Martin Luther King formulerade 1963 sin framtidsvision med ord som blivit bevingade. ”Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag ska få leva i ett land där de inte blir dömda efter färgen på sin hud utan efter sin inre karaktär.” I hans drömda framtid skulle hudfärgen vara betydelselös.

Många av dagens antirasister har en annan agenda. De arbetar identitetspolitiskt och inriktar sig på strukturell rasism – rasism som finns inbyggd i samhällets själva konstruktion. Istället för att bortse från ras vill de fokusera på den. För att Martin Luther Kings barns barn ska få det bättre, menar de, bör man arbeta bort strukturella begränsningar och lyfta svartas status som grupp.

De här båda sätten att bekämpa diskriminering löper som en röd tråd genom historien. Dels att diskrimineringsgrunden inte ska spela någon roll, dels att den förfördelade gruppens villkor ska bli bättre. Över tid har det visat sig att olika grupper har olika behov och rättigheter. Därför har det utvecklats separata konventioner för kvinnor, barn, mot slaveri etcetera. Det är av den anledningen flera partier i riksdagen har kvinnoförbund, trots att de samtidigt menar att kön inte ska spela någon roll. Det är ingen motsättning i detta, båda angreppssätten behövs. Visionen är ett jämlikt samhälle men det krävs specifika åtgärder för att komma dit.

Fast vem är jag att skriva om rasism? Om jag fyllde i ett formulär skulle jag kunna checka av i princip hela listan för någon som är privilegierad. Jag är vit, man, välutbildad, medelålders, heterosexuell och lång.

Att avfärda mina åsikter utifrån min hudfärg vore dock att döma mig efter min hudfärg – är inte det också en form av rasism? Många menar att det behövs mer än så. Dels måste det existera något slags ojämlik maktrelation. Dels behöver rasismen vara institutionaliserad. I västvärlden har vita historiskt haft mer makt än svarta, så när den institutionella rasismen förfördelar någon så är det svarta, inte vita. Till sist behöver rasism inte ha något med ras att göra, utan kan vara kopplad till exempelvis religion. Muslimer som grupp ses som ”rasifierade” i Sverige – de ses som ”andra” av majoritetsbefolkningen och behandlas därför sämre. Jag tillhör ingen sådan utsatt grupp.

Det här är, lite förenklat, kritisk rasteori. Tanken är att ras inte enbart har med biologi att göra utan är en socialt konstruerad kategorisering som används förtryckande. I tongivande antirasistiska böcker som Ibram X. Kendis How to Be an Antiracist och Robin DiAngelos White Fragility kan författarna med utgångspunkt i denna teori visa upp en bild av ett USA genomsyrat av rasism, med aningslösa vita som förstärker och försvårar antirasismen och allmänt är i vägen.

Ibram X. Kendi menar att rasism inte är något enskilda onda personer gör mot andra utan ett strukturellt problem. Många människor, menar han, agerar omedvetet rasistiskt genom att upprätthålla systemet och för att vi inte förstår problemet. Vi kan dock vakna upp och se det med hjälp av utbildning. Antingen är du rasist eller antirasist, hävdar Kendi – det finns inget mittemellan. Bättre då att välja den goda sidan?

Dock blir många vita förnärmade när den egna delaktigheten i problemet pekas ut, påpekar Robin Diangelo. Vi går direkt över till att fokusera på oss själva istället för på problemet. Utbrott som ”Jag är väl för fan inte rasist!” tar uppmärksamheten från den strukturella rasismen och är exempel på vit skörhet – att vi är mer måna om att själva inte framstå som onda än att rätta till de strukturella problem som faktiskt existerar. Särskilt jobbigt verkar det vara att dessa problem i mycket handlar om att se våra egna vita privilegier. Diangelo föreslår att vi istället för att ifrågasätta kritik av vår egen rasism bör säga: ”Jag uppskattar din feedback.”

Här studsar många förmodligen till. Hur man reagerar har väl rimligtvis att göra med vad som sagts? Nej, menar Diangelo. Om en rasifierad person tar risken att dela med sig av sin upplevelse av att ha blivit behandlad rasistiskt bör man sitta ner och lyssna, inte gå i försvarsställning. Den olust som detta kan framkalla, att bli anklagad men inte få försvara sig, tillhör lärandeprocessen. Det kan man bekräfta för den vittnande personen genom att till exempel säga: ”Vit bekvämlighet bibehåller rasmässig status quo, så obehag är nödvändigt och viktigt.” Den som befunnit sig i underläge hela livet är sårbar när hen påpekar orättvisor, så just då är det inte läge för något annat än att lyssna, är tanken.

Det här är en av de saker som John McWorther kritiserar i sin bok Woke Racism, där han menar att detta är en metod för de nya antirasisterna att friskriva sig från kritik. McWorther är själv svart och tycker att metoden att undanbe sig motargument är förminskande för svarta. Antirasistiska utsagor tål väl att kritiseras och diskuteras som vilka utsagor som helst? Om de inte gör det har vi verkliga problem. Han menar vidare att tanken att svarta personer som pratar om rasism inte tål att ifrågasättas är en form av rasism i sig själv. Enligt McWorther är den nya antirasismen exempel på en sorts välviljans rasism, ett synsätt som tvingar på svarta en undergiven offerroll.

McWorther är en stark kritiker av kritisk rasteori. Det märks inte minst i titeln Woke Racism. ”Woke” är en term som ursprungligen användes av personer som menade sig ha vaknat upp till medvetenhet om orättvisor vad gäller till exempel ras och kön, samt sociala orättvisor. Numera verkar begreppet mest användas ironiskt eller som skällsord, och man menar då att personer som är ”woke” mest är pretentiösa besserwissrar som förläst sig på sin enda teori och stämplar andra åsikter som icke godkända.

Kritisk rasteori ger en tolkningsram som när man väl har lärt sig den gör att man ser rasism överallt. Feminism kan fungera likadant, men detsamma gäller faktiskt också evolutionsbiologi och nationalekonomi. Personer som förläst sig på populärversionen av evolutionsteorin ser konkurrens mellan män och dominanshierarkier precis överallt. Har man bara lärt sig en teori är det lätt att bli monoman. Man ser mer än de som är helt utan tolkningsram, men har skaffat sig ett väldigt ensidigt tolkningsraster.

Det här visar sig inte sällan i diskussioner om kön, om vem som är ”kvinna” och vem som är ”man”. Ord är förvisso mänskliga konstruktioner, så vi kan lägga in vilken betydelse vi vill i dem. Men om de ska beskriva verkligheten bör de väl ha något slags koppling till denna? Biologiskt är frågan lätt att besvara: definitionsmässigt är den med små könsceller (spermier/pollen) man och den med stora (ägg/fröämne) kvinna. Men det hjälper oss inte mycket, för det är oftast kroppen som helhet man vill beskriva korrekt – inte minst i sportsammanhang. Och kropp och könsceller hänger inte alltid samman. Ett förslag från en del av dem som arbetar för transpersoners lika rättigheter är att begreppen bör grunda sig på könsidentitet – vilket kön personen själv upplever sig ha. På så sätt, menar man, kan man bättre säkerställa transpersoners rättigheter.

Det här är en svår diskussion om ett känsligt ämne som bör skötas med respekt och finess – och genom att prata med dem det gäller. På dagens internet har detta visat sig vara ouppnåeligt. Debattklimatet kring frågor som ras och kön är ofta under all kritik. Här kommer Diangelos uppmaning tillbaka. Bör inte de som är del av den förtryckande strukturen (vita heterosexuella män) bara vara tysta och lyssna på dem som bär på den levda erfarenheten att vara utsatt? Eller i alla fall märka sina åsikter med en varning – en trigger warning?

Förr i tiden var det kulturkonservativa på högerkanten som ville stänga ute människor med ”problematiska” åsikter från offentligheten. Siewert Öholms ”debatt” om hårdrockstexter och sågklingor i grenen i ”Svar Direkt” är ökänd (han bad senare om ursäkt), liksom diskussionen om texter med sexuellt innehåll i amerikansk musik som resulterade i den märkning som finns idag (Parental Advisory Explicit Content). Nu är det alltså istället personer på vänstersidan som vill sålla bort misshagliga åsikter eller märka dem med trigger warnings. Här finns en historia som väntar på att bli skriven; hur (vissa inom) vänstern gick från att vara kulturradikala till att bli moralister.

McWorther menar att tanken att tvinga fram åsiktsrenhet och stoppa diskussion är direkt skadlig. Det här sättet att arbeta menar han har gett upphov till en antirasistisk rörelse som fun­gerar som en religion. Det finns en arvsynd (det amerikanska slaveriet), heliga böcker (Kendis och Diangelos böcker), renande ritualer (att knäböja inför svarta och be om förlåtelse), dogmer man måste hålla fast vid trots att de inte verkar stämma (rasismen har inte minskat i USA, trots att svarta och vita till skillnad från förr får bada i samma pooler), en församling där man kan möta andra som också sett ljuset, och – förstås – missionsverksamhet.

McWorther ägnar en del av boken åt att argumentera för att identitetsantirasismen inte är som en religion, utan faktiskt är en religion. Det är väl inte den mest övertygande delen av boken, om man säger så. Men McWorther menar att jämförelsen är solklar, att båda grupperna är frälsta och har bundit sig vid bisarra sanningspåståenden utan grund i verkligheten. Och sådana människor går inte att resonera med.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Hans råd till dem som vill arbeta mot rasism men inte köper kritisk rasteori är därför att inte ens försöka diskutera med de nya antirasisterna. Strunta i the woke mob, runda den och gå vidare. Eftersom de bara är ute efter renlärighet så bör vettiga antirasister arbeta med andra istället.

McWorthers poäng att argument som används inom den nya antirasismen är religionsliknande, landar tungt i verkligheten. Den amerikanska rasismen har bevisligen minskat (svarta och vita får till exempel gifta sig med varandra), trots aktivisternas ivriga förnekande. Det är ju faktiskt förminskande – rasistiskt! – gentemot svarta att påstå att de inte tål motargument (på det sätt Dian­gelo formulerar sig).

Men boken Woke Racism är inte den definitiva uppgörelsen med det John McWorther kallar den rasistiska antirasismen. Visst, det är stundtals underhållande läsning, men författaren är litet för förtjust i sina egna blommigt synonymrika formuleringar. De knivskarpa argument som skulle behövts försvinner i tendensiösa utbrott. Till slut blir det bara samma dissande av the woke mob som man kan möta på sociala medier, fast skrivet med ett vackrare språk och av en svart person.

Just att McWorther är svart har gjort att han fått utstå en hel del tillmälen i socia­la medier – Uncle Tom och sellout tillhör de vänligare – mer antirasistisk än så är inte den nya antirasismen. Det vore dock fel att säga att han blivit kancellerad – han publicerar artiklar i många tidningar och förekommer flitigt i debattprogram och olika poddar. Men som för att bekräfta hans teser försöker man verkligen skriva ut honom ur diskussionen. Washington Posts recensent menade till exempel att ”den här boken kommer att vara en trivsam godnattsaga för den sortens Vita person som letar efter en magisk Svart person som berättar för dem det de vill höra”.

Jag kan tyvärr inte rekommendera Woke Racism, men heller inte White Fragility eller How to Be an Antiracist. Inte för att ämnena inte skulle vara aktuella – rasism förekommer onekligen och behöver bekämpas. Inte heller för att böckerna är illa skrivna, utan för att de är motsägelsefulla och blandar bra argument med dåliga på ett sätt som fördärvar helheten. Det är synd och skam att diskussionen om antirasism hamnat här; hur dåliga argument har kommit i vägen för en god sak.

Eller så är det min vita skörhet som talar.