Den amerikanske presidenten återvände ofta till apokalyptiska spekulationer om tidens slut, både i sin dagbok och i privata samtal. Inför valet år 1984 hade ryktena om hans esoteriska intressen sipprat ut, och kritiker var oroliga för att mannen som förfogade över kärnvapenkoderna lät sig vägledas av tvivelaktiga bibeltolkningar. I en tv-sänd debatt frågade NBC:s nyhetsankare Reagan om så var fallet.

Aningen överrumplad svarade presidenten att han visst hade haft en del ”filosofiska diskussioner” om dessa saker, och att ”en rad teologer” ju menade att profetiorna var trovärdiga. Men sedan försökte han tona ner det hela, och påpekade han att ingen visste om profetiorna pekade på händelser som låg två dagar eller två tusen år bort. Därför hade han aldrig instruerat Pentagon att planera för Harmagedon.

I alla fall inte ”på allvar”, som han sade.

Hundra år tidigare var läran om Jesu snara återkomst en nyhet i amerikansk väckelsekristendom, det som brukar kallas för den evangelikala rörelsen. Tidigare hade man menat att Bibeln förutsåg en utveckling som skulle kulminera i ett tusenårsrike – millenniet – av fred och rättvisa. När dessa tusen år var till ända skulle Jesus komma tillbaka. Återkomsten skulle med andra ord ske efter millenniet, enligt den lära som fick namnet post-millennialism.

Men mot slutet av 1800-talet tvivlade somliga på om världen verkligen var på väg åt rätt håll. Människan verkade inte vara kapabel att själv ställa den till rätta. En grupp radikala evangelikaler började då predika det omvända: först skulle Jesus komma tillbaka, och sedan skulle han – inte människorna – upprätta tusenårsriket. Jesus skulle alltså komma före millenniet, enligt den pre-millennialistiska förkunnelsen.

Konsekvensen av den nya läran var att nuet laddades. Den tusenåriga förvarningen togs bort, och Jesus kunde dyka upp i skyn när som helst. Predikanterna läste samtiden med glasögonlinser slipade av de bibliska profetiorna. De tydde tidens tecken och förkunnade att återkomsten var nära. Omvänd dig nu, imorgon kan det vara för sent!

Hur denna lära kunde ta sig från tältmöteskampanjer i den lantliga södern ändå in i Vita huset är en de största gåtorna i såväl amerikansk politik som kyrkohistoria.

Forskare har försökt att förklara det genom att berätta följande historia. Premillennialismen växte fram inom evangelikalismen, särskilt bland underklassen, som tröstades med budskapet om tidens snara slut och utlovades pie in the sky så snart Jesus kom tillbaka.

Inom den evangelikala rörelsen fanns även den semi-intellektuella fundamentalismen – ordet betecknade på den tiden en specifik rörelse, inte religiösa fanatiker i allmänhet. År 1925 gjorde fundamentalisterna emellertid misstaget att låta biblisk skapelsetro ställas mot evolutionsläran i en domstol. I den omtalade och omskrivna Scopesprocessen åtalades en lärare för att, mot delstatens lagar, ha undervisat om evolutionsläran. Han dömdes också – men först efter att hans försvarare grundligt hade förödmjukat de fundamentalister som hävdade att jorden var 6 000 år gammal.

Efter nederlaget drog sig de evangelikala förbittrat undan från offentligheten. De slickade sina sår till 1970-talet, då Vietnamkriget, Watergateskandalen och Roe v Wade-domen gjorde dem så oroliga för det amerikanska samhället att de kände sig nödgade att agera. De valde Jimmy Carter till president, men när denne svek deras agenda överförde de sina förhoppningar till Reagan. Sedan dess är de en kraft att räkna med i den amerikanska politiken, inte minst inom det republikanska partiet.

Detta är den etablerade storyn, men Matthew Avery Sutton utmanar den på flera punkter i sin nya bok, American Apocalypse. Han presenterar en annorlunda, men lika sammanhållen berättelse om den amerikanska evangelikalismen från 1880- till 1980-talet.

En första och avgörande skillnad jämfört med föregångarna är att Sutton ser premillennialismen som den evangelikala rörelsens hjärta. Här skiljer han sig från nestorn inom området, George M Marsden, som menar att den fundamentalistiska grenen definieras av en konservativ anti-modernism. Men som Sutton påpekar var den fundamentalistiska rörelsen inte särskilt konservativ, utan bejakade nymodigheter inom såväl teologi som teknologi. De var, till exempel, experter på nya medier, och förde ut sitt budskap genom pamflettmission, radiokyrkor och televangelister. De verkligt konservativa, däremot, satt kvar i samma kyrkor, sjöng till orgel och lyssnade på pastorer som aldrig skulle drömma om att uppmana församlingen att brista ut i ett högljutt ”Halleluja!”

Premillennialismen var inte heller, betonar Sutton, de obesuttnas opium. Rörelsen leddes av ett nätverk av affärsmän, pastorer och andra entreprenörer. Dessa var driftiga, handlingskraftiga och ofta penningstarka personer, som på alla sätt sökte expandera sitt och rörelsens inflytande. Härigenom tar Sutton spjärn mot en annan föreställning i forskningen, nämligen att apokalyptiken är apolitiskt. Logiken bakom denna tolkning har varit att den som väntar sig att Jesus mycket snart ska komma tillbaka blir ointresserad av denna världen, eftersom den ändå är på väg att gå under.

Apokalyptik har visserligen i en del fall lett till ett ointresse för partipolitiskt arbete. Den främste svenske premillennialisten, pingstledaren Lewi Pethrus, sade till exempel att ”en verkligt varmhjärtad kristen” inte borde syssla med politik. Men då hade han redan grundat bokförlag, tidningar, härbärgen och en rad andra sociala projekt genom sin församling. Det var kanske inte partipolitik – det skulle komma senare – men likväl politiskt. Pingströrelsen var ett civilsamhälle i det tidiga 1900-talets Stockholm, ett som hade alla ambitioner att expandera.

Sutton ser samma mönster i den amerikanska evangelikalismen. Dessa premillennialister stod inte med blicken i skyn och väntade på återkomsten. De ville förändra världen genom både väckelse och politiska reformer. ”Occupy till I come”, citerade de ur skriften (Lukas 19:13), och de tolkade dessa Jesu ord som en uppmaning att ställa världen i ordning inför hans återkomst.

Nederlaget i Scopesprocessen ändrade, enligt Sutton, inte på detta. Däremot förvandlade det kategorin ”fundamentalism”. Från att ha syftat på ett nätverk inom evangelikalismen, kom det att bli en negativ term för antimodernistisk och vetenskapsfientlig attityd i allmänhet – det vill säga: som ordet används idag.

Fundamentalisterna insåg snart att de hade ett imageproblem. Lösningen blev ett namnbyte. Man övergav den belastade beteckningen ”fundamentalist” till förmån för den mjukare och bredare ”evangelikal”. Men de förblev premillennialister, i själ och hjärta.

För denna lära var nyckeln till deras ihärdiga aktivism. Premillennialismen gjorde världen begriplig, vilket gav anhängarna ett stort kulturellt och politiskt självförtroende.

Det första tecknet på att man var rätt ute kom redan år 1914. Medan första världskrigets utbrott chockade de flesta, var premillenialisterna beredda. Deras predikanter hade länge varnat för att världens bortvändhet från Gud skulle leda till en katastrof när som helst. Nu fick de rätt.

Förutsägelserna skulle fortsätta – ibland med riktigt hygglig precision. Rörelsen var alltid på jakt efter den antikrist som Uppenbarelseboken talade om, och år 1932 varnade de för en uppstigande politiker i Tyskland. När denne kom till makten året efter identifierade man genast antisemitismen som kärnan i hans politiska vision. Den kände predikanten Charles Fuller kommenterade år 1938 att Hitlers brutalitet visserligen, i enlighet med de bibliska profetiorna, kunde komma att föra judarna tillbaka till Israel – även där fick man rätt – men att han på intet vis kunde ursäktas utan borde bekämpas.

Premillennialisterna kunde skapa mening ur kaos. Oavsett om det gällde finanskris, världskrig eller ett kallt krig med hot om omedelbar, nukelär undergång, så gjorde de samtiden begriplig. Detta var precis vad Bibeln hade varnat för, sade de. Tiden är orolig, men även om gudlösheten sprider sig så Gud har allt i sin hand.

Allt kommer att bli bra till slut.

Sutton demonstrerar också hur andra världskriget förvandlade rörelsen. Under de första årtiondena hade de hållit nationen på behörigt avstånd. Man predikade pacifism då första världskriget rasade, och varnade för Roosevelts New Deal under trettiotalet. Men när Japan attackerade och USA åter drogs in i krig slöt man upp bakom nationen. Konflikten tolkades som en apokalyptisk strid mellan ont och gott.

Den amerikanska evangelikalismen döptes i den amerikanska patriotismens vatten. Detta förvandlade rörelsen till den breda evangelikala rörelse som vi känner: en respektabel medelklassrörelse som förenar politisk konservatism, amerikansk exceptionalism och väckelsekristendom.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Redan efter kriget ingick det i rörelsens självbild att man hade både ansvar och förmåga att forma nationen. Det förkroppsligades i dess främste representant, predikanten Billy Graham, som hade direkt tillgång till de flesta presidenter från Truman och framåt.

Det som skedde på 1970-talet var således inget plötsligt politiskt uppvaknande, utan att det politiska arbetet organiserades bättre. År 1979 grundades organisationen Moral Majority, som gav sig själv tre uppgifter: att frälsa och döpa människor samt att få dem att registrera sig för att rösta. Detta gjorde den evangelikala rörelsen till en avgörande kraft i den amerikanska politiken, så att den till slut lyckades bidra till att placera premillennialister som Ronald Reagan och George H W Bush i Vita huset.

Reagan valdes alltså av premillennialister. Men hans fascination för denna riktning berodde också på att han var imponerad av deras förmåga att tolka samtiden och förutsäga framtiden. När han briefades om oro i Mellanöstern svarade han ödesmättat: ”Enligt profetiorna inleds Harmagedon med ett anfall på Damaskus portar.”

Suttons berättelse slutar med Reagan. Historien övertygar, och fyller många luckor i tidigare forskning. Hans förmåga att hålla samman berättelsen gör att boken kan komma att bli ett standardverk inom fältet. Sutton är en god skribent och noggrann forskare. Genom att han bygger så mycket på evangelikala tidningar, skriver han inte bara ledarskapets historia, utan kommer dessutom ner till rörelsens gräsrötter. Tyvärr är han litet för förälskad i både sitt språk och sitt material. Boken är onödigt lång: de tättryckta 450 sidorna kunde med fördel ha minskat med åtminstone 100.

Omfånget till trots återstår några frågor. Sutton gör upp med en förståelse av den amerikanska protestantismen som en tradition kluven i en konservativ och en liberal gren. Istället har den, menar han, präglats av en kamp mellan premillinnialister och postmillennialister. Den liberala social gospel-rörelsen avfärdade de evangelikala förkunnarna som domedagspredikanter, och hade själva en större tilltro till sociala reformer och fattigdomsbekämpning.

Men hur är det idag? Kommer inte domedagsförkunnelsen snarare från liberalt håll, i form av oro för klimatkrisen, medan de gamla premillennialisterna är tysta? En av den evangelikala rörelsens stora namn är Joel Osteen, pastor i en megakyrka i Houston. Dennes terapeutiska förkunnelse handlar sällan om tidens slut, men desto oftare hur man genom tro och positivt tänkande kan nå en bekväm medelklasstillvaro här i världen.

En del evangelikaler tolkade visserligen 11 september som ett tecken på att Harmagedon var nära förestående. Men även om premillenniala teman gör en tillfällig comeback vid nationella katastrofer, så begravs de snart igen. Strax efter terrordåden i New York dominerades även den evangelikala retoriken av uppmaningar att försvara den amerikanska friheten och livsstilen.

Enligt Sutton är premillennialismen den evangelikala rörelsens hjärta. Men om detta hjärta inte finns kvar, innebär det att det är en annan rörelse vi ser nu jämfört med för 30 år sedan? När skedde förändringen? Var det äktenskapet med nationen, det som ingicks under andra världskriget, som förvandlade rörelsen, så att patriotismen snarare än premillennialismen nu är dess bultande hjärta?