Som vuxen, och som aktiv medlem i just detta trossamfund, har jag haft större anledning att fundera över Svenska kyrkans resa, utveckling och framtid.

”Kyrkan har ändå överlevt.”

Och i det ingår ju förstås kyrkans hi­storia. Det är om den Gunnar Wetterberg berättar i praktverket Prästerna, en generöst illustrerad och rikt utsmyckad tegelsten vars formgivning och bildsättning gör rättvisa åt den skatt av skönhet som det svenska kyrkolandskapet utgör. Med varm och fast hand leder Wetterberg oss genom över tusen år av svensk kyrkohistoria – från Ansgars ankomst till Birka år 830 till skilsmässan år 2000.

Det är främst prästerna han vill åt, och deras vardag, den som ofta hamnat i skymundan av koncilier, reformationer och motreformationer, korståg och kungars förehavanden. Vilka var de präster som formade Sverige och ofta hade stort inflytande över sina församlingar?

Några riktigt ingående personporträtt är dock svåra att hinna med, för det är mycket historia som ska tecknas (och då medger författaren ändå att han som lekman bara mäktat med nedslag). Prästerna är närmast ett slags uppslagsverk, eller en lättillgänglig översiktshistoria, och som sådan är den sannerligen en kulturgärning. I en tid med sjunkande kristendomskunskap är den så gott som påbjuden läsning för ett folk som så lätt tycks glömma vad det är som har format oss och varför vi är som vi är.

Många kommer säkert bläddra fram till kapitlet om ”Häxorna” (ett ämne som nyss fått en egen bok, Dick Harrisons Ondskans tid). Här reder Gunnar Wetterberg ut vad det egentligen var som hände, och hur rester av gammal folktro beblandades med kyrkans lära. Reformatorerna försökte göra upp med föreställningar om besvärjelser, trollsmör och hedniska myter – samt med kvarlevor av det katolska, som helgondyrkan. Wetterberg menar att det blev problematiskt då exempelvis Olaus Petri och hans samtida fortfarande trodde ”att det fanns andar och demoner”. Nå, det har alltid varit – och är fortfarande – helt normal kristen tro. Men magi har förstås alltid varit förbjudet. Intressant att notera är att linnea­nen Samuel Ödmann på 1800-talet uppmanade de ansvariga för prästutbildningarna att undervisa de blivande prästerna i naturvetenskap för att komma till rätta med situationer där ”prästen ej är klokare än gumman”.

Även de olika fromhets- och väckelserörelserna – den västsvenska schartauanismen, pietismen, läsarna – behandlas omsorgsfullt. Nyevangeliska väckelser uppkom inte sällan i tider av ökad sekularisering: ”Många brydde sig mindre om religionen, medan en del brydde sig betydligt mer.” Precis som i England, där John Wesley inte försökte lämna den anglikanska kyrkan utan istället reformera den, verkade många av de frälsta inom ett svenskkyrkligt sammanhang (även om det på den tiden naturligtvis inte var motiverat att tala om svenskkyrklighet, utan bara kyrklighet). Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, EFS, som grundades 1856 och ännu lever och har hälsan, är resultatet av inomkyrklig väckelseverksamhet.

Själv intresserar jag mig särskilt för kyrkans omvälvande 1900-tal. Det var kanske då det började bli svårt på riktigt. Med 1800-talet tog de humanistiska ämnena en vetenskaplig sväng, och den kritiska bibelforskningen uppstod. Den har sedan kommit att prägla många teologer och en del präster. Bokstavstrogenheten ifrågasattes kraftigt. De nya lärorna välkomnades av såväl Nathan Söderblom som Einar Billing, som ansåg att de kunde stärka kyrkan. (Tveksamt, får man väl säga idag.) Sedan kom Ingemar Hedenius Tro och vetande och en ny debatt om vad vi överhuvudtaget skulle med kristen­domen till.

Men kyrkan har ändå överlevt. Svenska kyrkan har visserligen tappat åtskilliga medlemmar, men i min lokala församling är det fullt varje vecka. Vad som predikas? Inte kritisk bibelforskning, så mycket kan jag säga.