Händelserna i MENA följs noga av både medier, politiker och forskare. Korta kommentarer från så kallade experter eller sporadiska meningsutbyten med ”mannen på gatan” har gjorts med ambitionen att illustrera hur människor upplever sin situation och försöka svara på hur framtiden kommer att gestalta sig. Spekulationerna om hur araber lever och tänker och vad de faktiskt vill är många, varierande och inte sällan motsägelsefulla.

Nu kan dock en del av spekulationerna och analyserna prövas mot en empiri med anspråk på att ge svar på ett antal centrala frågor. I The World Through Arab Eyes presenterar Shibley Telhami, den ansedde statsvetaren vid the University of Maryland, sina regelbundna opinionsundersökningar bland befolkningen i MENA-regionen, genomförda under det senaste årtiondet.

Telhamis undersökningar visar att när egyptier tillfrågades i maj månad år 2012 om hur de såg på ett militärt ingripande i Syrien kunde inte mer än 8 procent tänka sig ett ingripande av västerländska styrkor utan stöd från FN. 43 procent ville helst inte se något ingripande alls. 18 procent kunde tänka sig en internationell aktion som stöder rebellerna, men då på villkor att FN:s säkerhetsråd stöder interventionen. 15 procent ville se en turkisk-arabisk intervention och 14 procent ville helst se internationell eller arabisk beväpning av rebellerna. Dessutom menar Telhami att det faktum att 90 procent av befolkningen i Egypten stöder rebellerna inte nödvändigtvis också betyder ett stöd för vilket internationellt ingripande som helst.

En bok som Telhamis finns det dock flera anledningar till att närma sig med misstänksamhet. Urvalet för opinionsundersökningar är inte självklart. Klichén, ”att som man frågar får man svar”, är i högsta grad relevant när det gäller opinionsundersökningar. Men vad som framförallt är angeläget när ett så ambitiöst arbete presenteras, är att få veta hur författaren har gått till väga. Telhami lämnar ingenting hängandes i luften. Han introducerar läsaren för detaljerna i varje undersökning: årtal, antalet respondenter, vilka opinionsinstitutet han har använt sig av och vilka länder han har arbetat i – allt detta finns tydligt presenterat. På ett inbjudande och lättillgängligt vis resonerar han också kring syftet med sitt arbete och förklarar varför han har valt att ställa den ena eller andra frågan. Det uppenbara problemet med att genomföra opinionsundersökningar i diktaturer förhåller sig Telhami till genom utförliga resonemang.

För Telhami är den arabiska identiteten utgångspunkten i dessa resonemang. Valet mellan arab, muslim, kurd, kristen eller något annat är hela tiden beroende av sammanhanget, menar han. När den egyptiska militären, till exempel, inför en sekulär diktatur, bidrar detta till att legitimera Muslimska brödraskapet, men när Mursi sedan kom till makten svängde opinionen återigen, samtidigt som den specifikt muslimska identiteten blev mindre framträdande. Balansen mellan en muslimsk och en egyptisk identitet varierar ständigt. På samma sätt innebar den feministiska rörelsen i Tunisien och Egypten att kvinnors identitet som just kvinnor blev viktigare, medan den arabiska och muslimska identiteten i många fall trängdes tillbaka. När en landsman utmärker sig på en internationell arena – det kan gälla en egyptisk-amerikansk Nobelpristagare som Ahmed Zewail eller en algerisk-fransk fotbollsspelare som Zinedine Zidane – ligger det nära till hands att betona den nationella identiteten. Men samma person kan mycket väl välja att lyfta fram en muslimsk identitet efter terrordåden i september 2001, och behovet av att hävda en arabisk gemenskap ökar i samband med den amerikanska invasionen i Irak. Exakt hur man i MENA väljer att identifiera sig själv varierar på det sättet över tid beroende på kontexten.

Att det efter 11 september 2001 blev allt vanligare att välja identifikationen muslim berodde absolut inte på att människor identifierade sig med själva terrorattackerna. Det var tvärtom, enligt Telhami, ett uttryck för att man helt enkelt inte ville finna sig i att behöva be om ursäkt för en religiös identifikation.

Uppfattningen om den egna identiteten eller valet av prioriterad identifikation varierar också mellan olika länder. I Libanon valdes ”libanes” och i Saudiarabien ”muslim” som prioriterade identifikationer. Svaren har sin naturliga förklaring i skillnaderna mellan respektive lands demografi. I Libanon lever druser, maroniter, sunni- och shiamuslimer i ett spänt förhållande till varandra, vilket inte sällan har lett till våldsamma konflikter. Behovet av en enande, konfliktdämpande nationell identitet upplevs därför som angeläget av många libaneser. Saudiarabien består däremot i huvudsak av sunnimuslimer, och landet styrs av och genom en strikt ortodox tolkning av islam. Varken den shiitiska minoriteten eller den brokiga gruppen av gästarbetare får därför något större utrymme i den förhärskande uppfattningen om vilken nationell identifikation som bör prioriteras. Därmed tydliggörs också att MENA består av olika arabiska världar och inte av en enhetligt arabisk sfär.

Enligt Telhami styr även sociala medier i stor omfattning utvecklingen av den arabiska självbilden. Sociala medier har öppnat omvärlden för grupper av araber som länge har varit isolerade. Det är en dramatisk utveckling som Telhami presenterar. Exempelvis ökade antalet tweets från Egypten under den vecka då Mubarak avsattes från 2 300 till 230 000. Mellan åren 2008 och 2010 ökade användandet av internet med 30 procent, samtidigt som tv-tittandet minskade lika mycket. Den huvudsakliga källan för nyhetsinformation är inte heller längre densamma. Mellan 2009 och 2011 har tidningar och internet ökat i betydelse, medan tv och radio har förlorat sin status som primär nyhetskälla. Detta säger en hel del om diktaturernas möjlighet och förmåga att styra nyhetsflödet, samtidigt som utvecklingen mot alltmer avreglerad informationstrafik har skett parallellt med diktaturernas fall. Vad som i det avseendet är hönan eller ägget är omöjligt att säga. Sannolikt är att processerna har påverkat varandra. De nationella mediernas decentralisering är dessutom, enligt Telahmi, kopplat till nyhetskanalen al-Jaziras tilltagande dominans över nyhetsflödet, vilket också påverkar den arabiska självbilden. Telhami menar att al-Jazira i huvudsak har lyft fram den arabiska identifikationen, medan bolaget inte nämnvärt påverkar den muslimska identiteten.

Islam förblir en central del i de arabiska världarnas identiteter, och därför är det kanske inte förvånansvärt att många anser att shariarätten bör vara en del av samhällsbygget. Med det inte sagt att muslimer nödvändigtvis vill styras av religiösa ledare. Snarare visar Telhami att det är tvärtom och att de flesta inte vill se att prästerskapet eller religiösa ledare får utökad makt eller ett mer märkbart inflytande över samhället. Vad som kan upplevas som en motsägelse – att å ena sidan vilja leva i frihet och å andra sidan vilja se att sharia är en del av ett lands lagstiftning – är ett uttryck för en ambivalens eller ett försök till att kombinera den primära identifikationen med en strävan efter frihet. Därför upplevs också Turkiet som en idealisk kombination för en övervägande majoritet av de tillfrågade, människor som är fullt medvetna om att de själva inte lever i fria länder.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vad som dock mer än något annat tycks styra uppfattningarna i MENA om världen i övrigt är det Telhami kallar för ”smärtans prisma”, som består av USA och Israel. Världen utanför, såväl länder som politiska ledare, bedöms utifrån sitt förhållningssätt till Israel, samtidigt som USA anses vara hycklande och orättvist som hellre ser till sina egna intressen än att faktiskt vilja sprida demokrati och mänskliga rättigheter i världen. Israels övertag på många områden ses som en skymf och som en förnedring som är svår att stå ut med. Det enda som gör det möjligt för 8 miljoner människor på 22 000 kvadratkilometer i Israel att dominera över 500 miljoner människor i MENA-regionen anses vara USA:s stöd. Telhami påpekar att detta inte är något som befolkningen i MENA tänker på så fort de vaknar på morgonen. Men bedömningar av omvärlden och värderingar av politiska ledare görs genom detta prisma av smärta. Således ser man i regel positivt på Turkiet även på grund av premiärminister Erdogans kritiska förhållningssätt gentemot Israel. Samtidigt ökar Kinas popularitet – inte därför att någon tror att Kina är ett fritt land, utan snarare därför att det finns en uppfattning som säger att Kinas expansion innebär en utmaning mot USA:s position som dominerande stormakt i framtiden.

Icke desto mindre är reaktionerna genom smärtans prisma inte alltid självklara eller konsekventa. På frågan om vilka två länder som har haft den mest konstruktiva inverkan på händelserna i arabvärldarna under de senaste månaderna valde en fjärdedel trots allt USA, och hälften valde Turkiet. Det relativt starka stödet för USA på just den frågan härleder Telhami till Obama-administrationens tidiga stöd för dem som demonstrerade mot Mubarakregimen i Egypten.

Smärtans prisma dominerar Telhamis bok. Därmed blir också exempelvis de avsnitt som diskuterar hur olika krafter kan tänkas påverka de arabiska världarnas framtida narrativ tyvärr lidande. Men icke desto mindre har Telhami gjort något betydelsefullt genom att vidarebefordra arabiska åsikter till omvärlden för att därigenom öka förståelsen för hur araber förhåller sig, inte bara till sig själva, utan även till oss andra, och varför dessa ståndpunkter har vunnit terräng. Förhoppningsvis leder denna nya kunskap till en ökad förståelse för de arabiska världarna som dämpar tendensen att tillskriva dessa uppdiktade åsikter i syfte att stärka den egna självbilden.