”Det besegrade grekland intog sin vilde besegrare”, skrev den romerske skalden Horatius för mer än två tusen år sedan. Vad han syftade på var de grekiska förebildernas enorma betydelse för kulturen i det romerska imperium som vid hans tid stod på sin höjdpunkt.

Idag är Grekland åter besegrat. Det betyder dock inte att landet spelat ut sin roll som kulturell förebild. Tvärtom! I den offentliga debatten på de stora världsspråken har man på senare år allt oftare sökt stöd i det grekiska kulturarvet. Så är det inte minst i den franska veckotidningen Le Nouvel Observateur, där antika tänkare som Sokrates, Platon och Aristoteles diskuteras som om de vore nutida megastjärnor.

Ett svenskt exempel på denna kärlek till det grekiska är statsvetaren Johan Tralau. Redan 2004 gjorde han sig bemärkt genom en ytterst tänkvärd artikel i BLM, där han hävdade att Platon bör läsas som humorist. Detta intresse för antiken följde Tralau upp, när han 2010 gav ut Draksådd. Den grekiska tragedin som politiskt tänkande. Där är det de atenska tragöderna Aischylos och Sofokles som står i centrum. Tralau vill visa att argumentationen i vissa av deras tragedier ofta håller lika hög klass som den som man en generation senare finner hos Sokrates och Platon. Liksom dessa filosofer vill tragediförfattarna pröva sin samtids dominerande idéer genom att undersöka i vad mån de är konsekventa och fria från inre motsägelser.

Ett illustrativt exempel på detta är Tralaus analys av Sofokles Elektra. Här får vi se hur tragedins unga hjältinna bit för bit vederlägger sin mor Klytaimestras ohederliga försök att legitimera mordet på sin make Agamemnon. Elektras metod består i att – liksom Sokrates och Platon – peka på inkonsekvenser i motpartens resonemang. Detta sätt att pröva argument ser Tralau som en milstolpe i det mänskliga tänkandets historia. Han menar att tragediförfattarnas krav på intellektuell konsistens föregriper Sokrates och Platon. Om han har rätt kan de antika tragedierna ses som inlägg i en tidlös kamp mot den relativistiska tradition som från antikens sofister löper in i vår egen tid:

”Det som inte är i överensstämmelse med sig självt, det som är självmotsägande, det som inte vill acceptera konsekvenserna av de principer som det självt har framställt för att rättfärdiga sina val – det kan inte vara sant. Det måste vara falskt.”

Tralaus läsning av dramerna avviker starkt från det postmodernistiska paradigm som in till helt nyligen dominerat litteraturkritiken i många länder. Att bedöma litterära verk utifrån kriterier som sanning och konsekvens uppfattades ju under postmodernismens glansdagar som ett otillbörligt sätt att ”sluta” texten. Det är därför inte överraskande att Tralau tar bestämt avstånd från postmodernismen.

Det kategoriska avståndstagandet hänger också samman med ett annat viktigt inslag i hans tänkande. I motsats till postmodernisterna hävdar Tralau att litterära texter kan förbättra vårt liv. De antika dramerna var värdefulla – menar han – därför att de kunde bidra till att skärpa medborgarnas intellektuella och moraliska sensibilitet. På så sätt kunde den också bidra till att förbättra samhället.

Sådana tankar är också utgångspunkten för uppföljaren Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur (Atlantis). I den nya boken ställer sig Tralau frågan hur vår tids människor kan förbättra sitt liv med hjälp av de antika myter och dramer – till exempel Sofokles Kung Oidipus – som handlar om monster som sfinxer, kentaurer eller tjurmänniskor.

Innan den frågan får sitt svar påpekar Tralau att det har funnits många teorier om hur monstermyterna ska tolkas. Sålunda har man hävdat att monstren skulle vara symboler för sådant hos oss själva som vi är så rädda för att vi inte vågar se det – än mindre erkänna att det finns. I polemik mot den tolkningen hävdar andra forskare att myterna om monstret istället skulle handla om människans möte med något radikalt annorlunda. På senare tid har man också gjort gällande att vad monstermyterna visar är att skillnaden mellan monster och människor bara är en social konstruktion utan grund i någon bakomliggande verklighet. Det är en ståndpunkt som främst har förfäktats av postmodernistiska myttolkare.

Tralaus eget svar är emellertid ett annat. För honom gestaltar myterna en rationell insikt som går ut på att vi måste lära oss att sätta gränser. Genom att ta del av myter om gränser och gränsöverskridanden kan vi öva oss i att behärska människans grundläggande drifter, som vrede, våldsamhet och begär.

Detta är också utgångspunkten för Tralaus analys av Sofokles drama Kvinnorna från Trachis. Här är det gränsen mellan människa och vilddjur som fokuseras:

”Berättelsen låter oss upptäcka människans behov av att göra sig primitiv, rovdjurslik, i jakt och strid när samhället kräver att hon utövar någon form av våld. Men det betyder också att människan måste lära sig att kontrollera och använda sina djuriska impulser för att skydda samhället, alltså att upprätthålla gränsen mot det rovdjur som hon gör sig lik.”

Gränsen mellan människa och djur diskuteras också i bokens centrala kapitel som handlar om myten om Minotaurus. Men det som här står i centrum är enligt Tralau något annat. Så menar han att myten egentligen handlar om nödvändigheten av gränsdragningar inom familjen och släkten.

Minotaurus var ju enligt myten resultatet av ett tidelag. Den kretensiska drottningen Pasiphaë hade förälskat sig i en tjur och med hjälp av en uppfinning av Daedalos, världshistoriens förste ingenjör, lyckades hon nå sina drömmars mål. Resultatet av denna minst sagt omaka förbindelse blev en människoätande varelse – till hälften människa och till hälften tjur – som spärrades in i den ryktbara labyrinten i Knossos. För att livnära sig krävde monstret att varje år få äta upp sju ynglingar och sju jungfrur från Aten. Till sist blev han dock besegrad och dödad av den atenske prinsen Theseus, till stor del tack vare bistånd från den kretensiska prinsessan Ariadne, som gav honom den tråd – ariadnetråden – som gjorde det möjligt för honom att ta sig ut ur labyrinten.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Denna berättelse har tolkats som ett uttryck för grekernas fientlighet mot det utländska eller också deras rädsla för kvinnlig sexualitet. I Tralaus djärva nytolkning blir myten om Minotaurus istället en förklädd varning mot incest och inavel. Det underförstådda budskapet sägs vara att monstrets föräldrar var alltför nära släkt med varandra för att kunna avla en sund avkomma. Modern Pasiphaë var ju enligt myten dotter till solen, och tjuren var i själva verket en solsymbol. Monstret föddes alltså enligt denna tolkning ur ett samlag mellan far och dotter.

Denna tolkning sätter Tralau i samband med den moderna genetiken och läser myten mot bakgrund av vad genetikerna har att säga om farorna med sexuella kontakter mellan människor som är nära släkt med varandra. Med stöd av aktuell forskning visar han att inavel innebär stora risker för senare generationer i form av psykisk sjukdom, missbruk och genetiska defekter.

Detta budskap har inte ägnats särskilt mycket uppmärksamhet i recensionerna av Tralaus bok. Kanske beror det på att ämnet är känsligt? Det centrala kapitlet i Monstret i mig utmynnar i en väl underbyggd varning mot de kusinäktenskap som ännu är vanliga inom vissa etniska grupper. Detta och mycket annat visar att Tralau inte är rädd för att utmana. Gång på gång ser vi hur hans resonemang kring myter och dramer leder över i ställningstaganden i dagsaktuella frågor som är allt annat än okontroversiella.

Samtidigt står det klart att utmaningarna inte är ett självändamål. Drivkraften bakom Tralaus böcker är en mycket stark övertygelse om att det grekiska kulturarvet kan förbättra samhället och våra liv.