Dels beror det på den långa traditionen av patriarkala tolkningar som ska ifrågasättas, dels har Koranen en annan ställning hos muslimer än vad Bibeln och evangelierna har för judar och kristna.

Koranen anses ofta bland troende muslimer nämligen vara en konkretisering av Gud, jämförbar med Jesus inom kristendomen och således ett tecken på den allsmäktiges existens. Därmed uppfattas Koranen inte som Bibeln eller evangelierna, där tid och rum har betydelse, utan ses snarare som en felfri tidlös helhet genom vilken Gud framträder.

Bland religionshistoriker är det dock allmänt vedertaget att det förekommer ett tidsvakuum på 200 år från Muhammeds död till det första beviset på en klar och stabiliserad korantext. Den tredje av de fyra kaliferna Uthman (577– 656) anses ha sammanställt de texter som slutligen blev Koranen. Varje avsnitt är en sura och sammanställningen är gjord helt enkelt genom att placera den längsta suran först och den kortaste sist. Därmed är också tidskronologin i Koranen oklar.

Koranens autenticitet bekräftades genom ögonvittnesskildringar av Profetens liv. När generationen av omedelbara ögonvittnen dog, förmedlade nästkommande generation vad de fått höra av den första generationens ögonvittnen, och så vidare. Tillförlitligheten i uppgifterna värderades utifrån trovärdigheten i överföringskedjan. När en tillförlitlig överföring kunde säkerställas accepterades utsagan som ett komplement till Koranen. Dessa utsagor om Profetens och hans närmastes beteende kom att kallas sunna (helig kutym, sed) och sättet på vilket dessa seder kom att dokumenteras och samlas kom att kallas hadith. I och med att sunna presenterar livet i det äldsta av muslimska samhällen anses den vara det viktigaste tolkningsverktyget för Koranen. Koranens texter blir helt enkelt relevanta och användbara med hjälp av sunna.

Användandet av hadith som historisk källa bör dock ifrågasättas. Dels på grund av den enorma mängden material som dessutom ofta är motsägelsefullt, dels för att en del texter lätt väcker misstanken att de är efterkonstruktioner med syfte att bekräfta Koranens innehåll.

Därtill lästes inte Koranen som vilken annan bok som helst eller tolkades individuellt. Den lästes högt och kommenterades högt av en läromästare kopplad till kedjan av auktoriteter. På så vis utvecklades i mindre utsträckningen ett system för överföring av kunskap och i större utsträckning överföring av auktoritet över kunskap. Att auktoriteterna dessutom undantagslöst varit män borde inte överraska någon.

Tolkningen av dessa texter har fått avgörande betydelse för människor vilkas ambition är att inruta sitt dagliga liv efter Koranens påbud. Därmed har tolkningsföreträdet också inneburit makt över andra människors vardag. För att mer jämställdhet mellan könen ska bli möjlig bland troende muslimer är det således avgörande att det finns tolkningar av Koranen som kan legitimera en sådan utveckling.

Antalet feministiska tolkningar av islam och Koranen har blivit allt fler och utbudet växer stadigt. Oftast är det muslimska kvinnor som gjort karriär på universitet i USA eller Europa. Exempel är Asma Barlas från Ithaca College, New York, med boken Believing Women in Islam. Unreading Patriarchal Interpretations of the Qur’an från 2002 och professor Amina Wadud med Inside the Gender Jihad. Woman’s Reform in Islam från 2007. Wadud föddes i USA och studerade senare i karriären Koranen i Egypten. Dessutom var hon den första kvinnan att, den 18 mars 2005, leda en könsneutral fredagsbön och predika i New York.

Med Koranen och tidigare tolkningar som utgångspunkt har nu Aysha A Hidayatullah, som är forskare i teologi och religionsvetenskap vid University of San Francisco, gått in i meningsstrid med alla tidigare feministiska tolkningar av Koranen i sin bok Feminist Edges of the Qur’an.

Hidayatullah är lika tydlig som metodisk i sitt resonemang. Inledningsvis förklarar hon vilka muslimska feminister hon väljer att förhålla sig till och varför hon anser att deras tolkningsmetoder är ohållbara. Hon har valt att bland andra vända sig mot just Asma Barlas och Amin Waduds texter, vilket innebär att hon verkligen ger sig på de kanske mest renommerade i ämnet för närvarande.

För Hidayatullah är all feministisk tolkning av Koranen helt enkelt en anakronism som går ut på att överföra gängse feministiska teorier på texter skrivna vid en annan tid punkt och med helt andra målsättningar än att stämma överens med synen på kvinnor i dagens samhällen. Inte minst blir dessa tolkningar i hennes ögon mer ett resultat av vad tidigare judiska och kristna feminister gjort med Bibeln och evangelierna än ett självständigt muslimskt förhållningssätt till Koranen som tolkar texterna utifrån ett strikt muslimskt religiöst perspektiv. Dessutom störs hon av att muslimska kvinnors situation används som argument för att antingen attackera eller försvara islam, vilket hon menar påverkar båda sidorna i deras tolkningsambitioner och i deras syn på texterna.

Tydligt framträder det i boken hur viktigt det är för henne att verkligen finna en hållbar väg till att lyfta in hela Koranen i ett samhälle där ambitionen att uppnå jämställdhet mellan könen är norm. Hennes djupa gudstro följer med genom hela texten. Icke desto mindre upprepar hon gång efter annan att hon inte kan bortse från vad som faktiskt står i Koranen och lyfter fram de texter vilka lätt kan förstås som en uppmaning till mäns kontroll och makt över kvinnor. Dessa texter har hon för övrigt samlat i ett appendix i slutet på boken.

Vid återkommande tillfällen uppehåller hon sig vid sura 4:38 eller 4:34 (beroende på vilken sammanställning av Koranen man läser, det finns två olika alternativ) där mannen uppmanas till att ”agen dem” eller ”tillrättavisa dem handgripligen” om kvinnor inte gör vad de blir tillsagda. Hon lyfter också fram texter som används för att legitimera månggifte eller äktenskap med minderåriga.

De feministiska tolkningsalternativen som Hidayatullah angriper följer tre olika linjer. Antingen förpassas obekväma eller kontroversiella texter till sina historiska sammanhang vilket därmed diskvalificerar dem för att gälla i vår samtid. Eller så jämförs de med andra texter som säger något annat eller uttrycker en motsats som skulle upphäva de problematiska texternas giltighet och slutligen prövas diskriminerande texter mot bilden av Gud som god, rättvis och allsmäktig, vilket leder till slutsatsen att syftet bakom dessa texter måste vara något annat som för närvarande är dolt för människan.

Oavsett vilken av metoderna som används, menar hon att de alla bortser från idén om Koranen som en felfri tidlös helhet från Gud. Som felfri och tidlös kan helt enkelt inte vissa stycken förpassas till historiska epoker och därigenom ogiltigförklaras. Och är denna helhet given av Gud kan den inte av bristfälliga människor förstås utan att de själva gör anspråk på att vara på Guds nivå. Om det dessutom är Guds felfria ord giltiga för evigt, kan de inte avfärdas på grund av samtidens feministiska intressen. Dessutom menar Hidayatullah att feministiska och patriarkala förhållningssättet till Koranen inte skiljer nämnvärt från varandra i sina respektive intressen av att driva fram sina egna positioner.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Hidayatullahs resonemang är övertygande. Hon är konsekvent med att noga citera meningsmotståndarna. Och hon gör det effektivt. Egentligen behövs inte någon direkt förkunskap om islam för att följa hennes argument. Boken är tät och empiriskt oantastlig. Källor redovisas tydligt och argumenten följer logiskt på varandra även om de i en del falla kan upplevas något esoteriska.

Feminist Edges of the Qur’an eller andra feministiska ambitioner kommer inte att få omedelbara konsekvenser för kvinnor som lever under förtryck ute i världen, begränsade till hemmets sysslor och mäns godtycke. Men faktum är att många troende muslimska kvinnor runt om i världen redan accepterat de tolkningar som Hidayatullah ifrågasätter. För dem riskerar hennes teorier att bli ett hårt bakslag. Ty förr eller senare kommer även muslimska kvinnor som genom gängse feministiska teorier funnit en ny plats i sin tillvaro nås av budskapet att en del av vad de grundar sin identitet på ifrågasätts av just en annan troende muslimsk kvinna.

Ändå är engagemanget med vilket Hidayatullah och andra före henne tagit sig an problemet beundransvärt, kanske framförallt med tanke på att de ifrågasätter patriarkala tolkningstraditioner som pågått i generationer. Det ger också en föraning om hur viktig frågan trots allt är för troende muslimska kvinnor som lever med förmånen att kunna diskutera frågan tack vare sin utbildning och sin status. Och något säger det om islams framtid. Men framförallt visar det hur viktig utbildning för kvinnor i muslimska omgivningar är för att förändringar ska bli möjliga där det behövs.

Mot slutet av boken ställer hon den retoriska frågan huruvida muslimska feminister kan överleva en slutsats som visar att Koranen inte är samstämd med deras krav på rättvisa mellan könen? För Hidayatullah är svaret ja. Med en blandad känsla av glädje och sorg konstaterar hon att det å ena sidan kan vara befriande att lägga tidigare arbete bakom sig och å andra sidan kunna påbörja nya försök till en feministisk tolkning av Koranen. Kanske går detta enligt henne inte att göra med samtidens feministiska teorier. Men oavsett hur man förstår hennes slutsatser, är ett feminismens intåg i den muslimska religiösa världen en pågående process som ingen kraft på jorden kan stoppa.