Men dessvärre landar vi ofta i moraliserande diskussioner. Kanske är Alice i Underlandet alltför drogromantiserande eller Doktor Glas för mordisk för barnens bästa?

Efter att journalisten Janne Josefsson sagt ”Visste ni att man bränner böcker i Sverige idag?” i sitt program i Sommar i P 1 uppstod ännu en debatt om rätt och fel böcker. Enligt Josefsson bränner Botkyrka kommun gamla versioner av Astrid Lindgrens Pippi Långstrump i Söderhavet. Representanter från kommunen har därefter svarat att man icke ägnar sig åt bokbål, utan att det enbart handlar om gallring eftersom ”det är en praktisk omöjlighet för ett folkbibliotek att ha alla böcker som givits ut i Sverige”.

Självfallet är platsbrist ett problem. Men hur gör man då gallringen? Att det just var Pippi Långstrump i Söderhavet det handlade om var för att det där ”förekommer föråldrade uttryck som kan uppfattas som rasistiska”. Kanske var det rätt av Botkyrkas bibliotek att gallra just den gamla Pippiboken? I nyutgåvan av boken från 2015 har ordet ”negerkung” ersatts med ”Söderhavskung”. Enligt förlaget ville Astrid Lindgren själv ändra detta redan på 1970-talet då hon i en artikel i Expressen sagt att ”spiksäkert är att jag inte skulle ha gjort Pippis pappa till negerkung!” men också att ”om de tror att jag har några som helst rasistiska tendenser så är det fel. Och det hade inte Pippi heller.”

Det är bra att tiderna förändras och att vi bättrar oss när något har blivit fel, men när det gäller tillrättalägganden i efterhand har Sverige stundom agerat in absurdum. Hösten 2012 ville Kulturhuset och dess konstnärliga ledare Behrang Miri dra in flera av Tintinböckerna från biblioteket, eftersom innehållet kunde upplevas som stötande. Efter massiva protester fick böckerna stå kvar.

Böckerna är från en annan tid och speglar också den tiden. Det bör vuxna göra en pedagogisk poäng av att förklara istället för att försöka dölja för nästkommande generationer.