”Mörkrets hjärta handlar om vådan av att gå in i mörkret utan fonograf.”

Vissa meningar stör, fortsätter att hemsöka en. Som filmvetaren Jan Holmbergs tvärsäkra uttalande om vad Joseph Conrads klassiska roman handlar om, inslängd i en oansenlig antologi om offentlighet för litteraturvetare.

Ju mer jag tänker på meningen, desto mer tvingas jag ge Holmberg rätt. Tänk om Marlow hade haft med sig en fonograf på båten in i mörkrets hjärta för det ökända mötet med Kurtz – mannen som bara var en röst, och som hade ”uttalat domen över sin själs äventyr här på jorden”. Vilka grundläggande, förmodligen förskräckliga, insikter om mänsklighetens beskaffenhet har vi gått miste, bara för att Marlow inte pallade ta med sig en fonograf? ”Rösten var borta”, säger Marlow. ”Hade där funnits något mer?” Det enda vi hör från djupet av Kongos skogar är ”ohyggligt, ohyggligt”, svenskans taffliga försök att fånga det bevingade ”the horror, the horror”.

Det finns inte många likheter mellan Mörkrets hjärta och Marguerite Duras bästsäljare Älskaren – som fyller 40 i år (vilket i hemlandet Frankrike uppmärksammas stort), översatt till svenska av Madeleine Gustafsson. Men när jag läser om den jubilerande klassikern slår det mig att båda egentligen handlar om samma sak: Vad som händer när man saknar ett medium, om livsomvälvande händelser som gått förlorade bara för att ingen tog med sig tekniken som krävdes för att återge dem. Mörkrets hjärta handlar om ett ljud som aldrig spelades in. Älskaren handlar om ett fotografi som aldrig togs, om vådan av att ge sig ut på stan utan kamera.

Vi befinner oss på en färja över Mekongfloden. En femtonårig flicka med gammalrosa manshatt ser en stor, svart limousin och i limousinen sitter en elegant, rik kines: ”Han ser på mig.” Fler ord behöver inte den alltid lika exakta Marguerite Duras för att beskriva erotik, romantik, laddade känslor. Den unga flickan är sedd, eftertraktad, åtrådd. Trots sin filthatt, som ingen har sett maken till i Vietnam. Älskaren, eller snarare en av flera tvetydiga älskare, är introducerad. Kärleken, det ständigt lika komplicerade temat i Duras författarskap.

”Men det togs inget fotografi”, klagar berättaren. ”Det skulle bara ha tagits om man hade kunnat förutse vikten av denna händelse.” Men det kunde man såklart inte. Det går aldrig att förutse vad som verkligen förändrar våra liv. Det finns ingen väg eller linje genom livet, fortsätter berättaren. Det går inte att skapa någon logik. Det enda man kan göra är att låta allt blandas samman, ge sig hän det förgängliga. Annars är skrivandet ingenting.

I sina förtätade stycken från Mekongdeltat lyckas Duras med språket närma sig verkligheten som den kan ha tett sig. Det första mötet med den rike kinesen utgörs av tre korta stycken. ”Inuti limousinen sitter en mycket elegant man och ser på mig” – så introduceras han; i den meningen ryms en roman. I styckena kan man ta på, känna lukten av stämningen av det tidiga 1900-talets Vietnam. En verklighetsnära bild. Men inte något fotografi.

Året är 1984, och Älskaren – som kommer att tilldelas Goncourtpriset och göra Duras till en världskändis – har just getts ut. I ett avsnitt av det omåttligt populära litteraturprogrammet Apostrophes säger Duras till programledaren Bernard Pivot att arbetstiteln på romanen var ”Det absoluta fotografiet”. Med andra ord, fotografiet som inte finns. Marlow hade ingen fonograf, den unga flickans omgivning ingen kamera. ”Därför finns inte denna bild”, säger berättaren i Älskaren. ”Den blev överhoppad. Den blev bortglömd.” Men Duras har pennan. ”Skrivandet är ingen liten sak”, säger Duras till Pivot. Och nog är det just det – passionen, närvaron och allvaret bakom varje ord, varje kommatecken – som är så uppslukande i Duras romaner?

I skriften Je voudrais parler de Duras (2016) intervjuas Yann Andréa, Duras älskare de sista 16 åren av hennes liv, av journalisten Michèle Manceaux. Andréa försöker förklara den själsliga, men också fysiska, kärleken mellan en homosexuell yngling och en heterosexuell åldring (han var nästan fyrtio år yngre). Men han beskriver också hur Duras var i skrivandet som i livet. Hur hon gick in för allt hundra procent, kompromisslöst: ”Hon släpper inte taget. Hon fokuserar allt på en mening, ett ämne, och släpper inte taget. Hon låtsas kanske ibland, man tror att hon är distraherad. Men nej, hon är aldrig distraherad. Inte på något annat sätt än skrivandets grundläggande distraktion.”

Marguerite Duras släpper inte taget. Hon skriver och skriver för att ta sig närmare sitt förflutna, sin barndom, för att återskapa förlorade eller aldrig tagna fotografier, men förgäves. Hon står på tröskeln men kommer inte in i rummet ”vid vars tröskel tystnaden börjar”. Älskaren handlar om skrivande, men också om dess omöjlighet. Det finns ingen historia om mitt liv, fortsätter Duras, hon har bara kunnat skriva ”runt omkring alltsammans utan att tränga fram till det”. Berättaren är fortfarande lika långt från hemligheten: ”Jag har aldrig skrivit när jag trott mig skriva, jag har aldrig älskat när jag trott mig älska, jag har aldrig gjort annat än att vänta framför den stängda dörren.”

Den rike kinesen älskar den unga flickan på båten, medveten om att de aldrig kommer att få varandra. Att det är en fysisk, men omöjlig, kärlek. Men älskade Duras kinesen? På återresan till Frankrike, när de tu har tagit farväl, kastar sig en ung man ner i havet. Dör. Den försvunna kroppen gör döden påtaglig, och med döden som fond förstår hon att hon har haft känslor för kinesen. Hon gråter.

Den stora, fysiska åtrån i Älskaren gäller dock en annan flicka: rumskamraten Hélène Lagonelle. ”Jag är matt av åtrå efter Hélène Lagonelle”, säger berättaren som betraktar hennes bröst, nakna kropp, lena hud. Som vill ”äta Hélène Lagonelles bröst som han äter mina i den kinesiska staden dit jag går varje kväll för att fördjupa kännedomen om Gud”. Marguerite Duras avfärdade, enligt Yann Andréa, både hans homosexualitet och själva idén om homosexualitet. Men den starkaste fysiska åtrån i Älskaren riktas av en kvinna mot en kvinna, den omöjliga kärleken. Så stark att hon vill döda Hélène Lagonelle med sina bara händer. Den dödliga kärleken, passionen som förgör.

En annan omöjlig kärlek i Älskaren riktas mot berättarens lillebror, det antyds att de har haft ett incestuöst förhållande. I Älskaren från norra Kina, ett sorts korrektiv till den förra, skrivs det rakt ut. Berättaren säger mot slutet av romanen: ”Det hade varit den enda gången de hade tagit varandra i livet” varpå brodern skriker av ”tragisk lycka”. En av de starkaste scenerna i Älskaren är när berättaren får besked om att hennes lillebror har dött: ”Man hade tagit fel. Man hade gjort ett misstag. Skandalen var i gudomlig storleksordning. Min lillebror var odödlig och man hade inte sett det […] Man hade tagit fullständigt fel. Misstaget uppfyllde hela universum, skandalen.”

Duras själv har beskrivit hur hon var besatt av ett ”sanningsraseri” när hon skrev om sin lillebror, om kärleken till honom och om hans död. Det är när kärleken är ouppnåelig som den tar form, blir som mest påtaglig. När människor försvinner, tar farväl eller dör. Den dödliga kärleken, passionen som förgör.

Varken skrivandet eller kärleken är små saker hos Duras. Båda dödligt farliga, båda livsviktiga och framförallt alldeles omöjliga. Vi kan inte skriva, vi kan inte älska, det är därför vi måste. Mörkrets hjärta handlar om vådan av att gå in i mörkret utan fonograf. Men Marlow var feg. Han vågade inte möta sanningen, världen så förskräcklig den kan te sig. Han stod framför den stängda dörren till rummet vid vars tröskel tystnaden börjar, men han vände sig om och gick. Det gjorde aldrig Duras. Hon stod kvar, skrev och skrev. Vägrade lämna tröskeln.

Jag vill rätta mig själv: När det absoluta fotografiet nu inte finns handlar Älskaren om vikten av att istället våga närma sig mörkret med sin penna.