mycket av dagspressens recensioner är idag främst handlingsreferat – ofta med ett avslutande kort stycke där skribenten berättar vad som har varit bra eller dåligt. Även sådana artiklar kan förvisso ha ett värde, åtminstone om man hittar en kritiker vars smak överensstämmer med sin egen. Men det måste också få finnas plats för en mer djupgående filmkritik, som man kan läsa med samma behållning långt efter att den har publicerats.

Filmkritiken möter främst två generella invändningar. Den ena är att få recensenter har egna praktiska erfarenheter av att göra film och därför saknar nödvändig kompetens. Den andra är den rakt motsatta invändningen, nämligen att vem som helst kan bedriva filmkritik då alla vet om de tycker att en film är bra eller dålig.

Naturligtvis är det bra om kritiker har kunskap om hur en filminspelning går till, vem som gör vad och vilken utrustning som används. Men det går att bedöma om en kameraåkning är elegant eller om dialogen känns trovärdig även om man aldrig har varit med på en inspelning.

En fördom är att kritiker alltid tycker om andra filmer än ”vanligt folk”. Men det finns kritiker som älskar skräckfilm och superhjältar, som främst uppskattar lågmälda relationsdramer eller avantgardefilm. Publikens smak är inte heller homogen. Jag vågar dock påstå att den genomsnittliga kritikern har bredare preferenser än den som varken är kritiker eller har något större filmintresse. Kritikern har också skrivförmågan. Det är lätt att ha åsikter men svårare att motivera dem i en läsvärd recension.

En tredje typ av invändning är kopplad till identitetspolitik. Bör en film om homosexuella helst recenseras av personer som själva är homosexuella, och bör en vit kritiker undvika att skriva om filmer som behandlar etniska minoriteter? Det är inte uppenbart hur en sådan identitetspolitisk gränsdragning görs, och av vem. Redan att definiera vem som är ”vit” är komplicerat, det finns ingen konsensus där. Ibland görs en gränsdragning mellan ”vita” respektive ”icke-vita” kritiker, som är än mer problematisk. Vissa menar att den som ser sig som ”icke-vit” har förmågan att, till skillnad från ”vita”, recensera all film av/om andra ”icke-vita”. Men är det inte förmätet att tro att, säg, någon av kinesisk härkomst per automatik har mer insikter i iransk kultur än någon ”vit” svensk har, enbart för att både iranier och kineser är ”icke-vita”? Att angripa en recension utifrån någons identitet leder till ogenomträngliga problem. En mer nyanserad inställning är att kritikern, oavsett identitet, är välkommen att recensera vad som helst så länge man är lyhörd för filmens specifika kulturella kontext.

”Men kritik måste inte vara positiv och stödjande, att man ogillar en film behöver inte bero
på att man inte har förstått den.”

När recensenter kritiseras beror det ofta på att de skrivit negativt om en film. De kan avfärdas med att de inte tillhör filmens målgrupp. Men kritik måste inte vara positiv och stödjande, att man ogillar en film behöver inte bero på att man inte har förstått den.

En trend är att filmskapare, skådespelare och fans attackerar enskilda kritiker och ifrågasätter deras motiv eller moral. Adam McKay, skaparen av nya Netflixproduktionen Don’t Look Up, en allegori över samtidens ovilja att ta klimatförändringarna på allvar, hävdade till exempel, absurt nog, att de som inte tycker om hans film inte bryr sig om klimatkrisen. Stora företag som Netflix och inte minst Disney har lärt sig att utnyttja och spela på de krafter som finns i den digitala sfären idag.

Vad som förenar många av de här exemplen är att de bygger på premissen att om du inte tycker om en film är det dig det är fel på, aldrig filmen. Det kan ses som motsatsen till vad som borde vara grunden för filmkritik: att utifrån ett personligt perspektiv förhålla sig till ett konstverk i dess helhet och tillhandahålla ett historiskt perspektiv, en kontext som filmen placeras i. Det är att ta filmkonsten på allvar, att göra kritiken till något mer än en positionering i en dagsaktuell debatt.