Än är det inte slut
Under våren tillbringade jag flera regniga och några soliga dagar i staden Pula i Istrien. En av de dagar då skyfallet var ett faktum läste jag för andra gången den franska filosofiprofessorn Chantal Delsols bok ”Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare”.
Omslagsbilden visar den brinnande katedralen Notre-Dame i Paris och, som om boktiteln inte vore nog, väcker branden andliga och existentiella trauman till liv. Är det vår kristna civilisation som brinner upp, faller ned och blir till aska? Lever vi i de yttersta tiderna? Boken lämnar mig även denna gång omskakad, uppbyggd och upprorisk i lika stora proportioner.
Omskakad av den blir jag för att jag befinner mig i den svenskkyrkliga vardagen, där vårt koncept med gudstjänster klockan elva på söndagen eroderat, även om undantag finns. Där kyrkan faller tillbaka, när den borde träda fram. Där kyrkan har blivit en aktivitetskyrka, en spegel av samhället, en organisatorisk jätteapparat med New Public Management (NPM) som ledstjärna, en kyrka styrd av partipolitiserade beslut. En kyrka som inte i tillräcklig grad har tagit ansvar för att bära upp, missionera och undervisa om sin roll som formare och bärare av den västerländska civilisationen, kulturarvet, och dess eviga och omistliga värden.
”Är det vår kristna civilisation som brinner upp, faller ned och blir till aska?”
Uppbyggd blir jag för att hon frilägger det jag känner så väl igen genom alla år i den västerländska civilisationens formerande institution: Kyrkan. Men, också för att Delsols skri av plåga når in i mig och för att jag inte tror att det är tid för den sorgen, åtminstone inte ännu. Jag är inte vid den punkten, och kommer möjligen aldrig dit, där jag ger upp. Upprorisk är jag, för jag tror inte på kristenhetens slut och inte heller på att framtiden kommer att anvisa kristendomen minoritetsplatsen.
Delsol menar, och det är hon inte ensam om, att kristendomen upphörde att vara samhällsbärare när franska revolutionen gjorde sitt intåg. Det är genom franska revolutionens idévärld som individens frihet blev det fundament vi idag tar för givet och världen av igår, med dess kyrkliga auktoriteter där individen underordnades såväl dem som kollektivet, försvann.
Men, Delsol skriver utifrån en katolsk kontext, de nordeuropeiska och anglo-saxiska är andra. I det lutherska arvet ligger implicit frigörelsen från kyrkliga auktoriteter och ett försvar för att varje individ har en egen gudsrelation, som inte behöver gå genom ett klerikalt raster.
I en luthersk och protestantisk kontext gav upplysningstiden upphov till en utveckling av teologin, som framväxten av den moderna och vetenskapliga bibelforskningen. Den totala avgrund som Delsol målar upp mellan upplysningen och kyrkan är därför inte riktigt tillämplig i våra sammanhang.
Hon hävdar vidare att vi står inför en ny hednisk tid, där de kristna värdena sjunker undan och försvinner och enbart blir reminiscenser som ingen längre kan tolka. Jag känner igen även det, hur de kristna rottrådarna tappat sin relevans. De blir symboler och tankar som inte längre sänder signaler som identifieras eller ens uppfattas.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Det är på ett märkligt vis befriande att hon så totalt gett upp och skriver sitt griftetal över den kristenhet som svept som andens vind över världen i tvåtusen år. Inget mer finns att säga, det enda som återstår är tre skopor jord på kistan. Om det nu är vid en kista vi står, förstås. Och det tror inte jag. Däremot är jag övertygad om att motståndet mot insomnade måste vara den enda punkten på dagordningen för den kyrka jag ägnar mina dagar åt. För är kristenheten slut i vårt land, så är den västerländska civilisationen över här.
Uppdraget liknar den första kristna tidens uppgift: Kristendomen utvecklades från en liten grupp svaga och förvirrade lärjungars tro till en världsreligion. Det såg helt omöjligt ut, men var det inte.
Så, courage, tänker jag på franska när jag går runt i Augustustemplet i Pula. Templet har genom de tvåtusen år det stått där varit romersk kultplats, kyrka, sädesupplag och bombats under andra världskriget. Men, byggnaden har överlevt och blir för mig, där och då, en symbol för att ryktet om kristenhetens död är betydligt överdriven.
Teologie doktor och skribent.