Svenskt kulturliv behöver ett systemskifte; ett djupgående sådant. Det är hög tid att städa undan 1968 års värderingar och 1974 års kulturpolitik, in i skrubben kan också dammet från samhällsingenjörsidéer av 1930-talssnitt och det sämsta i det kulturradikala arvet från 1880-talet föras. Kulturen kan inte längre tillåtas vara ett verktyg för att bryta ned den västerländska civilisationen samt förstöra förhatliga, historiskt framväxta, livsformer. Stalinlådorna av betong i våra stadskärnor bär syn för sägen.

Med 1960- och 1970-talen gjordes politisk aktivism till norm. Konst, opera, teater och litteratur för dess egen skull var en idé som avlivades av de unga arga. Klasskampen sattes på agendan, dess toxiska väsen sökte sig in i såväl museers och sceners som biblioteks kroppar. Kulturlivet instrumentaliserades under paroller som ”allt är politik”.

När yttersta vänstern tvingades hänga in maokostymerna i garderoben inleddes en omgruppering. Klasskamp blev identitetspräglad köns-, sexlivs- och migrantkamp. Men de på kulturskapandets fält omsatta ideologiska principerna förblev desamma: indignation, indoktrinering och infantil indelning av mänskligheten i förtryckare och förtryckta. Politiserad kultur har en tendens att ta fram det sämsta hos människan – ofördragsamhet, polarisering, hat, mästrande tonläge och grovhet.

till slut har allt urartat till ren primitivism. Gangsterrappens av råhet, människoförnedring och kriminalitet impregnerade budskap är det svenska okulturtillståndets yttersta uttryck. En motbjudande ”konstform” som hyllas av kultursidornas till aktivister förvandlade skribenter därför att avsändarna anses tillhöra samhällets ständigt växande offerklass, bär på multikulturalismens inre och yttre tecken och ger ansikten åt ”orten”.

Innan kultur blev ett instrument för politik fanns det en föreställning bland delar av den svenska intelligentian om att kulturens ande skulle forma det offentliga livet. Kultur representerade i bildningsaristokraternas förståelse det högsta hos människan – hennes medlemskap i tankens, fantasins och själens världar, hennes barnaskap till vårt historiska livs största faders- och modersgestalter, människans kultivering och personliga utveckling, hennes tillhörighet till samlande och hemhörighetsskapande gemenskaper. Bildning var nyckelordet för dagen.

En rörelse som ofta har försummats i historieskrivningen om det tidiga 1900-talets bildningsidealism var den kristna, av förnyelse och framtidstro burna, gruppering som vann sig namnet Ungkyrkligheten. Dess klosterlika byggnad på höjden i Sigtuna påminner ännu om att den sönderpolitiserade Svenska kyrkan en gång för inte alltför länge sedan rymde högtstående andligt liv inom sina led. Också en icke sällan mot svenska kulturuttryck föraktfullt inställd katolik som Sven Stolpe höll ungkyrkomännen och deras verk högt.

I en fin liten bok Bildningens väg. Idéerna och livet (1932) har Carl Cederblad fångat den ungkyrkliga bildningssynen, präglad av strävan efter att stimulera ett rikt personlighetsliv, försett med näring från kyrkans och kulturens friskaste källor. Ett nyckelbegrepp i sammanhanget är andeliv – i populariserad form torgfört av biskop J A Eklund efter Rudolf Euckens och Wilhelm Diltheys exempel. Andeliv är ”det från höjden pånyttföda livet”. Detta andeliv ska göra sig gällande inte bara på religionens utan också på vetenskapens, pedagogikens samt estetikens område. Allt i akt och mening att vägleda människans skapande till att tjäna det rikaste som tillvaron äger.

Cederblad citerar också den Eklund närstående, betydligt yngre ungkyrkoledaren Manfred Björkqvist. Denne kräver, skriver författaren till Bildningens väg, ”en fördjupad humanism. Det gäller att bli människa […] Människans mål ligger icke i riktning mot människan, icke ens i riktning mot medmänniskor utan i riktning mot det övermänskliga.” Genom att ha den allra högsta – Gud – i sikte blir människan sann mot sig själv, såväl mot sin nästa som mot sin skapare.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

att föreställa sig, att ens fantisera om, en kulturlivets och kulturpolitikens omställning från aktivism till andlighet år 2021 i världens mest sekulariserade och individualiserade land kan tyckas vara detsamma som att göra sig själv till åtlöje, särskilt när förebilderna för en sådan strävan hämtas från ett i sig hånat och föraktat förflutet. Men om vi verkligen menar allvar med viljan att förnya och fördjupa kulturen kan vi inte bara ägna oss åt frågor om finansiering, regelverk och samtalsklimat. Då måste vi se till kulturens själva syfte. Är det att bryta ned, att förstöra? Eller att bygga upp, att skapa? Är det att prägla oss med värden hämtade från gehenna eller från himmelrikets värld?

Aktivismens tid borde vara förbi, andlighet vara morgondagens lösen. Så blir det säkert inte, men drömmen om en människa som är en av inre liv buren varelse och inte en vandrande megafon kan ingen ta ifrån oss.