NÄR KULTURMINISTER Lena Adelsohn Liljeroth i våras satte tårtspaden i Makode Lindes omtalade konstverk – en tårta i form av en svart kvinna som skrek när någon skar i henne – blev det minst sagt ett väldigt liv. Adelsohn Liljeroth beskylldes för att vara rasist och hennes avgång krävdes. Makode Linde anklagades i sin tur för att spä på fördomar genom att begagna sig av rasistiska stereotyper. Linde själv hävdade dock att konstverket var antirasistiskt. Han ville belysa just de fördomar som nu tillskrevs honom själv. Men i debatten som följde reagerade de flesta parter enbart med ilska – man argumenterade utifrån magkänslan.

Och satir (för det är nog just som satir man måste klassa Lindes tårtkvinna) syftar ju till just detta: att förbigå hjärnan och slå direkt i solar plexus. Makode Linde deltar med sitt verk i en lång och stormig satirtradition.

Satir som genre tar alltid en kalkylerad risk då dess framgång är avhängig förmågan att chockera, uppröra, kanske till och med äckla. John Dryden, en av satirens främsta brittiska uttolkare under sextonhundratalet, beskriver i A Discourse Concerning the Original and Progress of Satire satir som ett slags medicin eller ett ”botemedel”, en ”bok full av beundransvärda recept” för ”patienter” framtagen för att ”rensa … våra hjärnor”. Ordet han använder, purge, är mycket fysiskt och kan betyda både rena och rensa men även kasta upp.

SATIRIKER HAR ALLTID levt farligt, förmodligen ända sedan Lucilius, Horatius och Juvenalis dagar, men kanske särskilt i Storbritannien under sexton- och sjuttonhundratalet, då genren blomstrade i det fertila klimat som tidens politiska och religiösa splittring gav upphov till. Daniel Defoe arresterades och kastades i Newgatefängelset som ett direkt resultat av publikationen av den satiriska pamfletten The Shortest Way with the Dissenters, där han lite väl övertygande argumenterade för massutrotning av dissenterna (kristna som lämnade den anglikanska kyrkan under sexton- och sjuttonhundratalet). Men det var inte bara fiender Defoe skaffade sig; det fanns även åtskilliga anglikanska präster som ansåg att den mordiska offensiven var ett tänkvärt förslag. I den stundtals ganska hetsiga debatt om religiös konformism som rasade i England var det kanske inte alldeles uppenbart att rader såsom ”dissenterna måste förgöras inte på grund av att de åsamkat oss någon personlig smärta, men i förebyggande syfte; inte för något ont de gjort, men för det onda de kan komma att göra” inte skulle tas på allvar.

Satir har nämligen alltid varit – och kommer alltid att vara – beroende av en mottagare som avkodar budskapet på ”rätt” sätt. Att säga vad som är rätt sätt är inte helt enkelt, men man kan tänka sig att det enkelt uttryckt handlar om en tvåstegsprocess där läsaren först agiteras emotionellt – vare sig denna reaktion är äckel eller förtjusning – för att sedan gradvis få ögonen öppnade. Skicklig satir är konstruerad på detta sätt. Ta till exempel Jonathan Swifts berömda artikel ”Ett anspråkslöst förslag”, där en munter världsförbättrare tipsar den utfattiga irländska befolkningen om att sälja sina barn som godbitar till de rika. På så sätt löser man svältkatastrofen: föräldrarna får mer pengar att köpa mat för – och färre munnar att mätta. Artikeln börjar med en iakttagelse av det sorgliga tillståndet i landet, där mödrar klädda i trasor sitter på gatorna och tigger med fem sex barn i hasorna. Swifts berättare noterar att sådana barn ofta blir kriminella, om de inte redan på fosterstadiet aborteras av mödrar som inte står ut med skammen. Så långt kan läsaren hålla med: det är illa ställt. När berättaren meddelar att han funnit en lösning på problemet spetsar vi öronen. Det extremt detaljerade förslag han kommer med (här diskuteras alla gastronomiska aspekter av matlagning med babykött) är motbjudande, men framställt i en sådan ton att det ändå, på något groteskt vis, låter fullständigt logiskt. Samverkan av avskyn och den motvilliga beundran av den skickliga argumentationen leder förhoppningsvis läsaren till att fundera över vilka andra budskap han svalt bara för att de framfördes på ett retoriskt tilltalande vis. ”Folk behöver oftare bli påminda än upplysta”, skrev Samuel Johnson, och tanken är att det vi själva har del i att upptäcka har större genomslagskraft hos oss. Med andra ord: satir avslöjar oss i vår passivitet som mediekonsumenter – men naturligtvis fanns en hel del läsare som inte förstod Swifts egentliga avsikter utan indignerat protesterade mot hans inhumana förslag.

SATIR ÄR ALLTSÅ ett riskabelt projekt – riskabelt inte bara för satirikerns karriär eller sociala ställning utan även, möjligtvis, för hans själ. Swift var plågsamt medveten om det motsägelsefulla i att som satiriker tvingas vältra sig i det man fann så motbjudande. Han arbetade en tid som propagandist åt Torypartiet, trots att han inte var alldeles övertygad om att det var den rätta politiska sidan för honom. Följaktligen räddes han ett slags själslig nedsmutsning, och smuts, avföring och kladd blev återkommande teman i hans verk (särskilt i Gullivers resor, där vetenskapsmannen i Lagado försöker förvandla avföring till mat och Gulliver urinerar på drottningens brinnande slott). Hans förtvivlan är uppenbar då han i sin Journal to Stella skriver ”se hur min stil förändras genom jag att lever & tänker & talar bland dessa människor”. Han upplevde samma sak i sin gärning som satiriker. Det går inte att undkomma att genren ytterst är parasitisk. Utan det motbjudande – rasism, sexism, förtryck och dumhet – kunde den inte existera överhuvudtaget.

Satir, skriver litteraturprofessorn Linda Hutcheon, är ”en auktoriserad överträdelse”. Alexander Pope drar, karaktäristiskt nog, detta till sin spets: ”vår författare måste vänja sin fantasi vid och nyttja naturens drägg”, skriver han i Peri Bathous. Satirikern arbetar med andra människors slaggprodukter och lägger dessutom sina egna till högen av skräp. I förordet till Sagan om tunnan skriver Swift om samtidens ”sjukdomar, som räknas i tusental, för att inte nämna de som dagligen tillfogas”. Trots att hans bok är en attack mot det sjuka delar den dess karaktärsdrag. Om det låter hopplöst så är det för att det är hopplöst – satir föds ofta ur ett slags desperation.

”Du anar inte hur många som misstar det burleska för den dumhet det försöker avslöja”, skrev poeten William Shenstone om Henry Fieldings farser. Han kunde lika gärna ha syftat på satir. Och nog är det just publiken, läsaren och åskådaren som utgör den svagaste – och den viktigaste – länken i satir. Satirikern upptäcker inte så mycket som han avtäcker, som litteraturvetaren John Sutherland skriver. Han drar slöjan av spegeln och det är upp till den som nu står öga mot öga med sitt verkliga ansikte att åstadkomma en förändring. Om hon känner igen sig, vill säga.