I början av året, vid Folk och försvars rikskonferens, sade civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M) och ÖB Micael Bydén att vi i Sverige behöver stärka vår motståndskraft. Det som var ovanligt för svensk offentlighet var att de inte endast talade om krigsmateriel och infrastruktur utan även om behovet av mental beredskap. Statsminister Ulf Kristersson förstärkte detta i sitt tal den 8 januari: ”Även vi [liksom Ukraina] måste börja tala högt om de förväntningar som följer av ett svenskt medborgarskap. Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva.” Medvetenheten är avgörande för försvarsförmågan, hördes det från både regeringen och Försvarsmakten.

Det kom anklagelser om krigshets och enstaka kulturdebattörer påstod att Bydén längtade efter krig för att få bevisa vad han kan. Medierna publicerade också psykologiska tips för att hantera vuxnas och barns rädslor inför hotbilden. Reaktionerna handlade inte om att regeringen eller Försvarsmakten skulle ha fel angående krigshotet. De rörde istället att det uttalades att Sverige behöver fördjupa den mentala medvetenheten. Möjligen drabbar uppmaningen oss så hårt eftersom vi är djupt sekulariserade, att vi som kollektiv inte vet vad som bör försvaras när det gäller ”våra värderingar”. Rör det mer än överlevnad? Vad i så fall? Demokrati och mänskliga rättigheter? Men de orden är tomma om de inte fylls av värden som folk tror på.

I broschyren Om krisen eller kriget kommer (MSB) finns goda råd om materiella, sociala och informationsmässiga betydelser av beredskap. Men inget nämns om den mentala – eller den andliga – beredskapen. Hur rustar vi oss mentalt och andligt för hot som kan beröva oss allt det som vi (mer eller mindre) tar för givet? Frågan är mångbottnad och svaret är inte ökad produktion av vapen. Det bottnar i ett sekels successiva nedrustning av värderingar, en sekulariseringsiver för en förment neutralisering av utbildning, ­myndigheter och ­offentlighet. Statsvetaren Katarina Barrlings iakttagelse stärker denna uppfattning. Hon jämför broschyren Om kriget kommer från 1961 med dagens Om krisen eller kriget kommer. Barrling upptäcker att den senare ”saknar något som finns i de äldre versionerna: symboler, känslor, mänsklig närvaro”. Den äldre inkluderar både hjärta och hjärna, medan hjärtat saknas i den nuvarande (SvD 3/2 -24).

År 1961 var Sverige ett annat land än nu. Inte minst präglat av kalla krigets villkor och kärnvapenhoten. Den statliga sfären var mer omfattande, inklusive Svenska kyrkan som drygt 95 procent av befolkningen tillhörde. Tjänstemän var ämbetsutövare och det skulle dröja nästan trettio år innan skolan kommunaliserades. Medierna i form av public service var begränsade till två radiokanaler och en tv-kanal. Folk skrev brev eller ringde från fasta telefoner. Turismen hade fått fart och urbaniseringen pågick. Sverige hade utvecklats materiellt sett, men kyrkan och den andliga beredskapen passade inte längre som tidigare. Religionen kunde fasas ut, men ännu en liten tid var andliga värden och mental beredskap närvarande i myndighetsspråket genom ”symboler, känslor, mänsklig närvaro”.

Så hur ska det gå till att öka den mentala beredskapen idag? Räcker insikten att kriser kan drabba även oss på ”jorden vi ärvde och lunden den gröna”? Räcker det med vevradio, konserver, vatten och kontanter? Var och vem har svar på frågor som ”Vad skiljer liv från överlevnad”? Det bör vi väl ha en aning om oavsett var kriget pågår eftersom sådant hör till det samhällskitt som håller oss samman.

Vi kan fundera över hur äldre tiders tro och praktiker kan lära oss något om mental och andlig beredskap. Bland alla vittnesskildringar från första världskrigets skyttegravar finns minst en då andlig gemenskap som satte människan först. Under julnatten 1914 hörs röster på den tyska sidan sjunga ”Stilla natt”. Snart hörs psalmen från skyttegravarna på båda sidor. Soldaterna lägger ned vapnen, begraver sina döda och spelar fotboll under några timmar tills striden börjar igen. Händelsen visar att de delade en andlig gemenskap som var större än nationella intressen. De sjöng a cappella ur hjärtat den musik de kände sedan barnsben, djupt invävd i deras identitet.

I vår tid är det svårt att inse den betydelse som gudstjänster och psalmer har haft för formandet av mental och andlig beredskap. Det är sånger som man har sjungit över generationer och använt i egna böner. Fortfarande kan äldre svenskar berätta om vissa psalmer som de sjöng i skolan som barn. De behöver inte vara trogna gudstjänstbesökare men de kan dem utantill och återvänder till dem när livet krisar eller när man är glad för sommaren ”med lust och fägring stor”.

Under stormaktstiden var krig tyvärr välbekant för svenskarna. Då var psalmer både en del av kungamaktens propaganda för mod i strid och samtidigt en väg till inre styrka för den enskilde – både i krig och i livet i övrigt. När biskopen och psalmförfattaren Jesper Swedberg på uppdrag av Karl XI tog fram en rikspsalmbok fanns det särskilda sektioner för ”Psalmer i åthskillige Nödtorfter, Beredelse-Psalmer emot Döden och Suckan i Dödzånget”. Man hade med psalmens poesi en mental beredskap inför de enskilda eller gemensamma kriser som kom förr eller senare. En av de vackraste beredelsepsalmerna som fortfarande sjungs är ”I himmelen, i himmelen” från 1622, där himmelen är där ”man inga tårar ser”. En annan psalm som fortfarande sjungs är Swedbergs välsignelsepsalm från 1694. Där ber man om välsignelse i det man ska möta, en mental och andlig beredskap – vilket förstås inte innebär att allt blir till välsignelse.

Herre signe tu och råde
Och beware nu oss wäl
Herre titt Ansicht i nåde
Lyse alltid för wår siäl!
[– – –]
Tigh ske prijs i allo lande!

Även i nästa svenska psalmbok 1819 fanns särskilda avdelningar för den inre och yttre striden, såsom Den dagliga förnyelsen under bön, vaksamhet och strid mot andliga fiender samt Freds- och krigstider. Krigsmetaforerna avtar med tiden, men försvinner inte. 1937 och 1986 års psalmböcker innehåller teman om mental och andlig beredskap. Under mellankrigs­åren finns exempelvis rubrikerna ”Trons prövning under frestelser och lidanden”, ”Fosterlandet” samt ”Ofärdstider”. I den nuvarande officiella psalmboken i Svenska kyrkan, den sista under statskyrkotiden, finns det färre explicita rubriker som anknyter till krig. Psalmerna saknas inte men är invävda här och var, såsom reformationspsalmer som har sjungits i Europa sedan 1500-talet. Den mest kända är Martin Lu­thers ”Vår Gud är oss en väldig borg”, som han skrev åtta år efter bannlysningen 1529.

Vår Gud är oss en väldig borg,
han är vårt vapen trygga.
På honom i all nöd och sorg
vårt hopp vi vilje bygga.
Mörkrets förste stiger ned,
hotande och vred,
han rustar sig förvisst
med våld och argan list.
Likväl vi oss ej frukte.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Denna lutherska portalpsalm har sjungits när folk har velat samla sig för gemensam kamp. Även arbetarrörelsen insåg potentialen och stämde satiriskt in: Vår borg är oss en väldig Gud. När ärkebiskop Nathan Söderblom inbjöd kyrkliga företrädare från hela världen till Sverige 1925, var syftet att på sikt ena den splittrade kyrkan. Ärendet brådskade efter världskriget. Hur kan kyrkan främja andlig och mental beredskap för fred? undrade Söderblom tillsammans med mötets delegater och många svenskar som följde diskussionerna. Den psalm som starkast svarade an på visionen var just Luthers psalm som sjöngs på fyra språk under den dryga veckan av gudstjänster och förhandlingar.

Med denna historiska tillbakablick kan frågan om mental beredskap ställas igen. När regeringen och Försvarsmakten idag vädjar till svenska medborgare om mental beredskap så lämnas frågan obesvarad. Vad finns det som på ett motsvarande sätt som tidigare, har förmåga att mentalt och andligt ena befolkningen? Vad motsvarar den gemensamma sången av ”Stilla natt” från skyttegravarna 1914? Finns det något som har ersatt betydelsen av det gemensamma i ”Vår Gud är oss en väldig borg”? Jag efterlyser inte ett nostalgiskt tillbakablickande eller värnande av traditionen för dess egen skull. Vad jag undrar är vad som kan utgöra grunden för gemensam mental och andlig beredskap idag.

Kulturminister Parisa Liljestrand (M) antydde ett svar på frågan som hängde i luften efter Folk och försvars konferens i januari. I en intervju med Stina Oscarsson reflekterar Liljestrand över kulturens nödvändighet utifrån lärdomar i Ukraina: ”[J] ag tror att det är väldigt många som har fått upp ögonen för att Ukrainas försvarsvilja till stor del hängts upp på den gemensamma kulturen… kulturen har ett värde i sig själv men den bidrar också till samhälleliga värden som jag inte tror att vi riktigt har haft syn på i Sverige.” (SvD 3/2 -24).

Jag delar Liljestrands bedömning men frågan om vad vi gemensamt bör få syn på kvarstår.