Det var ett bra tag sedan Hoola Bandoola låg på topplistorna, men de senaste månaderna har en av Mikael­ Wiehes gamla texter känts oväntat aktuell. ”Vem i hela världen kan man lita på”, undrade bandet 1972. Och det är det nog en del som frågar sig också i dessa tider, om än i ett helt annat sammanhang. För vem kan man egentligen lita på nuförtiden? Inte USA, verkar det som, efter att president Joe Bidens lyckades reta upp närapå samtliga sina gamla allierade inte en utan två gånger på bara några veckor.

Först med debaclet i Afghanistan, sedan med Aukus några veckor senare när en splitterny akronym fick sitt internationella genombrott över en natt och den amerikanska trovärdigheten fick sig ytterligare en rejäl törn. Just när det var precis det den minst av allt behövde.

Nu hade Frankrike förstås inte varit Frankrike om man inte gjort en stor poäng av att ha exkluderats från det säkerhetspolitiska samarbetet i Asien genom den avblåsta ubåtsaffären med Aust­ralien. Sällsynt illa skött var det i vilket fall som helst, och sympatierna låg ganska uteslutande hos fransmännen som denna gång faktiskt hade all anledning att känna sig förnärmade och upprörda efter vad som med viss rätt uppfattades som en dolkstöt i ryggen.

Nej, händelserna i augusti och september 2021 stärkte knappast harmonin över Atlanten, den som vi alla lite till mans trodde – eller hoppades – skulle vara återställd med en ny innehavare av Vita huset. Allt skulle förstås inte omedelbart ändras till det bättre bara för att USA bytte president, men utan Donald Trump förväntades åtminstone de transatlantiska relationerna – och samtalstonen – återgå till något som mer liknade deras forna normalläge.

Men i Baltikum, där man just hade hämtat sig efter fyra år med svår insomnia med Trump, lär nu många återigen ligga sömnlösa och fundera över den egna säkerheten. Likaså i Taiwan, en annan sårbar småstat, vägg i vägg med ännu en aggressiv stormakt som gärna påminner om sin existens.

Kan de, och andra i motsvarande läge, verkligen lita till att USA kommer till undsättning om och när det gäller, när supermakten så lättvindigt släcker ljuset och avvecklar ett 20-årigt engagemang i Afghanistan? Och utan att vare sig där eller i fråga om Aukus ha bemödat sig om att kontakta gamla vänner som drabbas av de snabba amerikanska kappvändningarna?

Så mycket var Bidens löfte om att USA under hans ledning var ”back” tydligen värt; det som han upprepat närmast ad nauseam sedan tillträdet i januari. Nu kändes det mest bara som ännu en omgång av America first.

Tillbaka var, borde kanske den logiska följdfrågan ha varit – och hur? Ja, vad menade presidenten egentligen, undrade en förvirrad omvärld när de amerikans­ka trupperna hipp som happ lämnade Kabul utan att dessförinnan knysta ett ljud till supermaktens allierade som hade delat vått och torrt – bokstavligen talat liv och död – på de afghanska slagfälten under två decennier.

Att USA var på väg ut ur Afghanistan var förstås knappast någon hemlighet; tre presidenter på raken – från Obama till Biden – har blivit valda på löftet att avsluta ”the forever war”. Fast det existerade förstås ingen naturlag som krävde att Joe Biden såg sig nödd och tvungen att fullfölja det sjaskiga avtal om tillbakadragande som hans föregångare hade ingått med talibanerna. Flera andra av Trumps beslut drogs ju snabbt tillbaka med den nytillträdde president Bidens återställarpolitik. USA har återinträtt i Paris­avtalet, WHO och – av mer tveksamt värde – FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Trumps avtal om tillbakadragande från Afghanistan hade kunnat omförhandlas, med en mindre amerikansk styrka om cirka 2 500 man kvar i Afghanistan, på samma sätt som USA i årtionden har haft en militär närvaro i till exempel Sydkorea. Mer än så hade förmodligen inte krävts för att säkerställa en acceptabel nivå av stabilitet och förhindra en återkomst av den islamistiska terror som hela Afghanistaninsatsen hade handlat om att stoppa.

Framförallt borde självfallet tillbakadragandet ha skötts väldigt mycket bättre, utan det förödande kaos och de humanitära tragedier som för evigt lär bli ett eftermäle till Joe Bidens presidentskap.

Kritiken har varit hård även i USA. George W Bush –president under terrorattackerna den 11 september 2001 och den som beslutade om ett militärt ingripande i Afghanistan – har inte haft för vana att kommentera sina efterträdares politik. Men det tumultartade tillbakadragandet i augusti fick honom att bryta den vanan. Biden begår ett stort misstag när han drar tillbaka de amerikans­ka styrkorna, förklarade Bush, och varnade för den enorma skada som beslutet skulle komma att leda till inte minst för de afghanska kvinnor och flickor som nu återigen stängs in i sina burkor och hem efter talibanernas återkomst.

Andra har påpekat hur illa den hänsynslöshet och brutalitet som uppvisades vid uttåget rimmar med bilden av USA som supermakten med hög moralisk svansföring:

”This is not how we do things”, som Peggy Noonan desillusionerat konstaterade i en krönika i Wall Street Journal. USA är inte landet som smiter ut bakvägen, som smyger iväg mitt i natten och slänger nycklarna till sitt militära högkvarter på Bagrambasen utan att berätta för en kotte vad som är på gång. Vare sig för övriga allierade som följt USA till Afghanistan eller för den afghanska försvarsmakt som presidenten därefter kritiserade för att inte ha velat kämpa för sitt land.

Utan amerikanskt flygunderstöd, reservdelar till den kvarlämnade materielen eller teknisk personal som kunde underhålla densamma, och utan stöd från amerikansk underrättelsetjänst och specialstyrkor – allt detta som drogs undan på ett ögonblick – var det dock inte den lättaste sak i världen.

Oamerikanskt eller inte: känslan av att USA utan vidare lämnar sina vänner och allierade åt sitt öde har vi upplevt förut. Helikoptrarna med evakuerade amerikanska diplomater som hov­rade över Hamid Karazai-flygplatsen i Kabul, och desperata afghaner som klamrade sig fast vid ett lyftande transportflyg, väckte starka minnen av ett annat, likaledes kaotiskt amerikanskt tillbakadragande, när USA lämnade Saigon 1975.

Vietnamanalogin har åtskilliga brister – det var ett annat krig, en helt annan tid – men den har uppenbarligen haft stor betydelse för Joe Bidens beslutsfattande. I sin bok Obama’s Wars från 2010 beskriver Bob Woodward hur dåvarande vicepresidenten Biden blev alltmer övertygad om att Afghanistan var en ”version of Vietnam”. När Barack Obama funderade på en truppförstärkning – ”the surge”, som i sin tur skulle bereda vägen för ett tillbakadragande – varnade Biden honom för att det bara skulle förlänga kriget och dra ut på det i all oändlighet, liksom i Vietnam.

Desto mindre oroad tycks Joe Biden ha varit över konsekvenserna för de afghaner som hjälpt USA på marken; något moraliskt ansvar för vad som hände med dem, eller för de kvinnor och barn som George W Bush ömmade för, har USA inte, förklarade han, med ett kraftfullt four letter word.

Nixon och Ford kom undan med Saigon, så det kommer vi också att göra i Kabul, lär Biden bekymmerslöst ha sagt. Det gällde förstås även John F Kennedy när han övergav de kubanska oppositionella som förgäves väntade på det utlovade flygunderstödet norrifrån på Playa Girón under den misslyckade Grisbuktsinvasionen 1961. Så särskilt vänfast framstod USA heller inte under Suezkrisen 1956, när man tämligen osentimentalt ställde sig på supermaktsrivalen Sovjetunionens sida mot Frankrike, Storbritannien och Israel. Till råga på allt samtidigt som Moskva var i full färd med att brutalt krossa Ungernrevoltens folkliga uppror mot kommunistregimen.

Inte heller gavs vare sig Ukraina eller oppositionen i Syrien något nämnvärt stöd av Obamaadministrationen, och Donald Trump lämnade gladeligen kurderna åt sitt öde i Syrien och Irak.

Osams har man också varit förr. Den transatlantiska harmonin var det till exempel inte heller mycket bevänt med under upptakten till Irakkriget 2003. Och om både fransk och turkisk upprördhet och obstruerande har det skrivits många och långa kapitel.

Stökigt har det alltså varit förut, men efter ett tag har man ändå kommit vidare. Nu är det strategiska läget dock mer invecklat än någonsin. Efter 11 september-­attackerna, liksom under kalla kriget, samlades västvärlden kring en enda dominerande hotbild. Nu laborerar vi med inte mindre än tre parallella hotbilder – från Öst, Syd och Kina, och med lika skilda uppfattningar om vad som är mest överhängande och bör prio­riteras i det gemensamma försvaret.

Är det Ryssland, som vi i Nord- och Östeuropa pekar på som det allt annat överskuggande hotet mot vår säkerhet, eller är det Sydeuropas mer svårfångade hotbilder som sträcker sig från terrorism till flyktingströmmar och mycket däremellan – eller är det Kina, som USA nu så totalt inriktar sig på, men där européerna inte riktigt är med på tåget.

I det merkantilistiskt sinnade Europa gör man mycket hellre affärer med Kina än tar alla tecken på de globala kinesiska ambitionerna på allvar. Trots att Kina i allra högsta grad redan finns här, hos oss, som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg framhöll när Kina för första gången nämndes i en Natokommuniké efter toppmötet i London 2019. Kina har därefter ingått i ”to-do”-listan för framtidsprojektet ”Nato 2030”, och i det nya strategiska koncept som sent omsider kommer att klubbas under nästa år, och där en annan, efterlängtad, nyhet är att Ryssland inte längre kommer att omnämnas som en ”partner” som i det nuvarande, föråldrade konceptet från 2010.

I Washington handlar nu också allt om Kina, Kina, Kina. Men, hävdas det från den amerikanska huvudstaden, det är inte något nollsummespel; USA klarar att fokusera på flera saker samtidigt och möta hot från både Ryssland och Kina på en och samma gång.

Så lät det redan på Bill Clintons tid, när Pentagon presenterade sin Bottom-Up-Review 1993, och för första gången någonsin fördelade lika resurser till Europa och Asien. Det var också det allra första exemplet på den ”pivot to Asia” som vi har sett i olika varian­ter, och med olika strategisk emfas, alltsedan dess, med Barack Obamas som den mest omtalade och Donald Trumps som den mest högljudda.

Med kännedom om Washingtons omvittnade oförmåga att koncentrera sig på mer än en sak åt gången är det dock en och annan som tvivlar på den amerikanska kapaciteten att vara på två ställen samtidigt.

Till alla bekymrade i Tallinn, Riga, Vilnius, Warszawa och andra orter i öst med Ryssland på alarmerande nära håll hänvisar Washington med varm hand till de stora amerikanska förstärkningarna som har skickats till Europa alltsedan Putins angrepp på Ukraina 2014 ledde till en u-sväng av politiken tillbaka till Europa och Natos säkerhets­garantier i Artikel 5. Tag till exempel European Deterrence Initiative, inlett av Obama och fortsatt och förstärkt – faktiskt – av Trump, amerikanska marinsoldater i Nordnorge, samt givetvis Natos multinationella stridsgrupper, enhanced Forward Presence i Östersjöregionen, där USA leder den i Polen. Plus en hel del annat, inklusive en mängd amerikanskledda övningar på kors och tvärs som både bygger interoperabilitet, trovärdighet och – det viktigaste av allt – avskräckning, deterrence.

Och påpekas det samtidigt från Washington, i vänligare ton­läge än för några år sedan: européerna är också själva mycket välkomna att rycka upp sin egen försvarskapacitet ett antal nivåer.

Något alternativ till de amerikanska försvarsgarantierna finns ju inte heller, hur ivrigt Frankrike än marknadsför sin Strategiska autonomi till mind­re övertygade grannar. Förutom att EU förlorade bortåt en fjärdedel av de samlade militära resurserna med brexit – och flertalet medlemsländer fortfarande inte uppvisar någon större entusiasm för att öka sina egna försvarsbudgetar – speglar president Macrons strategiska autonomi nästan uteslutande södra Europas säkerhetsperspektiv.

Med andra ord inte något vidare lockande alternativ för länderna i Nord- och Östeuropa som har rysk aggression in på knutarna. Att det också mestadels är i de östra delarna av Europa som de Natoländer som lägger de berömda två procenten på sitt försvar återfinns är absolut ingen tillfällighet. Det allra bästa sättet för Europa att försäkra sig om fortsatt amerikanskt stöd är just så, genom att avlasta USA och stärka det egna försvaret – inom ramen för Nato, med investeringar som gör verklig skillnad och inte bara snofsar upp siffrorna i försvarsbudgeten.

Så hur ligger det egentligen till? Kan man trots allt lita på att USA kommer till undsättning den dag det behövs, eller finns det anledning för invånarna i Tallinn och Taipeh att ligga sömnlösa även framöver?

Balterna har förstås, liksom övriga Nato-­allierade, en institutionaliserad trygghet i form av säkerhetsgarantierna i Artikel 5. Något sådant kan inte lilla Taiwan luta sig mot. Det har emellertid något annat som inte heller är fy skam i nuvarande läge: Taiwan Relations Act från 1979, som fastslår att varje försök att påverka Taiwans framtid med annat än fredliga medel uppfattas som ”of grave concern” av USA. Till det kommer olika former av politisk och militär assistans och omfattande amerikanska vapenleveranser, inklusive F 16-flyg, och specialstyrkor på plats i den demokratiska lilla ö-staten.

Gudarna ska veta att det vill till för att bemöta den upptrappade kinesiska aggressionen mot Taiwan. Inte mindre än 150 kinesiska kränkningar av den luftidentifikationszon som är ett slags buffertzon precis utanför det taiwanesiska luftrummet registrerades till exempel i samband med de kinesiska och taiwanesiska nationaldagarna i oktober. Den taiwanesiska presidenten har varnat för att Kina kan planera för ett angrepp så snart som 2025.

Taiwan delar den föga avundsvärda positionen som strategisk frontstat med de baltiska staterna; mot Kina i det ena fallet och Ryssland i det andra, och båda med tydliga ambitioner att utmana väst. Taiwaneserna utgör dessutom den centrala fronten i den globala, ideologiska kamp som återigen utkämpas mellan kommunism och demokrati. Det är det som AUKUS och andra samarbeten handlar om. Som Natos förre generalsekreterare, Anders Fogh Rasmussen, nyligen skrev kan Europa inte längre förhålla sig neutralt i den pågående maktkampen mellan Kina och USA.

Måhända, spekuleras det, är det just där, i Taiwan, som Joe Bidens red line går. Storsatsningen i Asien tyder på det – och i så fall får vi innerligt hoppas att den tas på betydligt större allvar än hans chef, president Obama, gjorde med sin röda linje i Syrien.

Så, kan man lita på USA? Taipeh och Tallinn klarar sig nog; de har trots allt sett till att skaffa solida garantier om stöd. Värre är det för de länder som vare sig har detta eller en ordentlig försvarskapacitet, utan litar till vaga avtal och muntliga löften från en tidigare amerikansk administration. Där får man göra som loppan och leva på hoppet. Rikliga mängder sömnmedel kan också rekommenderas.

Ann-Sofie Dahl är docent i internationell politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US).

När USA vänder blickarna mot Kina och Asien ökar oron i Europa. Det amerikanska militära stödet kan inte längre tas för givet.