Trots dessa påfrestningar blomstrade välståndet. Nederländerna blev en ledande nation i handeln på världshaven, från Östersjön till Indiska oceanen.

En rik borgarklass dominerade det politiska livet men såg till att välståndet nådde stora delar av befolkningen. Kvinnor hade rättigheter som deras systrar i andra länder avundades dem. Barn accepterades som barn. Religiöst oliktänkande tolererades. De rika tog på sig en avsevärd skattebörda för att samhället skulle kunna ta hand om fattiga, äldre och sjuka på ett sätt som kom tillbaka först i 1900-talets välfärdsstater. Renhållningssystemet var långt före sin tid, kommunala transporter underlättade kommunikationerna, gatubelysning infördes i de större städerna.

I detta samhällsklimat blomstrade kulturen. Mest känt är det holländska måleriet som genomlevde en guldålder med mästare som – för att nämna några – Rembrandt, Frans Hals och Johannes Vermeer. Många tänkare sökte sig till toleransens Nederländerna, bland dem René Descartes, som fann en fristad i Amsterdam. Baruch Spinoza kunde verka och leva som en fri man och tänkare fastän han hade stämplats som avfälling av sin judiska församling.

Även naturvetenskapen blomstrade med föregångsmän – det var nästan bara fråga om män – som fysikerna Simon Stevin och Christiaan Huygens, liksom mikroskopisten Antoni van Leeuwenhoek, pionjär inom vad vi idag kallar mikrobiologi.

Laura J Snyder behandlar denna nederländska guldålder i en nyutkommen bok: Eye of the Beholder. Här finns flera olika ledmotiv. Ett är just hur kulturpersonligheter som Vermeer och van Leeuwenhoek levde sitt liv under de speciella betingelser som rådde just där just då. Ett annat, det som för Snyder gör det så intressant att föra ihop en konstnär med en naturvetare, är deras ständiga arbete med att utforska och förstå det mänskliga seendets villkor.

Snyder betonar att det där med att se inte är så bara. När man ser något nytt gäller det till exempel att så långt som möjligt kunna bortse från sina förutfattade meningar om vad man borde se. Det var på 1600-talet inte alltid så lätt; de aristoteliska doktrinerna om förnuftets övertag över sinnena hyllades fortfarande, även om de under den pågående vetenskapliga revolutionen höll på att undermineras. Problemen blir än mer påtagliga när det gäller den förstärkning av synsinnet som teleskop och mikroskop innebar.

Kunde man, till exempel, vara säker på att det man såg av stjärnhimlen genom en kikare verkligen fanns därute och inte bara var skapat av själva instrumentet? Eller att det man såg i ett mikroskop verkligen kunde vara någon form av småkryp, bara så små att de inte kunde ses utan hjälp av instrument? Och kunde konstnären övertyga dem som betraktade hans målning att den faktiskt återgav det som den skulle föreställa?

Huvudpersonernas personhistoria börjar med att de båda föddes i septem-ber 1632 i staden Delft strax norr om Rotterdam. Med undantag för några år som lärlingar i andra städer – Vermeer hos konstnärer, van Leeuwenhoek inom tyg- och klädeshantverket – blev de båda födelsestaden trogna. Men trots att de bodde praktiskt taget grannar, finns det inga direkta belägg för att de någonsin hade något med varandra att göra, i varje fall inte förrän staden utsåg van Leeuwenhoek till dödsboförvaltare när Vermeer avled.

Snyder argumenterar dock kraftfullt för att de knappast kan ha undgått att ha haft kontakt också i livet, även om deras delvis olika sociala bakgrunder kunde tala däremot. Ett exempel hon anför som stöd för sin åsikt är att någon eller några av Vermeers målningar skulle kunna föreställa van Leeuwenhoek.

Vermeer var konstnär, konsthandlare, katolik och 15-barnsfar (fyra av barnen dog redan som spädbarn). Han levde hela tiden med ekonomiska problem som inte direkt lindrades av att det tog honom lång tid, ofta mer än året, att färdigställa en målning. Problemen accentuerades av att hans konsthandel upplevde en ekonomisk berg- och dalbana beroende på de allmänna konjunkturerna. Han dog utfattig i 40-årsåldern.

Till skillnad från Vermeer var van Leeuwenhoek välbeställd som tyg- och klädeshandlare. Han var kalvinist, gift två gånger, far till ett överlevande barn. Han anställdes senare i staden Delfts förvaltning, en välbetald och ansedd anställning som gav honom goda möjligheter att bedriva sin vetenskapliga verksamhet vid sidan av sitt yrkesliv; han levde till han blev över 90 år.

Det som förenade dem i Snyders bok är deras intresse för och utnyttjande av optiken. Att detta var ett förstahandsintresse för en mikroskopist som van Leeuwenhoek är självklart. Det kan tyckas ha varit mera av ett sidointrese för en konstnär. Inte alls, menar Snyder. Hon för speciellt fram dåtidens intresse från konstnärernas sida – inte enbart Vermeers – för det arrangemang som kallas camera obscura.

Enkelt beskrivet är en camera obscura ett ”mörkt rum” – som namnet betyder – med ett litet hål i ena väggen och en skärm på den motsatta. Rätt uppställd ger den på skärmen en visserligen uppochnedvänd men dock bild av omgivningen utanför rummet. Man får extra effekter om man sätter någon form av glaslins i hålet. I dess miniatyrform är en camera obscura helt enkelt en tidig variant av 1900-talets lådkamera.

Sådana anordningar var verkligen inget nytt. De finns tidigt beskrivna av kinesiska författare. På 1000-talet undersökte den arabiske naturfilosofen Alhazen ljusets egenskaper med hjälp av en camera obscura. Och astronomer som Nikolaus Kopernikus, Tycho Brahe, Galileo Galilei och Johannes Kepler använde camera obscura för solstudier: istället för att titta på solen direkt, med ögonskador som följd, betraktade de solens avbild på skärmen i en camera obscura.

Bland konstnärer började camera obscura användas i slutet av 1500-talet, inte minst i varianter med en lins i öppningshålet, och de kom i rätt allmänt bruk under 1600-talet. Konstnärerna kunde använda sig av detta instrument, i stor eller liten utformning, med eller utan lins, för att förstå hur man på en tvådimensionell målarduk så väl som möjligt skulle återge den tredimensionella värld som vi ser omkring oss.

Tidens konstnärliga ideal var ju i mycket att avbilda ett motiv så realistiskt som möjligt, såväl vad gäller perspektiv och proportioner som vad gäller färger. I allt detta var Vermeer en mästare; inte minst hans förmåga att verklighetstroget återge ljus och skugga skapar den speciella atmosfär som kännetecknar hans målningar. Det är ingen tvekan, menar Snyder, om att Vermeer använde sig av tekniken med camera obscura, även om det inte heller här finns någon dokumentation som hon kan stödja sig på. Hon spekulerar till och med i att Vermeer kan ha fått stöd och hjälp av van Leeuwenhoek i att skapa sina ”mörkrum”.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

van Leeuwenhoek var nämligen en mästare i att göra glaslinser, särskilt små sådana som gav stor förstoring – upp till flera hundra gånger – i de enobjektivmikroskop han konstruerade och så skickligt utnyttjade. Han avslöjade aldrig riktigt hur han gjorde, men tekniken han använde var att först skapa fina glastrådar ur en glassmälta för att sedan åter upphetta trådarna och få dem att ”knoppa av” små glaskulor av mycket hög kvalitet. Efter behov kunde han sedan slipa och polera dess små kulor. Han placerade därefter glaskulan i ett hål i en mässingsplatta så att han med ögat tätt intill linsen kunde undersöka föremål som han satt upp på en nål på andra sidan den lilla glaskulan.

van Leeuwenhoek var inte den förste att använda mikroskop. De hade börjat användas redan på 1620-talet. Men ingen hade kunnat göra mikroskop med den förstoring som van Leeuwenhoek kunde åstadkomma. Och vilken värld som öppnade sig för honom! Han – den olärde klädeshandlaren från Delft – skrev stolt till en av dåtidens ledande vetenskapsakademier, Royal Society i London, om alla de olika former av smådjur – han kallade dem ”animalkuler” – som han såg.

Han undersökte vatten från kanalerna, blod, sädesvätska, ja vad han kunde komma över, och fann en uppsjö av olika småkryp, osynliga för det vanliga ögat men som kunde röra sig och föröka sig. Han var en av de första att upptäcka levande celler och började undersöka dess delar. Han upptäckte det vi idag kallar bakterier, han påvisade de röda blodkropparna, han upptäckte spermierna. Genom att påvisa att också de smådjur han såg kunde föröka sig motbevisade han effektivt dåtidens föreställning att sådant som insekter och annat smått bara uppstår spontant ur ruttnande sopor eller dynga.

Genom att under mer än 50 år skriva fler än 300 vetenskapliga brev till Royal Society om vad han såg i sina mikroskop, etablerade sig van Leeuwenhoek som mikrobiologins fader. Och detta trots att han aldrig skrev någon reguljär vetenskaplig artikel eller någon sammanfattande monografi över sina upptäckter.

Det dominerande temat i Snyders välskrivna och faktaspäckade bok är alltså vårt seende, hur både konstnärer och forskare undersöker hur vi med vår syn upplever omvärlden och därigenom utvecklar kunskapen om densamma. Hon betonar hur viktig denna process är och hur den genomsyrar den vetenskapliga revolutionen under 1600-talet, likaväl som målarkonsten under denna tid. Med hjälp av förlängda sinnen – kikare, mikroskop, camera obscura – tillåter den oss att uppleva nya världar. Det är en utveckling som med alltmer avancerade instrument fortsatt in i våra dagar.