Javier Milei har byggt sin meteoriska politiska karriär med hjälp av en berättelse och ett löfte. Berättelsen säger att ett liberalt Argentina var världens rikaste land vid 1900-talets ingång medan 120 år senare räknades landet till den fattigare halvan av världsnationerna och omkring hälften av dess befolkning levde i armod. Boven i dramat var ett rovlystet
”casta”, en predatorisk elit bildad av politiker, tjänstemän, ett merkantilistiskt näringsliv samt allehanda profitörer som med en svällande stat som redskap berikade sig på bekostnad av resten av samhället. Men nu, efter sju sorger och åtta bedrövelser har argentinarna vaknat och valt en liberal Mose som kommer att leda det hårt prövade argentinska folket till det förlovade landet. Det är Mileis löfte.

Löftet kan vi lämna därhän i detta sammanhang för att koncentrera oss på en berättelse som är lika träffande som missvisande. Förvisso var Argentina aldrig, oavsett hur man mäter det, världens rikaste land, men platsade väl bland de rikaste vid 1900-talets början. Då låg Argentinas inkomst per capita en bra bit över Tysklands, Frankrikes och Sveriges. Buenos Aires blev ett Paris på andra sidan havet och en massiv invandring vittnade om Silverlandets (namnet kommer från berättelsen om ett silverrike vid Río de la Platas källa) enorma dragningskraft. Argentinas befolkning mer än fyrdubblades mellan 1870 och 1913 och Buenos Aires omvandlades till en jättemetropol med 1,5 miljoner invånare.

Lika sant är Argentinas komparativa nedgång sedan dess och det ytterst prekära läge som landet befinner sig i, i våra dagar. Enligt Världsbanken låg Argentina på plats nummer 75 vad gäller köpkraftsjusterad inkomst per capita år 2023 – och mer är fem miljoner fattiga som inte ens kunde äta sig mätta talade sitt tydliga språk i det land som en gång betraktades som världens kornbod.

Mileis big picture, om man bortser från presidentens överdrifter, verkar stämma väl med Argentinas plågsamma resa från riches to rags. Det som däremot stämmer dåligt är berättelsen om 1800-talets glänsande liberala Argentina som senare fördärvades av en girig illiberal hop. Det som i själva verket präglar Argentinas historia är kontinuiteten, inte minst gällande caudilloväldet, ­roffarmentaliteten och en oförsonlig fördelningskamp om frukterna av landets ymniga naturresurser.

”Pampas’ smaragdgröna slätter”, som Evert Taube sjöng om, har varit både landets välsignelse och dess förbannelse. Den argentinska republiken utropades 1816 och dess första halv­sekel var våldsamt och kaotiskt. Olika regionala caudillos kämpade mot varandra och bildade tillsammans med sina främsta allierade fröet till en mäktig elit som ägde både jorden och den politiska makten. Miljoner hektar av Pampas bördiga jord erövrades genom militära kampanjer mot urinvånarna under republikens första årtionden.

Redan 1840 hade 8,6 miljoner hektar fördelats mellan 293 individer och denna expansiva process fortsatte med oförminskad styrka fram till 1900-talets början. Det var så hela Pampasregionen samt stora delar av Patagonien i söder och Chaocområdet i norr införlivades i Argentina. Jordbruksarealen växte från mindre än 10 miljoner hektar 1850 till drygt 50 miljoner år 1908. Det blev grunden till en fenomenal ökning av jordbruksexporten som blev motorn bakom en rekordartad ekonomisk tillväxt på mellan 6 och 6,5 procent per år mellan 1870 och 1913.

Det är en utveckling som på många sätt påminner om den i Förenta staterna under samma tid, men med en helt avgörande skillnad. Medan USA blev nybyggarnas förlovade land förblev Argentina storgodsägarnas paradis. År 1914 var 80 procent av all jord koncentrerad till enheter på över 1 000 hektar och gigantiska gods, estancias, på mer än 5 000 hektar upptog kring hälften av Argentinas jordareal. Vissa jordmagnater ägde mer än hundra tusen hektar.

När den stora invandringsvågen kom till Argentina kring sekelskiftet 1900 dominerades landet på alla sätt av denna mäktiga storgodsägarelit. Detta utestängde en stor del av nykomlingarna från möjligheten att bli självägande bönder och motverkade utvecklingen mot ett mer arbets- och kapitalintensivt jordbruk och en jämnare inkomstfördelning. Majoriteten invandrare tenderade att stanna i städerna, särskilt i Buenos Aires. Denna omständighet gav upphov till en alldeles för snabb urbanisering – 1914 var det bara Storbritannien som överträffade Argentina i detta avseende – och banade vägen för en förödande fördelningskonflikt mellan städerna och landsbygden.

Lika problematisk på sikt var den typ av industriell utveckling som Argentina initierade vid slutet av 1800-talet och som kom att prägla landets utveckling fram till våra dagar. En närmare analys av denna aspekt visar inte bara kontinuiteten i argentinsk ekonomisk historia utan också hur pass ihålig myten om det liberala Argentina är.

Ett myller av verkstäder och småfabriker uppstod som en spontan reaktion inför den efterfrågan som genererades av en snabbt växande exportekonomi och allt större städer. En mycket sammansatt industrisektor – från traditionellt hantverk och halvmekaniserade verkstäder till några relativt stora och moderna fabriker – sysselsatte åren 1910–1914 en femtedel av arbetskraften.

Den stora merparten av denna så mångfasetterade sektor skapades av immigranter – oftast sydeuropéer – med mycket lite tillgång till kapital och ett begränsat tekniskt kunnande. Resultatet blev en stark inriktning mot enkla produktionsprocesser med låga krav på såväl tekniska kunskaper som kapital, vilka kunde startas i relativt liten skala. Det var ett mönster som påminde om 1700-talets engelska industrirevolution, baserad på en förhållandevis enkel och billig teknik och en mångfald små och medelstora industrier ledda av entreprenörer med praktisk träning men utan akademisk skolning.

Det problematiska med denna spontana upprepning av den process som hundra år tidigare hade varit så framgångsrik i Storbritannien var att det i slutet av 1800-talet var helt andra industrityper och entreprenörer som hade tagit ledningen över den industriella utvecklingen. Den argentinska industrin föddes, med andra ord, med ett hundraårigt handikapp och långt bakom det tekniska framåtskridandets frontlinje. Argentinas industristruktur var föråldrad redan när den var ung.

I början fungerade transportsvårigheterna och de höga fraktkostnaderna som ett naturligt skydd för de inhemska producenterna. Men detta skulle förändras i samband med transportrevolutionen vid seklets slutdecennier. Stora ångdrivna transatlantiska fartyg och järnvägsnätets snabba utbredning skulle göra allehanda industriprodukter från industrimetropolernas moderna fabriker alltmer konkurrensmässiga lite varhelst i världen. Det var sanningens minut för den argentinska industrin och svaret blev att söka statens skydd i form av höga tullmurar och diverse hjälpåtgärder.

”Ofta var det mäktiga godsägare – som spannmålsproducenterna på 1870-talet – som öppnade vägen för protektionismen så fort konkurrensen hårdnade.”

Detta blev en central komponent i en nationalistisk retorik och bildandet av diverse sammanslutningar – den främsta av dem alla, Unión Industrial Argentina, bildades 1887 – som krävde politiska ingripanden i syfte att värna om landets hotade utkomstkällor. Det protektionistiska genombrottet kom redan vid 1870-talets mitt i samband med den internationella lågkonjunkturen som började 1873. År 1875 höjdes tulltarifferna kraftigt till nivåer kring 40 procent för en serie konsumtionsartiklar och 1891 nåddes nivåer­ kring 60 procent för vissa viktiga importvaror som kläder, skor och möbler.

Det var inte bara industrialisterna som drev på denna utveckling. Ofta var det mäktiga godsägare – som spannmålsproducenterna på 1870-talet – som öppnade vägen för protektionismen så fort konkurrensen hårdnade, men statens alltid växande behov av nya inkomster var också en pådrivande faktor bakom tulltariffernas höjning.

Så skapades grunden för det som med tiden skulle bli en inåtriktad och statsberoen­de industrimodell som omvandlades till ett slags panacé för mindre utvecklade länder. Ingen tillfällighet att dess främs­ta teoretiker var en argentinare, Raúl Prebisch, som ledde FN:s inflytelserika ekonomiska kommission för Latinamerika mellan 1950 och 1963.

Bilden av det liberala Argentina rimmar också dåligt med landets politiska utveckling under dessa gyllene år. Caudilloväldet baserat på starka lokala ledare, omfattande valfusk och en utbredd korruption baserad på ett patron-klientsystem präglade vad som med all rätt brukar kallas ”den oligarkiska republiken”. De landsbygdsbaserade caudillos, storgodsägarna, från 1800-talets första hälft blev nu ersatta av sina urbana motsvarigheter. Mindre våldsamma men lika maktlystna och korrupta herrar som nu klädde sig i frack istället för ponchon, som Juan Bautista Alberdi – den argentinska liberalismens främsta banerförare – uttryckte det.

Argentinas 1900-talshistoria är utan tvekan en hi­storia om förfall, men inte för att man avvek från 1800-talets liberala stig, utan för att alla de problematiska aspekterna som präglade utvecklingen redan då kom att fördjupas och ge upphov till mycket svårhanterliga ekonomiska och politiska konflikter.

Under 1900-talets tre första decennier verkade allt fortsätta som under exportekonomins gyllene år. Första världskriget orsakade betydande men kortvariga svårigheter och redan 1917 återgick landet till förkrigstidens dynamiska normalitet. Både BNP och exporten växte med drygt 6 procent per år mellan 1917 och 1929 och industrisektorn med imponerande 7,8 procent. År 1929 rankades Argentina som nummer elva bland världens rikaste nationer i termer av per capitainkomst. Det fanns fler bilar per invånare i Argentina än i Storbritannien. Invandrarna fortsatte att anlända i stora mängder och landets befolkning passerade tolvmiljoners-strecket vid 1930-talets början.

Den tiden grumlades emellertid av en politisk utveckling som skulle få stor inverkan på det framtida händelseförloppet. På 1910-talet demokratiserades landet och medelklassernas parti, Radikalpartiet (Unión Cívica Radical), fick sitt politiska genombrott vid valet 1916. Det var lovande men det nya regerande partiet skulle snart visa sig vara lika korrupt och härjat av interna konflikter mellan olika caudillos som dess konservativa föregångare.

Det var illa nog, men än viktigare var en serie våldsamma konflikter mellan radikalregeringen och militanta sektorer ur Argentinas snabbt växande arbetarklass. Oroligheter bröt ut redan 1918 i samband med omfattande strejker både på landsbygden och i städerna. I januari 1919 blev Buenos Aires skådeplats för det som kom att kallas la semana trágica, den tragiska veckan, som kostade hundratals människoliv. Efter en rad våldsamheter mellan polis och strejkande metallarbetare utbröt ett utbrett folkligt uppror som brutalt kvästes av paramilitära högernationalistiska grupper som agerade tillsammans med armén och polisen.

Ryska judar anklagades för att vilja sprida bolsjevismen i Argentina och det hela kulminerade med den enda kända pogromen i Amerikas historia. Lite senare, mellan 1920 och 1922, bröt stora konflikter ut i provinsen Santa Cruz i Patagonien. Det slutade med hundratals döda när armén sattes in mot strejkande lantarbetare ledda av anarkosyndikalister.

Dessa och andra konfrontationer bidrog till att befästa arbetarnas politiska utanförskap. Det skulle bli en avgörande förutsättning för framväxten på 1940-talet av den argentins­ka historiens mest betydande caudillo, Juan Perón.

År 1930 blev på många sätt en vattendelare i argentinsk historia. Den internationella ekonomins sammanbrott efter börskraschen i oktober 1929 gjorde att Argentinas tillväxtmotor – en dynamisk exportsektor – slutade att fungera såsom den hade gjort tidigare. Krisen ledde till omfattande oroligheter och en statskupp i september 1930 begravde det som var en mycket korrupt och illa sedd demokrati. Det blev inledningen för en lång period av tilltagande instabilitet och polarisering som kulminerade med det så kallade ”smutsiga krigets” blodbad (1976–1983).

Krisen på 1930-talet var början till en utdragen period som varade fram till 1950-talets första år under vilken världsekonomins dynamism var mycket begränsad. Det påverkade givetvis Argentinas export men än mer landets import, först på grund av bristande resurser och senare, särskilt under krigsåren, i samband med industriländernas oförmåga att exportera industriprodukter. Det skapade exceptionellt gynnsamma villkor för en spontan process av importsubstitution på bred front.

Argentinas industri blomstrade från 1933 och framåt och blev landets nya tillväxtmotor. Vid mitten av 1940-talet hade industriproduktionen fördubblats i förhållande till nivån före krisen, en dryg miljon personer var då sysselsatta i över 80 000 arbetsställen och industrisektorns bidrag till landets BNP hade passerat med råge det som kom från den tidigare så dominerande jordbrukssektorn.

Det problematiska med denna vid första anblicken så lyckade expansion var att den kom att fördjupa den argentinska industrins underutveckling. Den komparativa ineffektiviteten växte i samma takt som industrialiseringen spred sig till mer kapital- och kunskapsintensiva sektorer. Denna omständighet blev uppenbar när de gamla industrimetropolerna återigen var i stånd att förse de internationella marknaderna med sina produkter. Då blev det än högre tulltariffer och en bred arsenal av subsidier och andra statsinterventioner som blev svaret.

Det som redan vid mitten av 1940-talet var problematiskt skulle förvärras avsevärt då översten Juan Perón blev president efter en stor seger i valet i februari 1946 tack vare ett massivt folkligt stöd. Han hade fått en nyckelposition i social- och arbetsmarknadsrelaterade frågor vid militärernas maktövertagande 1943 och inspirerad av Mussolinis italienska fascism hade han systematiskt satsat på att vinna arbetarklassens favör.

Det gjorde han och 1946 kunde han inleda ett långt regeringsinnehav (1946–1955) med målet att, likt Francos Spanien, göra Argentina så självförsörjande som möjligt genom massiva statsingripanden. De offentliga utgifterna nådde 1948 rekordnivåer på nästa 35 procent av landets BNP, arbetarlönerna höjdes frikostigt, Argentinas stora reserver av internationella valutor tömdes, jordbrukssektorn exploaterades hänsynslöst och den offentliga sektorns sysselsättning fördubblades.

Resultatet blev stora budgetunderskott, betydande makroekonomiska obalanser och en galopperande inflation som slutligen ledde till en djup ekonomisk kris som tvingade Perón att helt ändra inriktningen för den ekonomiska politiken under sin andra period som president (1952–1955). Det hjälpte inte och Perón avsattes vid en militärkupp i september 1955 efter en pe­riod av mycket våldsamma konfrontationer med hundratals döda som följd och nära nog diktatoriska regeringsmetoder.

Arvet blev katastrofalt. Ett konflikt- och våldshärjat Argentina där militärjuntor och kortvariga civila regeringar avlöste varand­ra blev normaliteten. Ekonomin gick upp och ner, med expansiva perioder och stora budgetunderskott åtföljda av växande inflation och hårda åtstramningar. Uteblivna betalningar av statsskulden – bland dessa det som betraktas som världshistoriens största default betalningsinställning år 2001 – gjorde Argentina paria i internationella finanssammanhang. Klientelismen och privilegiejakten fortsatte att prägla ett land där staten alltmer liknade ”a gang of thieves writ large”, för att citera Murray Rothbard, anarkokapitalismens galjonsfigur och en av Mileis främsta inspirationskällor.

De försök som har gjorts att rätta till Argentinas problem har hittills misslyckats. Det som måste förändras är så mycket och de krafter som stretar emot så många och så mäktiga att det har förefallit vara en omöjlig uppgift. Det verkade som om bara en galning kunde på riktigt tänka sig att något sådant var möjligt, men som tur är för Argentina fanns en sådan galning: en hi­strionisk outsider som just därför kallades ”el loco Milei” (”galningen Milei”).