Han är världens mest efterfrågade konstkeramiker och har också haft stora internationella litterära framgångar. Edmund de Waal slog igenom för den stora publiken med den osannolika bästsäljaren Haren med bärnstensögon år 2011. Med avstamp i en samling netsuker – japanska snidade små figurer som traditionellt användes som en sorts knapp i kimonor – öppnade han i boken dörren till både 1900-talets mörka världshändelser och familjens förflutna.

Släkten är den förmögna och inflytelserika judiska bankirfamiljen Ephrussi som blev av med allt när nazisterna tog makten. Netsukerna var de enda av familjens ägodelar som räddades efter det att Gestapo hade intagit Ephrussis palats i Wien.

”Att tala om det förflutna är alltför smärtsamt, säger Edmund de Waal, som under sin uppväxt då och då frågade sin pappa om hans förflutna. Han svarade undvikande att han inte mindes eller så bytte han ämne.”

Just föremål, deras historia och plats i världen och vårt medvetande, står också i fokus i Edmund de Waals skapande:

– Tänk att en så mäktig historia kan komma fram ur så små objekt. Netsuker är inte större än tändsticksaskar men rymmer oändliga berättelser, säger Edmund de Waal när vi video­samtalar.

Han befinner sig på sitt kontor på andra våningen i sin stora ateljé, inrymd i en gammal industribyggnad i West Norwood i södra London.

– Det hände något rätt fantastiskt när Haren publicerades i Österrike. Jag blev inbjuden att tala på en tillställning i Palais Ephrussi, släktens hem som plundrades av nazisterna i april 1938. Jag tog med mig min pappa. När publiken förstod att han var där började de applådera. Det var stort, som att ta tillbaka familjens hi­storia.

Den som ursprungligen byggde upp netsukesamlingen var Charles Ephrussi (1849–1905) vars släktingar utvandrade från Odessa vid Svarta havet på 1700-talet. Han var kusin till de Waals farmorsfar och känd konsthistoriker och umgicks med storheter som Renoir och Degas. En annan av hans vänner var Marcel Proust – romankaraktären Charles Swann i På spaning efter den tid som flytt är delvis baserad på just Charles Ephrussi.

Proust är en av de författare som Edmund de Waal håller allra högst jämte Walter Benjamin och W G Sebald.

Konst och poesi hör ihop i Edmund de Waals universum. I utställningen ”letters home” som visas i Berlin fram till mitten av augusti har han för första gången lyckats att gifta samman de båda.

– Jag har skapat de största keramikkärl jag någonsin har gjort. De påminner nästan om människor, drygt två meter höga. Inuti de svarta kärlen finns det inskriptioner med citat av poeten Rainer Maria Rilke. Kärlen inbjuder till att man ska känna på dem, ingenting som ställs ut ska placeras i montrar eller bakom glas.

Han ser föremål som centrala i människors liv och alls icke som världsliga ting som vi ibland kallar dem. De bär på historier och livsöden och symboliserar identitet och tillhörighet.

Edmund de Waal laddar sin konst med känslor för att sedan låta föremålen förmedla berättelser och tankar vidare till betraktaren.

Han sysselsätter sig mycket med begreppet identitet. Själv är han en fjärdedel österrikisk, en fjärdedel holländsk, halvt engelsk, och förutom judisk, även lite buddist fast uppvuxen i den anglikanska kyrkan.

Edmund de Waal och hans tre bröder växte nästan bokstavligen upp i Canterbury Cathedral där fadern Victor de Waal var dekan. Modern Esther var lärare i historia vid universitetet i Cambridge och är även hon författare. Båda föräldrarna är fortfarande i livet. Det enorma iskalla medeltidshuset som familjen bodde i låg i direkt anslutning till katedralen. Han beskriver sin uppväxt som en oändlig ström av gäster som kom och gick – konstnärer, akademiker, teatergrupper och författare.

– Det var en bisarr bohemisk uppväxt med stort utrymme för kreativitet. Huset var fullt med böcker men vi hade ingen teve. Som pojke längtade jag efter att få spela fotboll, se på tv och gå till godisbutiken. Jag hittade till leran och litteraturen redan som liten och det är jag glad för. Jag har aldrig haft ett ”riktigt” jobb, men det har inte varit en raksträcka. Det var inte förr­än jag var i 40-årsåldern som jag kunde försörja mig ordentligt.

Sin första skål drejade han då han var fem och hade följt med sin pappa på en keramikkurs. Han minns fortfarande känslan av att ha skapat något som inte fanns tidigare. Kärleken till keramiken bara fortsatte och så småningom studerade Edmund de Waal keramik med den kände keramikern Geoffrey Whiting som lärare. Whiting hade i sin tur lärt sig hantverket av den berömde Bernard Leach som brukar kallas för ”the Father of British Studio Pottery”. Gemensamt för dem alla tre är de japanska influenserna i skapandet. de Waal hämtar även inspiration från Kina och blandar de asiatiska med medeltida engelska tekniker. Modernismen och Bauhausrörelsen är andra ingredienser i hans konstverk.

Vad visste du om din judiska släkt innan du började dina efterforskningar till Haren med bärnstensögon?

– Nästan ingenting. Det tror jag är typiskt i flyktingfamiljer. Att tala om det förflutna är alltför smärtsamt, säger Edmund de Waal, som under sin uppväxt då och då frågade sin pappa om hans förflutna. Han svarade undvikande att han inte mindes eller så bytte han ämne.

Men när Edmund de Waal, 60 i september, hade bestämt sig för att skriva en bok om släktens historia hjälpte hans far till med efterforskningarna.

Hans farmor Elizabeth de Waal (född Ephrussi), jurist, författare och poet, hann också med att ge barnbarnet Edmund svar på en del frågor som han hade. De sista åren innan hon dog 2001 började hon att berätta om livet i Wien, något som hon inte hade gjort tidigare.

Han beskriver farmodern som fullkomligt orädd med en grundläggande känsla för vad som var rätt och fel. Det fanns inte ett uns nostalgi i henne:

– Hur är det möjligt när man har förlorat allt? Farmor varken förlät och glömde, men hon lät inte det som hade hänt hindra henne från att bygga upp ett bra liv i sitt nya land, England.

Hans farföräldrar lämnade Österrike 1939 för att undkomma nazisterna. De, liksom de flesta judiska flyktingar som kom till England kring andra världskriget, blev nästan mer engelska än engelsmännen själva.

edmund de waal är djupt engagerad i flyktingfrågan och är aktiv i Refugee Council som har FN:s flyktingkonvention som grund.

Kriget mellan Israel och Hamas och den ökande antisemitismen i världen är också något som engagerar honom. Vi talar om vikten av att skilja på civilbefolkning och vad regeringar och terrorgrupper gör; att sätta likhetstecken mellan judar och Nethanya­hus regering å ena sidan och mellan palestinier och Hamas å andra sidan är både fel och farligt, menar han.

– Det är en komplex historia, så oerhört polariserad, men klart är att den inte handlar om att sympatisera med den ena eller andra sidan. Att ställa ett folk mot ett annat och enbart bry sig om den ena sidan är så fel, så fel. Det är fullständigt fasansfullt med förstörelsen av Gaza och lika hemskt är det med attackerna i Israel.

Edmund de Waals mångfasetterade konstnärskap visar prov på en till synes oändlig kreativitet och energi. Han är ständigt aktuell med utställningar och framträdanden i olika länder. Just nu visas Playing with Fire. Edmund de Waal and Axel Salto på CLAY Museum of Ceramic Art Denmark i Middelfart på Fyn. Utställningen pågår fram till den 11 augusti, därefter flyttar den till Norge där den invigs i september på det nyöppnade museet Kunstsilo på Odderøya, Kristiansand. Axel Salto (1889–1961) var formgivare, keramiker, grafiker och författare. Han arbetade största delen av sin karriär åt Royal Copenhagen.

– Utställningen om Axel Salto är sprungen ur passion från min sida och den är som ett samtal oss emellan. Jag vill återintroducera denna danska mästare som inte längre är så känd utanför Skandinavien. Det finns inte många keramiker som också är författare så jag känner ett slags släktskap med Salto.

Utöver sina egna utställningar skapar Edmund de Waal storskaliga installationer i dialog med historiska samlingar och arkiv. Han har specialskapat verk för olika platser och museer runt om i världen; Musée Nissim de Camondo i Paris, British Museum i London, Frick Collection i New York och Ateneo Veneto i Venedig är några.

I sin senaste bok Letters to Camondo (Vintage, 2021) utforskar han den judiska släkten Camondos liv och idéer. Familjen – som kom till Frankrike från Istanbul på 1800-talet – hade ett palatsliknande hus på samma exklusiva gata i Paris där Edmunds släktingar Ephrussi också bodde. Båda bankirfamiljerna blev måltavlor för antisemitism i ett land där de trodde de var trygga. Frankrike var först i Europa att tillåta judar att bli medborgare.

Under pandemin fick Edmund de Waal tillfälle att tillbringa många timmar, dagar och veckor i Moïse de Camondos tidigare bostad. Uppe på vinden där tjänstefolket bodde finns det numera ett stort arkiv.

– Han skapade ett fantastiskt hem fyllt med konst, böcker och vackra möbler som hans söner skulle få ärva, säger Edmund de Waal som i boken har samlat brev som han fiktivt skrivit till Camondo.

– Jag kände ett behov av att få prata med honom om minnen och vad det innebär att skapa en minnesplats till någon som du älskar. Om familjer, historia, samtid och framtid. Och om vad det betyder att samla på saker.

I de Waals verk, vare sig det rör sig om porslin eller böcker, finns det en ständig kommunikation mellan det förflutna och nutid; hans grundfilosofi handlar om hur viktigt det är att minnas saker.

När vi talas vid är Edmund de Waal nyligen hemkommen från San Francisco där han har förberett ett ännu så länge hemligt projekt. Han är ofta på resande fot och har både besökt och ställt ut på museer världen över. Det museum som han är mest förtjust i finns emellertid på hemmaplan:

– Victoria & Albert Museum i London. Jag har gått dit och förundrats sedan barnsben. Keramikgallerierna är de främsta i världen vad gäller kinesiskt porslin.

Den plats på jorden som han älskar allra mest är Ardnamurchan, en halvö i Skottland, nära Hebriderna. Edmund de Waal och hans hustru Felicity har en liten stuga där. Utsikten därifrån över till öarna Rum, Eigg, Muck och Canna som förändras minut för minut med sol, vind och regn gör honom alldeles lugn. Han talar lyriskt om hur intressant det är att se vad ljuset skapar när det bryter igenom och hur skuggorna ändras på ett särskilt sätt när ljuset ändras.

– Jag brukar få frågan om jag har en ateljé där också. Det har jag givetvis inte. Det är ett ställe att bara vara.

Edmund de Waals verk inbjuder till långsamt betraktande. Det är nästan en sakral upplevelse att uppleva hans utställningar; minimalistiskt och med rena linjer. Hans sätt att arrangera objekten och det evigt pågående spelet mellan ljus och skugga får det att kännas som om man stiger in i en kontemplativ parallell verklighet.