Viktor Rydberg (1828–1895) var det sena svenska 1800-talets kanske inte mest lästa men sannolikt mest prestigetunga och allmänt aktade författare. Under sin av flit präglade levnad hade han verkat bland annan inom den redaktionella ledningen av Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och som professor vid Stockholms högskola. Han hade varit ledamot av Allmänna kyrkomötet och riksdagens andra kammare och blivit invald i tur och ordning i Svenska Akademien, Kungl. Akademien för de fria konsterna, Kungl. Vetenskapsakademien och Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien, dessutom i lärda samfund i andra länder, som norska Videnskabsselskabet i Kristiania och ungerska Petöfisamfundet i Budapest. Inte dåligt marscherat av en gosse som i praktiken blev föräldralös vid fem års ålder och växte upp som fosterbarn.

Rydbergs öde och karriär kan förefalla som gefundenes fressen för författare av biografier. Men när nu Anders Burman, professor i idéhistoria vid Södertörns högskola, presenterar Den sista idealisten. Viktor Rydberg och hans tid har det förflutit 124 år sedan det senast begav sig, då i form av Karl Warburgs tvåbandsverk Viktor Rydberg. En levnadsteckning, Warburg som inte bara var professor i estetik, litteratur- och konsthistoria utan också en personlig vän till Rydberg. Varav denna relativa fattigdom?

En orsak torde vara att Rydberg i skrift var mycket återhållsam med upplysningar och reflektioner rörande sig själv. Särskilt meddelsam tycks han heller inte ha varit i sådant sällskapsliv som med tanke på hans ställning omsider inte gick att undvika. Svenska Akademiens sammankomster skydde han av allt att döma som pesten. Vid större bjudningar ska han överhuvudtaget helst ha stått tyst för sig själv i något hörn. Hamnade han motvilligt i konversation svarade han på frågor först efter en ordentlig tankepaus. Var han än befann sig verkar han så skyndsamt som möjligt ha velat återvända till sin läs- och skrivkammare.

Rydbergs identitet som enstöring kan kopplas till hans melankoli, vilken framträdde tidigt och djupnade med åren. Den gängse förklaringen till sinnesstämningen brukar vara en hänvisning till hans mors död i 1834 års koleraepidemi. Burman avviker härvidlag inte från traditionen, tryfferar den endast med några tankar hämtade från Freud. En om inte konkurrerande så i varje fall kompletterande förklaring kunde ha varit en hänvisning till det djupa missmod som lätt kommer att behärska mycket intelligenta människor i takt med ökad erfarenhet av samhällets skötsel och bättre inblick i den ordning som behärskar människornas värld. En sådan hänvisning kunde ha hjälpt Burman att förklara varför Rydbergs svartsyn tilltog ju mer framgångsrik han blev, ett förhållande som nu framstår som obegripligt för honom.

Burman ägnar istället mycket uppmärksamhet åt en annan omständighet, vilken onekligen skulle kunna vara ett bidragande skäl till Rydbergs ovilja att i skrift eller tal blotta sig och en faktor beträffande hans melankoli. Det är då fråga om sexuell läggning, att Rydberg skulle ha varit sexuellt dragen till män och framförallt till mycket unga män, pojkar. Belägg för spekulationer i den riktningen får sökas i diktverken, där åtskilliga formuleringar kan åberopas. Burman är långt ifrån först att ge sig på jakt i räjongen, men han handskas ovanligt ovarsamt med materien. Så rör han sig självsvåldigt mellan fiktiv gestaltning och empirisk verklighet, lyfter fram ett antal ynglingar som Rydberg hade kontakt med genom åren och levererar funderingar och antydningar om arten av hans känslor för dem. Som grund räcker det med att han har funnit brevyttranden av Rydberg i den känslosamma stil som var typisk för den tid i vilken de fälldes.

Sannolikt är att Rydberg var sexuellt dragen till män och inte minst till pojkar. Lika sannolikt är att han i sitt privatliv aldrig lämnade utrymme åt denna dragning. För Burman är det självklart att det var själva avståendet som vållade Rydberg plåga. ”Men han slutade aldrig att längta efter något som han av olika skäl inte kunde leva ut”, skriver han i ett anakronistiskt förgivettagande. För mig ter det sig sannolikare att det var själva befintligheten av driften som vållade Rydberg plåga, en drift som stod i strid med de värderingar som han inte bara företrädde utan också trodde på, rentav starkt.

Burman anför en i sammanhanget relevant dikt, ”Till ödet”, där en slav vinner frihet ”efter att ha tänt upprorsfacklan”. Och han beskriver målande vad som sker: ”Det är som ett vulkanutbrott där den sjudande lavan efter att ha trängt upp ur jordens inre slungas ur kratern.” Så tillägger han: ”Men det var inte den vägen som Rydberg valde att gå i sitt eget liv.” Jag undrar: Inte? Kan man inte tänka sig att Rydberg ser sig själv i slaven? Att han frigör sig från driften som slaven från sina bojor? Kastar den ifrån sig som slaven bojorna?

Nå. Uppror. Burman beskriver Rydbergs intellektuella levnadsbana som en färd från en tidig radikalism till en senare (men aldrig entydig) konservatism. I kretsen kring redaktören Johan Sandwall på Jönköpingsbladet ska 19-åringen ha ryckts med av 1848 års idéer. I detta finns förstås ett uns sanning men knappast mer än ett uns. När det kommer till belägg åberopar Burman vad jag kan finna tre omständigheter: 1) Viktor Rydbergs äldre bror Carl August skrev en aktivistisk dikt som den yngre brodern möjligen hjälpte till att stilistiskt korrigera, 2) Viktor Rydberg satte sitt namn på ”en petitionslista” för en riksdagsreform, 3) Viktor Rydberg kom senare (1859) att påstå att han snart hade givit den franske anarkistiske skriftställaren Pierre-Joseph Prou­dhon på båten. Inte mycket till revolutionär. Om man jämför till exempel med den ungerske skalden och nationalisten Sándor Petöfi som stupade i slaget vid Segesvár 1849 i kamp mot Habsburgväldet och som på avbildningar gärna sitter till häst med sabeln höjd till hugg. Eller om man jämför med den franske litteräre urmodernisten Charles Baudelaire, som enligt vittnen (förvisso otillförlitliga) i juni 1848 ska ha setts på Paris gator vrålandes ”Död år general Cavignac” och eventuellt med gevär i hand.

Benägenheten att se Rydberg som mer radikal än han var kommer sig av en vana hos Burman att använda orden ”radikal” och ”konservativ” som tomma på egentligt innehåll annat än att det förra ordet representerar något positivt och det senare något negativt. Det blir nästan som om social medkänsla vore ett socialistiskt påfund och envar som visade dylik en socialist. Den moderna konservatismens fader Edmund Burke skulle inte gå att pussla in i dylik idéhistorieskrivning, den Burke som 1788 höll ett magnifikt inledningsanförande i den juridiska parlamentsprocessen mot Warren Hastings, tidigare generalguvernör i Bengalen, ett tal vibrerande av indignation och kulminerande i slutorden:

”Därför har det med all tillit blivit förordnat av Storbritanniens underhus, att jag anklagar Warren Hastings för högmålsbrott och ämbetsförseelser. Jag anklagar honom i namn av parlamentets underhus, vars förtroende han har svikit. Jag anklagar honom i namn av den engelska nationen, vars gamla ära han har fläckat. Jag anklagar honom i namn av Indiens folk, vars rättigheter han har trampat under fötterna och vars land han har förvandlat till en öken. Slutligen, i namn av själva den mänskliga naturen, i namn av båda könen, i namn av varje ålder, i namn av varje stånd anklagar jag allas fiende och förtryckaren av alla.”

Istället för att ihärdigt åberopa Karl Marx borde Burman när det gäller Rydberg ha tillgripit Ockhams rakkniv. Stark kristen tro utgjorde från början och genom åren fundamentet för Rydbergs sociala medkänsla. Det räcker med att begrunda de värdeord som ständigt återkommer hos honom för att övertyga sig om att så var fallet: kristlig, sedlig, rättfärdig, barmhärtig och sannfärdig. Jesu gyllene regel är vägledande för såväl 19-åring på Jönköpingsbladet som för 65-åring som läser innantill ur sina föreläsningsmanuskript för studenterna vid Stockholms högskola. Den ene såväl som den andre avskyr tyranni, hyckleri, förtryck, ondska och lumpenhet. Politiskt är Rydberg liberal, existentiellt konservativ. Han prisar friheten, kompromissar inte med den, föraktar därför religiös tro som blir dogmatisk och fordrar förbehållslös underkastelse inför i grunden världsliga auktoriteter. Han söker stöd i traditionen, opponerar sig mot ett förment förnuft som får löpa amok, misstror därför moderniteten, dess hänsynslösa rovdrift med arbetskraft, dess förgiftning av naturen och dess förfulning av levnadsmiljöerna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Trots sina uttalade avsikter uppsöker Burman inte Rydberg i dennes egen tid. Han försöker istället mäta honom med sin egen tids mätinstrument. Ofta ger metoden betänkliga resultat.

Apropå kvinnosyn uppehåller sig Burman vid att Rydberg knappast var feminist (av postmodernt snitt). Han hade istället kunnat säga att Rydbergs kvinnosyn på åtskilliga punkter överensstämmer med den som kommer till uttryck i Fredrika Bremers Hemmen i den nya världen, och han hade kunnat göra mer av att Rydberg i offentligheten tog Bremer i försvar och att hon uttalade sin uppskattning och beundran för honom och till och med var den som ordnade med att en av hans främsta romaner, Den siste athenaren, utkom i engelsk översättning.

Rydbergs förord till den svenska översättningen av den brittiske sociologen Benjamin Kidds Social Evolution har en titel som i eftervärldens ögon ter sig omöjlig och förkastlig: ”Den vita rasens framtid”. Att ordet ”ras” ännu inte hade de konnotationer som det senare har kommit att få nämner Burman men kan ändå inte låta bli att släppa ifrån sig sliriga formuleringar. Bland annat påstår han att Rydberg inte är ”öppet rasistisk”. Rätt hade varit att slå fast att han inte var rasistisk överhuvudtaget. Industrialismen har blivit en förbannelse för ”den vita rasen”, så inte för ”den gula rasen” som vårdar sina traditioner istället för att ge sig destruktionen i våld. För Rydberg är ”den gula rasen” inte fiende eller mindervärdig utan föredömlig. Lika människovärde är för Rydberg en självklarhet, effektivt fastslagen av aposteln Paulus, som såg framför sig ett tillstånd då ingen längre var ”jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna”.

För Burman framstår Rydberg som med rätta frånåkt och överspelad av tiden. Han jämförs med ett par mer förändringsanpassade andar. Så ska han ha stått ”helt oförstående” för den senare på Södertörns högskola med rökelse och myrra uppvaktade Friedrich Nietzsche. Och i motsats till den pigge italiens­ke futuristen F. T. Marinetti ska han ha fastnat i ”den förstelnade akademismen”. Man kan fråga sig om Burman någonsin har reflekterat över varför Nietzsche väckte anklang bland nazister eller sett fotografier av Marinetti utspökad i den bjäfsprydda akademi-uniform som Mussolini hängde på honom. Nej, jag måste sluta nu. Jag märker att min besvikelse och irritation alldeles tar överhanden.