Att läsa är mycket svårare än att skriva. Det kräver tålamod, inlevelse, fantasi nog att skapa egna bilder, förmågan att ta till sig en annan persons visioner och inre världar och göra dem till sina. Många vill idag bli författare, men få vill göra det arbete som krävs. Och grunden för allt litterärt arbete är läsning, läsning, läsning och läsning. På varje timmes skrivande går hundratals timmars läsande. Vill du (kunna) skriva? Läs.

Människans inre värld är inte given. Att kunna föreställa sig hur andra tänker och känner, reflektera över sig själv, sina vanor, sin smak och åsikter, liksom att ha en rimlig uppfattning om hur andra ser en är inget vi av naturen har tillgång till. Vår uppfattning om vad en person är, vårt inre liv, känslan av djup och strängt taget själva synen på varandra som avskilda individer med rätten att tänka, känna och välja själva är något som vuxit fram i och genom läsning.

Sedan flera decennier minskar läsningen i alla åldersgrupper, alla socialgrupper, över hela linjen. Även om försäljningen av böcker har gått upp något under pandemin, och trots att en del vill hävda att ljudbokens framgångar lika gärna kan ersätta den skrivna texten som källa till berättelser och kunskaper, så är det ett faktum att läsningen av fysiska böcker, och inte minst skönlitteratur, minskat på ett sätt som hotar att göra detta, som varit den bärande, centrala delen i vårt hela kulturliv, vår civilisation, i många århundraden, till en subkultur, en underleverantör av berättelser som främst inriktas på andra medier, på lyssning, men också film, tv, spel och så vidare. Kommer vi därför att bli sämre människor? Kommer våra samhällen att bli sämre? Kommer vi att bli mera olyckliga? När vi förlorat det vi hade så vet vi snart inte längre vad det ens var. Precis som texten en gång trängde undan det muntliga berättandet och den värld av värderingar och interaktioner som det bidrog till att bygga upp, kommer vi då när spel, strömmande medier, serier av Tiktok-klipp och fragmenterad, sensationsdriven information tagit över helt inte längre att förstå vad det nyss var för människor som levde där vi bor?

”Att lyssna på inläsningar kan inte ersätta den ensamma stunden i sällskap bara med tryckt papper och egen föreställningsförmåga.”

En del kan peka på att även läsningen en gång i tiden betraktades som onyttigt tidsfördriv, skadligt för karaktären och rentav ett hot mot samhället när pigor och kuskar började fördriva tiden med romaner och lärde sig att reflektera över sakernas tillstånd. Det var ett hot mot en värld där överheten bestämde vad som gällde och folket gick i kyrkan och lyssnade på predikan. Ska man beskriva det på ett synnerligen förenklat sätt var det en ­övergång från yttre disciplin, kropps- och skamstraff till inre disciplin, skuld och ansvar. Jag påstår inte att läsningen ensam skapade denna nya människa, med den utbildning, demokrati, de fri- och rättigheter som vi så småningom fick del av, men jag menar bestämt att själva grunden för det hela vilar på läsningen, texten, litteraturen och vad detta gjorde med oss, enskilt såväl som kollektivt.

Hoten mot läsningen kommer från flera håll. Framförallt är det helt enkelt så att det samhälle vi lever i idag, distraktionssamhället, där en miljon små blinkande meddelanden, korta infotexter, underhållande klipp, överflödet av bilder och filmklipp som strömmar emot oss från alla slags skärmar hela tiden, sänker vår koncentrationsförmåga. Längre tids koncentration blir svårare och svårare. Tidernas ironi är att det fokus och den koncentration som människan faktiskt behöver för att växa, men också för att läka, för att förbli sund, i ordets alla bemärkelser, är något som även det serveras via appar och tekniker för mindfullness som tycks mig syfta snarare till att få oss att låta bli att tänka än att tänka djupare. Jag är inte ute efter att moralisera, jag menar inte att man måste vara allvarlig och koncentrerad hela tiden, det finns inget som säger att man blir en sämre människa av att låta sig underhållas och följa med flödet bara. Eller jo, lite sämre blir man faktiskt om man enbart följer med sin tids flöde utan att någonsin göra avsteg eller motstånd.

Vår tid domineras helt av en kultursyn i vilken det främsta syftet är att underhålla oss, i vilken lustprincipen är det högsta goda och vi uppmuntras, uppmanas, att lägga ner den där boken om vi efter några sidor tycker den är tråkig, snabbt hoppa vidare till nästa spår på Spotifylistan om vi inte fastnar för en låt efter fyra se­kunder och stänga av filmen som inte genast fångar vår uppmärksamhet. Det som kräver tid, kanske upprepat tittande och lyssnande, för att inte säga läsande, och som gör motstånd mot vår bekvämlighet, vilket är detsamma som vår lycka idag, har vi inte bara rätten att välja bort, för vi är våra egna chefer och väljer själva vad vi gör, utan det är nästan en sorts plikt att inte ”slösa” tid på det. Det finns ju rentav föräldrar som beklagar sig när skolan ger deras små telningar läxor. Och prov? Dem kan man göra om tills man lärt sig frågorna utantill och således kan svara på allt, men utan reflektionsförmåga och kritiskt tänkande.

För längesedan, på den tiden sådana böcker kunde lånas på skolbibliotek, läste jag i en bok om ett grymt experiment som genomförts på råttor. Dessa fick i sin bur två små tappar som de kunde dricka ur, den ena med näringslösning men utan någon särskild smak, den andra med ren smaskig sockerlösning. Det som hände, som jag minns det, var att råttorna konsekvent valde att dricka sockerlösning tills de dog av det.

Läsningen sägs ha ökat något under pandemin, men frågan är om det inte handlar om att de som redan läser läser lite mer, inte om att fler väljer att läsa böcker för att fördriva covidtristessen. Enligt SCB minskar trots allt läsningen konsekvent bland invånare i Sverige som är 16 år och äldre. Under perioden 2008–2019 sjönk andelen som läser böcker varje vecka från 40 till 34 procent, medan de som aldrig läser böcker också ligger på 34 procent.

När det gäller läsvanor och hot mot bokens framtid återkommer diskussionen om ljudböcker. Givetvis finns det en fin tradition av högläsning. Jag växte själv upp med Astrid Lindgrens röst i radion och till och med på tv läste man högt i barnprogrammen under hela 1970-talet. Iliaden och Odysséen var från början muntligt traderade verk och Charles Dickens gjorde succé med sina uppläsningsturnéer. Men att lyssna på en högläsning är inte detsamma som att själv läsa. Forskningen visar entydigt att barn vars föräldrar läser högt för dem under uppväxten själva blir läsare när de väl lär sig. Men det är just detta: när de väl lär sig börjar de också att läsa själva. Föräldrarnas, eller för den delen radions, högläsning är bara inkörsporten till det tyngre läsandet, det egna, tysta, inne i skallen. Att lyssna på inlästa böcker är inte detsamma som att läsa själv. Att lyssna på inläsningar kan inte ersätta den ensamma stunden i sällskap bara med tryckt papper och egen föreställningsförmåga. Hjärnan gör helt enkelt inte alla de kopplingar som krävs för att uppnå den kapacitet som är nödvändig för att hänga med i mer abstrakta resonemang, följa sammanhängande tankestrukturer, tänka och resonera kritiskt och så vidare när man bara lyssnar. Läsning är verkligen ett helt suveränt gym för hjärnan.

Men hotet mot läsning, och särskilt det mot pojkars och mäns, vågar jag påstå, kommer inte främst från att de istället för att själva läsa På spaning efter den tid som flytt skulle lyssna på den, utan att de gör helt andra saker. Till pandemins stora vinnare hör exempelvis alla de streamingtjänster vilka sedan några år blivit dominerande inslag i våra liv, såpass att genomslaget för vissa serier­ på Netflix och HBO nästan påminner om tv:s barndom – precis som ”alla” då såg Hylands hörna verkar ”alla” nu se en handfull tv-serier. Att de dessutom tagit sig in på kultursidorna och omskrivs med samma respekt som andra kulturyttringar är helt riktigt, även om den kritiska blicken väl ofta ersätts av en entusiastiskt konsumerande blick baserad på tittarsiffror och topplistor; en form av pseudokritik som för övrigt breder ut sig även i litteratursynen, dessvärre.

Samtidigt med den förskräckande långsiktiga statistiken för läsningens nedgång har vi även den stadigt ökande konsumtionen av porr och tv-spel. Låt oss börja med porrsiffrorna. Enligt en undersökning i Your Sexual Medicine Journal 2021, ”The impact of COVID-19 pandemic on pornography habits. A global analysis of Google Trends”, är 46–74 procent av männen och 16–41 procent av kvinnorna i utvecklade länder aktiva porrkonsumenter. Oavsett hur dessa siffror fördelas mellan åldersgrupper och så vidare så är de vad män anbelangar klart högre än siffrorna för antalet aktiva bokläsare. Enligt samma undersökning ökade dessutom trafiken till etablerade porrsajter som PornHub med 25 procent under mars 2020, i samband med att pandemin tog fart. Ökningen var särskilt markant i länder med lockdown, men mindre i både Sverige och USA. Kombinationen uttråkning och social isolering förklarar den ökande trafiken.

En annan bransch vars siffror med bred marginal överträffar läsningens är spelbranschen. Även här finns det flera internationella undersökningar, den jag dragit ur den virtuella hatten publicerades i International Journal of Environmental Research and Public Health, ”Gaming among children and adolescents during the COVID-19 lockdown. The role of parents in time spent on video games and gaming disorder symptoms”, vilken tar särskilt fasta på föräldrarnas betydelse för hur mycket ungdomar spelat under lockdown. Siffrorna får alla glädjesiffror för bokbranschen att skrumpna ihop: omkring 90 procent av alla tonåringar spelar regelbundet videospel mellan 11,3 och 13,2 timmar i veckan. Siffrorna är genomgående extremt höga för alla åldersgrupper, så höga att det är svårt att se hur de ens kan öka mer. Men det gjorde de: under lockdown gick spelandet bland tonåringar upp till 94 procent och tiden de tillbringar med spelandet till 18 timmar i veckan. Givetvis kan dessa siffror brytas ner och analyseras ur en massa olika perspektiv, men de är genomgående så höga att det tycks mig uppenbart att det är den här sortens verksamhet som konkurrerar ut läsningen, inte ljudböckerna.

Den nedåtgående läsningen märks redan genom att universitetsstudenter har allt svårare att både ta till sig längre avancerade texter, samt att själva skriva begriplig svenska. Kan man inte skriva ett begripligt resonemang kan man inte heller förstå eller föra det. De som är vana vid den passiva form av mediekonsumtion som helt dominerar samtiden på läsningens bekostnad får aldrig vare sig fantasi eller intellekt tillräckligt stimulerade för att på allvar kunna bidra till den förbättrade värld så många studenter säger sig drömma om, förutom att de får stora brister i både kunskaper och språk.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den helt avgörande faktorn för om barn ska bli läsande individer är föräldrarnas vanor. Föräldrar som tittar på tv, spelar tv-spel och, antar jag, porrsurfar hellre än läser skönlitteratur får barn med samma slags vanor. Skolan kan i viss mån hålla emot, dess uppgift har åtminstone historiskt under 1900-talet varit att jämna ut de sociala skillnaderna kring bland annat kultur och litteratur. Men föräldrarnas ointresse kan gå så långt att det blir till aktivt motstånd för barnens räkning. En god vän som för några år sedan arbetade på en prestigefylld högstadieskola i Stockholms innerstad berättar för mig att klassuppsättningar av klassiker i praktiken aldrig tas upp ur förrådet. Om något klassiskt någon gång läses är det i utdrag eller i form av enklare noveller.
För några år sedan beslutade en svensklärare på denna skola att man i en särskilt duktig nia skulle försöka sig på att läsa Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad, en varken språkligt eller formellt särskilt avancerad roman, utan pålitlig prosa med rimligt långa meningar och en begränsad mängd så kallade svåra ord. Protesterna mot att läsningen var för svår och tog för mycket tid blev emellertid så massiva att läsningen fick avbrytas. Och, väl att märka, det var föräldrarna, inte eleverna som tvingade läraren att avbryta läsningen.

Barns och ungdomars läsning är inte ett isolerat problem. Den tekniska utvecklingen driver på utvecklingen av distraktionssamhället, det där man inte kan koncentrera sig mer än i högst ett par minuter. Lusten som den högsta lyckans princip, enligt vilken självvald njutning är det högsta goda bidrar till att det inte går att, hemska ord, moralisera över främst ungdomars medievanor. Och inte minst den doktrin enligt vilken den som är ung alltid har rätt, alltid bör vara fri att själv bestämma och välja vad den intresserar sig för, gör att det inte finns något, egentligen, att sätta emot. Läsning är en viljeakt, man måste faktiskt själv välja och vilja att läsa, för annars går det inte in. Att tvinga någon att sitta ensam med en bok – eller ja, att tvinga någon att sitta ensam över huvud taget, att tänka över vad den gjort, vill, känner, kan, är tortyr i klass med begränsad skärmtid eller, otänkbara tanke, att bli fråntagen sin smartmobil.

Jag skriver om barn i sammanhanget för att de trots allt är framtiden, vad de än gör med sitt liv. Vi vuxna kommer att dö medan barnen så småningom själva blir vuxna, kanske får barn, men helt säkert förr eller senare dör de också. Men vuxnas roll är avgörande. Om du konsekvent väljer att sätta dig i soffan framför tv:n, eller om alla sjunker ihop med varsin skärm i varsitt hörn – varför skulle din avkomma välja att läsa en bok? Barns utveckling och utbildning är vuxnas ansvar, lek och list är nödvändigt men inte tillräckligt.

Den som läser blir en mera utvecklad människa. Den får också förmågan att göra motstånd på allvar, där så krävs. Den kan ta ställning, den kan välja, den kan resonera och argumentera. Men den kan också i tysthet kontemplera, utan riktning eller mål för sin tanke. Den stora ironin med distraktionssamhällets upplösning av förmågan till koncentration och därmed all utveckling av kritisk reflektion och självständighet är att den samtidigt är underkastad ett nyttotänkande i vilket vi var och en är en kugge i ett maskineri som ger vinst, drivet av miljarder individers njutning, det vill säga så länge denna är inriktad på alltmer virtuell konsumtion. Den njutande, tacksamme konsumenten är kuggen som behövs för att hålla igång distraktionssamhället maskineri. Din belöning för att du gör din njutningsfulla plikt är bekvämlighet och lycka, med garanterad medicinering av eventuell­ olycka och maximal inkludering och frihet att välja vem du vill framstå som. En läsande människa är en friare människa, en människa med ett rikare liv, en mera meningsfull tillvaro. I och med att vi förlorar läsningen som grund för vår kultur riskerar vi inte bara att förlora vår civilisation utan faktiskt oss själva. Det är en tragedi som fortfarande går att förhind­ra, men det blir svårare för vart år som går.