Boken lyfter frågor som måste uppmärksammas och tas på allvar – som att regeringen stipulerat ”jämställdhets­integrering” i akademin, vilket strider mot idén om fri forskning. Att krav på könskvoterade tjänster eller kurslitteratur, hur vällovligt det än är, kan få osunda och bisarra konsekvenser. Att jämställdhetsintegreringens företrädare förirrar sig i självmotsägelser, komplicerade resonemangskedjor och rena rama dumheter. Och att det finns en rädslans och förnekelsens kultur, vilket gör att kritiska forskare håller tyst och myndighetsföreträdare inte låter sig intervjuas.

Men det finns samtidigt problem med boken, framförallt eftersom den inte kan bevisa sin egen tes: att genusteori har blivit en högskolenorm och nedtystandet av kritiken sker systematiskt. Arpi och Wyndhamn använder selektiv och anekdotisk bevisföring – men för att bevisa en systematik måste även undersökningsmetoden vara systematisk. Författarna uppvisar också en begränsad förståelse av hur högre utbildning styrs, liksom de akademiska teorier de kritiserar.

Risken är att detta, i kombination med en raljerande ton, gör att bokens uppsåt kan fallera och redan intagna debatt­positioner förstärkas. Författarna porträtterar ”genusagenterna” som en homogen grupp vars fiende är den vite mannen och hans vetenskapliga positivism, vilket ska bekämpas med integreringsideologi och postmodern teori. Men under läsningen framstår författarna själva som konservativa agenter vars fiende är genusvetare och konstruktivism, vilket ska övervinnas med traditionell naturvetenskap.

Min huvudsakliga invändning är dock denna: jag blir uttråkad. För i Arpis och Wyndhamns undersökning finner jag ingen nyfikenhet, ingen vilja att förstå konflikten och männi­skorna bakom den. Jag vet därför redan från början var analysen kommer att landa. Ja, exemplen på rena rama idiotier är övertygande. Men sådan är ju människan, så vad mer går att säga om just dessa låsningar, konflikter, mönster och rädslor? Hur kan de förstås i ett historiskt, och samtida, sammanhang? I relation till andra ideologier? Feminister är sannerligen inte de första att förespråka renlärighet, skapa maktcentrum och straffa kättare.

Jag blir också irriterad. För samtidigt som författarna läser lusen av feministisk och ”postmodern” teori, använder de sig av dess analyser – men behandlar dem som sina egna. Till exempel, redan Michel Foucault såg vartåt identitetspolitiken barkade. Det var en paradox, och en vansklig sådan, när den moderna homorörelsen använde sig av identiteten ”homosexualitet” – som ju skapats för att särskilja och sjukdomsförklara människor hundra år tidigare. Och den omvända maktpyramiden, där maktlöshet används för att skapa status, har väns­terliberala feminister och akademiker synliggjort och problematiserat sedan länge. Det är inte, som Arpi och Wyndhamn låter påskina, deras egen insikt.

Slutligen blir jag bekymrad. För författarna marknadsför sitt verk som nytt och banbrytande. Det är direkt felaktigt. Det finns ett forskningsfält som studerar och kritiserar byråkratiseringen av feminismen, vad som kallas statsfeminism.

I den andan beskrev och analyserade socialantropologen Steven Sampson på ett Engelsbergsseminarium 2011 uppkoms­ten av och motståndet mot genuscertifieringen av svenska universitet under 00-talet (en studie som sedan har publicerats i antologierna Farväl till feminismen? och Den högre utbildningen samt finns tillgänglig på nätet). Genus­agendan handlar om governance, mjuk makt, menar han, och är del av en större process som urholkar universitetets och professionens vetenskapliga värden. Universiteten har blivit en politisk plattform, ett socialt­ laboratorium och ideologiskt slagfält, där de som får makt inte nödvändigtvis är ämnesmässigt kompetenta, utan organisatoriskt smarta. Han beskriver också tystnaden, oron och rädslan. Om detta – inte ett ord.

Nå. Jag sympatiserar med bokens ansats. Men om Genusdoktrinen byggt på en av vetenskapens viktigaste principer, respekt för redan vunna insikter och befintlig forskning, hade den blivit riktigt spännande.