Jag har en vän i USA som röstar konservativt. I alla fall gjorde han det förr i tiden, och alldeles bestämt gjorde han det 2008. Att John McCain förlorade mot Barack Obama gjorde honom sorgsen och bekymrad. Men dagen då Obama installerades skrev han likväl på Facebook om ”my president”, om att han skulle be för honom, om att han önskade honom lycka till.

Liksom en majoritet av svenskarna var jag vid denna tid oändligt förtjust i Obama, men insåg ändå att en amerikan som har en mer republikansk syn på staten och samhället självklart kunde känna annorlunda. Därför blev jag rörd och imponerad över det där uttrycket för nationell samhörighet bortom politisk kamp: ”My president”.

Det är faktiskt samma inställning som kommer till uttryck runtom i många kyrkor på söndagarna, där man med olika formuleringar ber för för kungen...