Poeter, romanförfattare och en och annan dramatiker verkar vara de enda som tycks komma ifråga när de smakfulla och snillrika damerna och herrarna sammanträder för att utse en pristagare. Men varför inte återknyta till en gammal tradition och leta efter en värdig pristagare till exempel bland filosofer och historiker som Akademien en gång gjorde?

Går man tillräckligt långt tillbaka hittar man bland pristagarna en historiker som Theodor Mommsen och filosofer som Henri Bergson och Bertrand Russell. Att idag ge Nobelpriset i litteratur till en filosof eller historiker vore alltså inte något nytt och radikalt utan en fortsättning av en gammal tradition. Jag tror inte att det hade väckt några protester om man hade belönat en det långa perspektivets historiker som Fernand Braudel eller en visionär antropolog som Claude Lévi-Strauss. Nog hade namn som dessa varit en prydnad för prislistan långt mer än – ja, välj själva. Det är bara att välja och vraka bland ganska så medelmåttiga namn på den listan.

Om Akademien nu för en liten stund höjer sin kollektiva blick från den skönlitterära världen kommer den att hitta många värdiga kandidater som har producerat storartade texter. Dessa har fått oss att bättre förstå den grund vi står på och kanske till och med vart vi är på väg.

Bland filosofer skulle både Martha Nussbaum och Charles Taylor förtjäna ett pris. Bland historiker är Peter Brown ett starkt namn. Han föddes på Irland, studerade vid bland annat Oxforduniversitetet där han var något så fint som fellow vid All Souls College. Han blev sedermera professor vid Berkeley- och Princetonuniversiteten. Och vid det här laget författare till en lång rad lysande böcker som sammantagna definierar en helt egen epok i historien – senantiken. Det vill säga: tiden från ca 300 till 600, i runda slängar från Augustinus av Hippo till profeten Muhammed. Alltså en tid som tidigare har varit en smula styvmoderligt behandlad av ledande forskare. Historiker av den antika världen började tappa intresset och medeltiden hade ännu inte börjat. Brown och några till skulle fylla tomrummet och visa oss vilken rik och mångfasetterad tid det i själva verket var.

Brown har gjort det på ett sätt som inte bara verkar ha imponerat på hans kolleger, utan på ett sätt som gör honom läsbar för en större läsekrets. I en akademisk värld där specialisering har gått alltför långt för att vanliga läsare ska kunna hänga med, där idealet har blivit att veta nästan allt om nästan ingenting, är Brown ett undantag. Hans perspektiv är enormt – från Irland i väst till Afghanistan i öst.

Hans senaste bok är en av hans mest läsvänliga och läsvärda, men också lite udda: Journeys of the Mind är nämligen Browns berättelse om sitt eget liv och då i huvudsak om sitt liv som historiker. En hustru nämns i förbigående ett par gånger. Om han har barn eller inte får vi inte veta. Det privata förblir privat. Det är istället berättelsen om en osannolik karriär som har fört honom från en uppväxt i en ganska modest miljö till den akademiska världens allra högsta höjder.

Hans familj var protestanter. Fadern arbetade länge i Sudan där han såg till att järnvägarna fungerade. Mamman var hemmafru. Man levde ett borgerligt liv utan överflöd, men heller ingen nöd. Den unge Peter var förstås hela tiden medveten om att han som protestant var en outsider i det katolska Irland. Vad han däremot först senare förstod var att hans föräldrar gjorde stora uppoffringar för att se till att han fick bästa tänkbara utbildning. Det ledde till universitetet i Oxford, and the rest is history (och det i mer än en bemärkelse).

På den tiden kunde studenter göra litet som de ville fram till den stora examen som Brown naturligtvis klarade med glans och som öppnade portarna till All Souls. Det var nu han skrev den bok som blev hans genombrott: en biografi om kyrkofadern Augustinus som fortfarande efter mer än 50 år är oöverträffad, om än i reviderad form. Man har på senare år hittat brev och predikningar av biskopen av Hippo som kompletterar bilden på ett sätt och gör av den vanligen så stränge och fördömande biskopen till en mer mänsklig gestalt. Dessa nya fynd visar att han stod mitt i sin tid och dess praktiska angelägenheter. Augustinus bekämpade orättvisor, slavhandlare och visade till och med då och då tolerans mot oliktänkande.

Denne Augustinus dog 430. Rom hade då skövlats av inkräktare. Den klassiska världen låg i spillror. Den mörka me­deltiden stod för dörren. Det är i alla fall så många historiker förenklat har beskrivit världen. Inte minst den store Edward Gibbon i sin Decline and Fall of the Roman Empire. Brown, som vanligen är generös med beröm när andra historiker kommer på tal, har inte mycket till övers för Gibbon som, menar han, är fördomsfull och endast ser det han har bestämt sig för att se. Där Gibbon såg nedgång och förfall ser Brown förändring och framför­allt en förflyttning österut av den europeiska civilisationen och kulturen. I polemik mot Gibbon skriver Brown att ”senantiken markerade inte slutet på en civilisation utan dess förvandling till nya och äventyrliga former som skulle direkt påverka alla kommande århundraden.”

Ytligt sett är det lätt att se hur Gbbon kunde argumentera som han gjorde, men Brown ser djupare än så. En del av hans storhet som historiker ligger i att han alltid ifrågasätter de mest närliggande förklaringarna och då i många fall återupprättar gestalter som har misshandlats eller åtminstone ringaktats av tidigare historiker, ett exempel är pelarhelgonen. De var heliga män, mest berömd är Simeon­ styliten, som i den syriska eller egyptiska öknen tillbringade sin tid med att be och meditera på höga pelare. Dessa asketer har vanligen framställts som i bästa fall löjliga figurer, ett fint exempel på religion när den är som mest absurd och världsfrånvänd.

Alls inte, menar Brown. Han visade i en rad uppsatser att dessa så ofta hånade gestalter spelade en viktig social roll som rådgivare och medlare i konflikter. De kunde spela just rollen genom sitt utanförskap, de var både bildligt och bokstavligt au dessus de la melêe. De stod bortom och över alla timliga och småaktiga konflikter och intriger. Denna särställning gjorde att de åtnjöt så stort förtroende och anseende att de ofta kunde lösa verkligt knepiga sociala problem. Pelarhelgonet saknade lojaliteter och band till samhället i övrigt, vilket gav honom en frihet att utan sidoblickar och baktankar följa sitt moraliska rättesnöre. De blev oväldiga domare just genom att vara konstiga.

Ett liknande tema dyker upp i Browns kanske mest uppmärksammade bok The Body and Society från 1988. Han skrev om äktenskap och sexualitet bland de tidigaste kristna. Stor uppmärksamhet ägnade han åt det frivilliga celibatet bland män och kvinnor eller avhållsamhet inom äktenskapet. Dessa grupper blir också de ett slags outsider och präglas av en alldeles egen fromhet. De står utanför konventionella familjer och det ger dem ett slags egen nimbus. I båda fallen har han lärt sig mycket av etnografer och antropologer, speciellt av E H Evans-Pritchard. Efter fältstudier i bland annat södra Sudan visade Evans-Pritchard att sedvänjor som ur ett snävt västerländskt perspektiv kan te sig obegripliga, absurda och meningslösa ofta fyller viktiga funktioner i det som då kallades primitiva samhällen. Antropologin kom att för Brown bli en viktig hjälpvetenskap.

Ett annat särdrag hos Brown är hans vilja att så att säga rota eller grunda sin historia i konkreta landskap och miljöer. Att besöka små och ibland oansenliga medeltida kyrkor i England eller magnifika katedraler i Frankrike var ett bland många sätt att förstå det förflutna.

Det gäller också antiken och senantiken. Efter ett besök i Iran med dess vidsträckta öknar står det klart för honom att en sådant land, en sådan geografi, skapar en helt annan typ av styre och historia än till exempel små grekiska stadsteater.

Ju längre Journeys of the Mind fortskrider, desto mer flyttas Browns intresse österut. Islam börjar intressera honom mer och mer. Istället för att i denna nya religion se något nytt och oförklarligt blir islam en del av senantiken, den hade ju uppstått i samma miljö som judendom och kristendom. Den uppstod inte fix och färdig utan formades i dialog mellan tidiga muslimer, judar och kristna och säkert också andra grupper.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Med denna förskjutning av hans intresse följer intressen för nya språk. Som historiker kan han självfallet de antika och moderna europeiska språken. Hur skulle han annars kunna ha något nytt och intressant att säga? Men inte bara det. Han lär sig persiska och det dröjer inte länge förrän han under en resa i Iran föreläser på det språket. Arabiska och syriska blir nästa lingvistiska anhalter. På bokens sista sida berättar han att han vid 87 års ålder stiger upp tidigt, säger sina böner och redan i gryningen börjar studera antika språk, som ge’ez, klassisk etiopiska.

Peter Brown har framlevt hela sitt vuxna liv i akademiska miljöer och det avspeglas naturligtvis. Somliga läsare kanske tycker att det blir lite för mycket av det goda med alla dessa minnen av stora föregångare inom klassiska studier. Brown är generös med sitt beröm av kolleger som Arnaldo Momi­gliano, Paul Veyne och många andra som idag väl mest är kända inom gans­ka snäva kretsar. Men det finns undantag. Michel Foucault är det mest kända av dessa undantag. Dessa två vid förs­ta anblicken så olika professorer hade ett gemensamt intresse för antikens syn på kroppen och sexualiteten. Foucaults sista böcker var ju Histoire de la sexualité, ett verk som hade nära släktskap med Browns The Body and Society. Foucault, skriver Brown, var en mästare att närläsa texter, att ur en enda text kunna frammana en hel värld. Men inte bara det: ingen ställde så intelligenta frågor som Foucault. Alla skillnader till trots – eller kanske just tack vare dessa skillnader – tycks Foucault och Brown ha lärt sig mycket av varandra.

Journeys of the Mind kan läsas som en variation av en gammal genre, som en modern bildningsroman om hur en ung man ger sig ut på en jakt efter kunskap och vishet. Men denna gång är det ingen påhittad historia utan en sann berättelse som dessutom är avfattad på sällsynt elegant prosa.

Visst – det rör sig här om en bok som främst vänder sig till en publik med antika och senantika intressen. Men då dessa epoker fortfarande utgör den grund som den västerländska civilisationen vilar på, borde publiken omfatta åtminstone det som finns kvar av den så kallade bildade medelklassen. 

JOURNEYS OF THE MIND A LIFE IN HISTORY
(PETER BROWN)
Princeton University Press 2023