Inte ens en artikel om Johann Sebastian Bachs Juloratorium hade den goda smaken att nämna skälet till att mästerverket alls existerade. Ingenting i den rikstäckande tidningen minde längre om att det faktiskt var julafton och att Jesu födelse stod för dörren.

Inte heller hade public service i dessa pandemitider storsatsat på gudstjänster och psalmsångsprogram. En teologiskt och kyrkligt engagerad person i bekantskapskretsen använde detta faktum till att uttrycka det numera klassiska, men i sammanhanget möjligen inte så fromma, ” vad f-n får jag för pengarna?”. Sedan utstötte även vederbörande en suck.

”Kristendomen är faktiskt inte så tokig, om jag får säga det själv.”

Den traditionsenliga tv-sända julnattsmässan från Peterskyrkan i Rom pratades sönder av en ny kommentator med förkunnelseambitioner och förkärlek för sin egen röst. Botten var nådd när den förutnämnda drog igenom påvens program då liturgiska partier sjöngs och under psalmen Stilla natt. Det verkade som att gudstjänsten betraktades som en artefakt och inte som något levande vi tittare faktiskt deltog i med vår ande. Möjligen hade Vatikanen haft önskemål om reklam för påvens resor och engagemang, men knappast med avsikt att schemat skulle rabblas under psalmerna. Gud förbjude.

Förresten, får vi ens säga god jul numera, eftersom istället god helg signalerar den heliga neutraliteten och inkluderingen? Om detta utkämpas tydligen ett kulturkrig. Religionsforskare och andra slår knut på sig själva alltmer för varje år som går för att problematisera att julen egentligen alls är kristen, utan i själva verket – och viktigast! – har andra religionshistoriska rötter. Med sådana vänner behöver vi inga fiender.

I pandemins spår får vi inte heller längre samlas till bön och psalmsång, trots att en del kyrkor och katedraler är så stora att man knappt hittar varandra om man är utspridda och under femtio personer. En del dysterkvistar – eller realister? – bland prästvännerna utslänger profetior om att detta är dödsstöten för gudstjänstlivet i Sverige. Gud förbjude.

Våra kyrkobyggnader är dessutom unika i internationell jämförelse, då de underhållits och vårdats genom det helhetsansvar som staten tagit fram till millennieskiftet och därefter i form av den kyrkoantikvariska ersättningen. Kyrkorna faller inte ihop, medeltida målningar flagnar inte bort, utan vårdas av kunniga och engagerade händer. De svenska prästgårdsmiljöerna är även de exceptionella, flera av dem borde tas upp på Unescos världsarvslista.

I samband med genomförandet av kyrka-stat-reformen framfördes farhågor om att kulturvärden, som prästgårdsmiljö­erna, riskerade att gå förlorade och att den kyrkoantikvariska ersättningen inte skulle vara till fyllest. Det ser vi nu, när prästgårdar allt oftare säljs och renoveras utan större insyn. Bit för bit slås prästgårdsmiljöerna sönder och vårt kulturarv löses upp.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Bilden är således ganska mörk. Men jag har en ljus lösning: Återkristna Sverige. Det är inte så skrämmande som det kan låta. För det är faktiskt upp till var och en av oss om kristendomen som tradition, kulturellt sammanhang och – bevars – tro ska överleva i Sverige. Här kan såväl den svala, som den ljumma eller varma på skalan bidra.

Kristendomen är faktiskt inte så tokig, om jag får säga det själv. En annan domare än vi själva och våra flöden i sociala medier,­ som mild och nådig håller i vågskålen, är väl inte så tokigt? Ett spädbarn som livets och evighetens mittpunkt, väcker inte det en allmänmänsklig vördnad? En Gud som är närvarande i det såriga och trasiga i tillvaron och har känt det i sin egen kropp är förvisso ett mysterium, men behöver vi inte mysterierna? En förlåtelse som övergår människans förstånd, är inte det vad vi längtar efter? Tvåtusen år av själavårdstradition, utgör inte det en rikedom att ta del av och förvalta?

Om vi inte vill att kyrkobyggnaderna och Kyrkan ska förvandlas till fossiler från en förgången tid med ett innehåll ingen längre minns, så behövs kyrkobesökare och traditionsbärare. Det är allvar nu. Och glöm inte: det handlar om det milda oket och den lätta bördan.