo Sule inte var bortglömd.

Han frigavs redan 1975 och vi fick aldrig veta om vi hade haft någon roll i sammanhanget. Kanske hade vi det, och vi fick strax en ny fånge att vädja för.

Kuppen i Chile fick all den uppmärksamhet den förtjänade. Men det fanns ett parallellfall på en annan kontinent som bara punktvis och tillfälligt belystes i västvärldens nyhetsmedier. Det var kuppen i Etiopien 1974. En grupp militärer som kal­lades afrostalinister störtade kejsare Haile Selassie. Efter en tid inleddes en mord­orgie i landet, Den röda terrorn. Militärjuntan grep, torterade och mördade ­tusentals offer, till stor del yngre studerande som ansågs vara kontrarevolutionärer.

Det fanns naturligtvis många enskilda skillnader mellan kuppen i Chile och den i Etiopien. En skillnad var dock särskilt bestickande. I Chile tog en högerjunta makten. I Etiopien var det en vänsterjunta. Amnesty International uppmärksammade även våldet i Etiopien men inte tillnärmelsevis i samma utsträckning som det i Chile.

Det var en händelse som såg ut som en tanke, och som väckte frågor. Amnesty presenterade sig ju som helt politiskt obunden. I arbetsgrupperna fanns folk av alla möjliga politiska kulörer, och det var det som var gruppernas styrka.

– Fångens värsta tortyr är att tro sig vara glömd av yttervärlden, skriver författaren och akademiledamoten Per Wästberg när jag mejlar honom.

Hösten 1964 grundade han tillsammans med några likasinnade den svenska sektionen av Amnesty International. Wästberg var engagerad i antiapartheidkampen i Sydafrika och en av de första och största konflikterna gällde frågan om Nelson Mandela. Han hölls fängslad på fängelseön Robben Island och några i den svenska sektionen ville adoptera honom, som det hette, som samvetsfånge.

– Mandela hade förklarat att våld mot apartheidregeringen, när alla andra utvägar hade prövats, kunde berättigas. Dock inte mord, utan sabotage, skriver Per Wästberg. Det räckte för att hålla honom utanför Amnestys stöd. Han förlät det aldrig.

Amnesty International hade alltså en mycket bestämd hållning gällande vem de kunde stödja. Icke-våldsprincipen var ett slags portalparagraf och Per Wästberg betonar hur viktigt det var att organisationen inte kunde beskyllas för en politisk slagsida.

Det är detta, det sistnämnda, som på senare år allt oftare har renderat Amnesty International kritik från olika håll. En av kritikerna är Per Wästberg.

I augusti 2022 publicerade Amnesty ett pressmeddelande med anledning av Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Rubriken löd att den ukrainska stridstaktiken satte den egna befolkningen i fara. Den ukrains­ka armén påstods ha placerat ut stridande förband i bostadsområden vilket gjorde att rysk eldgivning riktades mot civila. Meddelandet fick stor uppmärksamhet i medier­na och Amnesty beskylldes för att legitimera de ryska anfallen mot ukrainska skolor, bostäder och sjukhus.

På bara några dagar i början av augusti förlorade Amnestys svenska sektion 1 000 medlemmar. Ett par veckor senare hade lika många till lämnat organisationen. Däribland Per Wästberg.

– Jag sa upp mitt medlemskap i Amnesty när kontoret i London buntade ihop Ryssland med Ukraina som påstods använda ryssarnas våldsmetoder. Det var inte längre den rörelse jag hade varit med om att bilda, den som såg till den enstaka individen i ödesdiger kamp mot en grym och obarmhärtig övermakt.

Amnesty försökte förklara sig och försvara sig, men skadan var redan skedd. Och det skulle bli värre.

Strax före jul 2024 lanserade Amnesty en annonskampanj med anledning av kriget mellan Israel och Hamas. På stora affischer i Stockholms tunnelbana skreks budskapet ut i versaler: ”JUST NU PÅGÅR ETT FOLKMORD PÅ PALESTINIER I GAZA.”

Den första frågan en betraktare av affischen borde ställa var: Är det sant?

Folkmord är en rubricering som är reserverad för det grövsta av alla brott. Det formulerades av en man vid namn Raphaël Lemkin. Han var jude, född 1900 i staden Bialystok i Polen. Folkmord heter geno­cide på engelska. Det är sammansatt av det grekiska ordet genos, som betyder familj, klan, stam eller släkt, och ordet cide, från latinets cīdium, att döda. 1948 antog Fö­renta Nationerna folkmordskonventionen, som till största del är baserad på Lemkins förslag. Den anger, i korthet, att folkmord utförs med avsikten att helt eller delvis förinta en nationell, etniskt, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan.

Kritiken mot amnestys affischkampanj lät inte vänta på sig. Den ansågs relativisera och urvattna begreppet folkmord. Några av de mest kända folkmordsfallen är massmordet på cirka en och en halv miljon armenier och andra kristna minoriteter i osmanska riket år 1915, det industriella utplånandet av sex miljoner judar under Förintelsen och slakten på upp till en miljon tutsier i Rwanda på 1990-talet.

Israel för krig mot Hamas, som gömmer sig bland civila, men en avsikt att förinta palestinierna som grupp saknas. Hade det funnits hade de knappast evakuerat civila före attacker, kriget hade snabbt varit över – med ett betydligt större antal civila offer. Kritiker av Amnestys kampanj påpekade att om vilket krig som helst med civila offer kan klassas som folkmord, så mister begreppet sin betydelse.

Folkmordsanklagelserna mot Israel kom att vålla stor oro bland många judar både i Sverige och på andra håll.

– Judiska vänner känner sig inte säkra i vårt land, många har en väska redo ifall det politiska läget försämras och antisemitismen växer, förklarar Per Wästberg och tillägger att de som hösten 2024 var med om Amnestys livegala Bring the noise uppmanades att stå upp och skandera From the river to the sea, Palestine will be free.

– Amnesty har manat till bojkott mot Israel och använt information från Hamas samt även prisbelönat en aktivist från Ös­tersund som hävdat att ”vi kan få Israel och deras sponsorer att svettas, darra och falla. Befrielse är i sikte.”

Wästberg konstaterar att han är ”sorgset glad” över att ha avsagt sig sitt medlemskap.

Påståendet om folkmord förekommer i en rapport från Amnesty som släpptes strax före reklamkampanjen, men anklagelsen kommer ursprungligen från annat håll. Det var den sydafrikanska regeringen som i december 2023 anmälde Israel till den internationella domstolen, ICJ, i Haag. Den ska avgöra tvister mellan nationer. Domstolen utgör ett av FN:s huvud­organ, och ska inte förväxlas med den internationella brottmålsdomstolen ICC, som behandlar ärenden gällande brottsmisstänkta individer.

Den sydafrikanska åtgärden väckte många frågor, inte minst kring ekonomin. En anmälan till ICJ med alla sina kringkostnader uppgår till mer än motsvarande 50 miljoner kronor. Den sydafrikanska tidningen Mail & Guardian skrev i oktober förra året att kostnaden för anmälan till ICJ sannolikt skulle växa till ännu större belopp. Varför tyckte Sydafrika att det var en utgift som gick att motivera, med tanke på massfattigdomen i landet? Och var kom pengarna ifrån?

Svenska Dagbladet har i likhet med ett antal internationella medier rapporterat om de misstankar och anklagelser som har vuxit fram gällande Sydafrikas agerande. Strax efter den 7 oktober 2023 då Hamas attackerade Israel, talade dåvarande sydafrikanska utrikesministern Naledi Pandor med Hamasledaren Ismael Haniye och bedyrade Sydafrikas stöd till palestinierna. Något senare besökte Pandor Iran och strax därefter kom den sydafrikanska anmälan till ICJ, gällande folkmord.

Sydafrika har en viktig roll som mellanhand i Rysslands ansträngningar att undkomma internationella sanktioner på grund av kriget i Ukraina, och Iran är en betydelsefull allierad. Tillsammans med Qatar anses de ha initierat och finansierat folkmordsanklagelsen.

Den sydafrikanska regeringen med president Cyril Ramaphosa i spetsen deklarerar öppet att de stöder den palestinska kampen, som då även inkluderar attacken 7 oktober 2023. Ramaphosa förklarar ställningstagandet med det han kallar de stora likheterna mellan de svarta sydafrikanernas situation under apartheid och palestiniernas situation under israelisk ockupation.

Den regeringsdirigerade sydafrikanska kritiken mot den judiska staten Israel har fått allvarliga och paradoxala effekter.

”Jag sitter här och stirrar på min resväska och funderar på om det är dags att lämna det enda hem jag någonsin haft”, skriver den judiske sydafrikanen Howard Sackstein i tidningen South African Jewish Report. ”Jag föreställer mig att mina förfäder, i Litauens bistra kyla för ungefär 100 år sedan, tänkte likadant när de såg det tilltagande judehatet.”

Howard Sackstein grundade den sydafrikanska judiska anti-apartheidrörelsen. De flesta av Sydafrikas cirka 50 000 judar har sina rötter i Litauen, och under kampen mot apartheid utgjorde de en oproportionerligt stor del av de vita som bekämpade rasåtskillnaden. Deras engagemang grundades i det kollektiva minnet och den egna historiska erfarenheten av att vara en förtryckt folkgrupp. Nu hänvisar svarta sydafrikaner till samma slags erfarenheter för att kritisera den judiska staten Israel. Och antisemitismen i Sydafrika växer för var dag.

När alla indicier sammanfogas så framstår folkmordsanklagelsen mot Israel som en stor, internationell kampanj. Irans och arabvärldens krig mot Israel ska föras på många fronter. Att kunna få landet fällt för folkmord i den internationella domstolen vore en oerhörd framgång. Att låta Sydafrika göra anmälan med hänvisning till sin historiska erfarenhet av strukturellt förtryck passar perfekt, inget arabland skulle med trovärdighet kunna göra detsamma. Att Qatar och Iran tar notan är självklart, det är deras bidrag till kampanjen.

Den internationella domstolen ICJ har inte slagit fast att ett folkmord har ägt rum i Gaza. Den har varnat för att det skulle kunna hända och har uppmanat Israel att göra allt för att så inte sker. Men det tycks vara triviala detaljer för Amnesty International som står fast vid att Israel är skyldigt till folkmord. Att man därmed gör sig delaktig i den starkt Israelfientliga kampanj som drivs av Sydafrika, Iran och Qatar med ett bestämt politiskt mål, förefaller inte bekymra Amnesty.

Gazakriget har haft en polariserande effekt på hela det offentliga samtalet. Kontrasten mellan Amnesty International vid sitt grundande och Amnesty idag är påfallande. Det minutiösa fasthållandet vid ickevåld som villkor för att stödja en person eller organisation gäller inte längre. Amnesty har blivit mer av en aktivistklubb som driver en agenda. Den tid då man som medlem kunde bekänna sig till i stort sett vilken politisk ideologi som helst, och samtidigt vädja till såväl fascister som kommunister om frisläppandet av politiska fångar synes vara förbi.