Men trots att vi har nästan samma dna som människoaporna, har vi blivit så olika. Detta tema och särskilt hur människan har blivit en kulturell varelse diskuteras i två någorlunda nyutkomna böcker: Becoming Human av den amerikanske psykologen Michael Tomasello och Ingenious av den nyzeeländske barnläkaren Peter Gluckman och den brittiske fysiologen Mark Hanson.

Den mänskliga hjärnan består av en hjärnbark vars yta har blivit ungefär tio gånger större än hos människoaporna, vilket delvis kan förklara dess unika förmågor. Vissa gener verkar ha förändrats vilket har resulterat i en av ökning av antalet nervceller och synapser och framförallt en expansion av hjärnbarken. Vidare så utvecklas hjärnan under mycket lång tid hos människan, faktiskt långt upp i 20-årsåldern, medan den är färdig redan efter sex dygn hos möss och tre år hos apor.

Men det är inte bara genetiska faktorer. Gluckman och Hanson menar att utvecklingen till människa betingas av en evolutionär utveckling inom gen-kulturen. Domänspecifika moduler såsom hjärncentrum för språk och andra sociala förmågor har utvecklats hos våra förfäder. De som lyckades använda sina talanger bäst, exempelvis när de jagade, klarade sig i högre grad, varvid de hjärncentrum som kontrollerar dessa förmågor också utvecklades mest och bäst, helt enligt Darwins teori om ”survival of the fittest”. Enligt en annan teori har människan tack vare den långsamma mognaden av hjärnan blivit mycket läraktig och kan anpassa sig till en mängd olika situa­tioner. Trots att de första människorna var spridda i olika delar av Afrika, Euroasien och Australien lärde de sig snabbt anpassa sig till olika klimat till skillnad från människoaporna, som inte alls lyckats sprida sig över världen på samma sätt. Även om de senare kan leva ihop i mind­re flockar har de inte samma förmåga att bilda stora samhällen. Vi människor är hyperkooperativa och kan fånga varand­ras uppmärksamhet, eller med andra ord dela våra intentioner, enligt Tomasello.

Vi människor är hyperkooperativa och kan fånga varandras uppmärksamhet, eller med andra ord dela våra intentioner.

Den senare har framförallt tagit upp sociokulturella teorier, som först formulerades av den sovjetiske psykologen Lev Vygotsky. Dock i en annan form som kallas för Neo-Vygotskian, vilken tar mer hänsyn till evolutionära mekanismer. Darwinismen var ju inte så populär i Sovjet, där man mer trodde på Lamarck och dennes närmast kriminella efterföljare Lysenko. Vygotsky hade en sann marxistisk syn och menade att det är den omgivande miljön, som är av avgörande för barnets kulturella utveckling. I och med kartläggningen av det humana genomet och marxismens fall i många länder, försvann dessa idéer, men har nu kommit tillbaka i och med att upptäckten att omgivningsfaktorer kan påverka gen­uttrycket tack vare epigenetiska mekanismer. Vi talar inte längre om arv eller miljö (nature or nurture), utan man kanske mer kan uttrycka det som att människans utveckling bestäms till 100 procent av arvet och till 100 procent av miljön.

Tomasellos stora vetenskapliga upptäckter rör jämförelser mellan männi­skoapornas (mest schimpanser) och människornas utveckling. Han har genomfört parallella studier av schimpansungar och barn och funnit att det, som i första hand skiljer människan från aporna är förmågan att knyta sociala­ band och att kunna sätta sig in i sina likars tänkande.

Det har han och hans medarbetare visat genom ingående studier av apors och barns beteende. De genomförde ett batteri av tester såsom att orientera sig i rummet, hantera verktyg, skala banan, härma, interagera samt kommunicera icke-verbalt. När det gällde anpassning till den fysikaliska miljön var aporna och barnen lika duktiga fram till nio månaders ålder. Men från den åldern börjar barn peka på en lampa, en blomma eller katt, inte för att de vill ha dessa utan för att rikta föräldrarnas uppmärksamhet. De har upptäckt att andra människor kan ha samma syn på omgivningen som de själva. Tomasello kallar detta för niomånadersrevolutionen. Viktigt är också ögonkontakten med vårdnadshavarna, vilket saknas hos aporna. Det är just detta som man inte kan uppnå, om man mest låter barnet få sitta med en surfplatta. Vid tre års ålder börjar barnet utveckla kollektiva intentioner. De kan börja göra saker och leka tillsammans med andra barn. Från fyra års ålder kan de sätta sig in i hur andra tänker – ”theory of mind”.

Tomasello avvisar Noam Chomskys idéer, om att vi föds med en universell grammatisk förmåga eller Steven Pinkers idé om att vi är försedda med en språk­instinkt. Språket utvecklas genom att barnet pekar och utför pantomimer när det ser en lampa, stol eller hund varvid den vuxne uttalar orden. Just den här gemensamma intentionen är avgörande. Barnet har en fenomenal förmåga att imitera den vuxne. Det börjar redan när barnet är nyfött och härmar den vuxnes grimaser. Spädbarnet tar till sig alla språkljud och fonem som en magnet tack vare att det bildas miljontals synapser i hjärnan varje minut. Efter spädbarns­året organiseras språkcentrumet, så att modersmålet stannar kvar i hjärnan under förutsättning att barnet hela tiden exponeras för detta. Till skillnad från apor kan männi­skor föra över språket och generationers samlade kunskap till sina barn. Hjulet behöver inte upptäckas på nytt.

Peter Gluckman och Mark Hanson skriver också ingående om skillnaderna mellan människoapor och människor med utgångspunkt från författarnas äventyrliga besök i ett gorilla­reservat i Afrika. De redogör ingående för hur kroppen och hjärnan programmeras under den tidiga utvecklingen. Råttungar som slickas och ompysslas väl av sina mammor blir smartare och mer stress­tåliga än ungar som försummas. Det beror på att arvsanlagen med de goda egenskaperna aktiveras tack vare epigenetiska mekanismer. Gluckman och Hansons ”take-home mesage” anges av bokens fullständiga titel: Ingenious. The Unintended Consequences of Human Inno­vation. De menar att den postindustriel­la tid, särskilt den digitala revolution som vi nu upplever, är av nästan samma dignitet som den tid när jordbrukssamhället utvecklades. De påpekar nackdelar såsom klimatkris, övervakningssamhällen och fragmentering av tillvaron. Evolutionen teknifieras. Det är ju inga nyheter och presenteras lite slentrianmässigt utan finess.

Bägge böckerna innehåller dock mycket tänkvärd information och är i högs­ta grad läsvärda med vissa reservationer. Boken Ingenious saknar helt illustrationer och figurerna i Becoming human är ganska otydliga. Men framförallt anser jag att böckerna saknar det svåröversatta begreppet ”flavour”, som man kan finna i Gerald Edelmans, Jean-Pierre Changeux­ och Antonio Damasios böcker om liknande teman. Författarna till de aktuel­la böckerna behandlar den eviga filosofiska frågan om människans ursprung men citerar knappt de stora filosoferna, inte ens Aristoteles. Det saknas också metaforer och slagfärdiga oneliners, såsom den skicklige populärvetenskaplige författaren Richard Dawkins uttryckte det: ”Consciousness freed people from the tyranny of the genes”, vilket väl sammanfattar mysteriet med varför vi har blivit som vi har blivit.