Våren 1880 hade Arthur Sullivans och William Schwenck Gilberts nya komiska opera The Pirates of Penzance Londonpremiär. Den blev en omedelbar succé av lika stora mått som genombrottet HMS Pinafore, som hade spelats 571 gånger på Opera Comique i Westminster.

Imperiet tronade i zenit. Drottning Victoria hade just fyllt 60. Hon var sedan ett par år kejsarinna av Indien. Zulukriget var precis avslutat, det andra afghankriget pågick och det första boerkriget stod på lur. Rudyard Kipling, imperiets störste poet, var visserligen ännu tonåring, inackorderad på United Services College i Westward Ho! i Devon. Det skulle dröja ytterligare ett par år innan han satt på tåget mellan Bombay och Lahore och kände hur hans ”engelska år dunstade bort”. Gladstones återval 1880, efter sin ”Midlothian campaign”, var en försmak av kommande imperiekritik, men inom ett par år var den gamle liberalen ändå tvungen att bombardera Alexandria och i praktiken lägga Egypten till imperiet. Tidens skeenden var ännu emot honom.

Imperiet var verklighet och allvar. Unga britter dog i dess tjänst. Just därför är det anmärkningsvärt att Gilbert och Sullivans komiska operor var så gränslöst populära. För såväl HMS Pinafore som The Pirates of Penzance byggde nästan uteslutande på att göra narr av imperiets auktoriteter, dess flotta och militär.

Ur The Pirates of Penzance nynnade snart otaliga britter på den tungvrickande ”I Am the Very Model of a Modern Major-General”. Det är en driven satir över den då moderne, vetenskapligt utbildade brittiske officeren, som kunde allt av värde, utom möjligen sådant som har att göra med det militära. Ingen kunde tvivla på vem skådespelaren George Grossmith använde som modell för sin ”Modern Major-General”, när han klev ut inför publiken i full paraduniform, glittrande utmärkelser och imponerande mustasch. Det var som om sir Garnet Wolseley, nyligen befordrad från Major-General till Lieutenant-General, själv hade stått på scenen.

Sir Garnet var välkänd sedan Ashantikriget några år tidigare och hölls så högt att uttrycket ”All Sir Garnet”, i betydelsen att allt var i god ordning, hade spridit sig. Den höge officeren tog inte illa upp över att han blev föremål för skratt. Det hände att han själv framförde sången för vänner och familj. Den som nådde toppen i imperiet fick räkna med att karikeras och tog det ofta med gott mod, kanske till och med viss stolthet.

Britternas lättsamma förhållningssätt till auktoriteter varken börjar eller slutar med Gilbert och Sullivan. Music hall-traditionen etablerades på 1850-talet, satirtidningen Punch på 1840-talet och åtminstone ytterligare ett par hundra år bakåt går det att obrutet följa engelsmännens breda och accepterade intresse av att driva med de främsta och högsta.

På Sir John Soane’s Museum kan man se de fyra förlagorna i olja till William Hogarths kända gravyrer av hur en kandidat tar sig till parlamentet 1754. Det skamlösa festandet i An Election Entertainment skulle kunna vara gjord av Pieter Bruegel d ä på en anarkistisk dag. The Polling, där herremän i vitpudrade peruker får förståndshandikappade och döda att rösta, är 250 år senare glasklar i sin satir. Går vi ytterligare 30 år tillbaka finner vi Jonathan Swifts pamflett A modest proposal. Att föreslå att fattiga irländska barn borde säljas som mat till rika gentlemän – pamfletten innehåller till och med recept – var en drift med samtidens rationella samhällsingenjörer och merkantilister, förutom en kritik mot behandlingen av Irland.

Swift, Hogarth, Gilbert och Sullivan och andra i samma tradition hade alla olika tilltal. Men de hade också gemensamma drag. George Orwell skissade några av dessa i tidskriften The Polemic.

The Polemic var en av alla intellektuella efterkrigstidskrifter i Storbritannien, som föddes och dog i nästan samma andetag. Den kom ut i åtta nummer mellan 1945 och 1947 under ledning av Humphrey Slater, målare, exkommunist och liksom Orwell veteran från spanska inbördeskriget. I denna publikation, ”välvilligt inställd till vetenskap, fientlig mot romantikens intellektuella uttryck och utpräglat antikommunistisk”, skrev Orwell 1946 en analys av Swifts Gullivers resor, under rubriken Politics vs. Litterature.

Det är en ”både hätsk och pessimistisk bok”, konstaterar Orwell. Dessutom motsägelsefull: ”småaktighet och storsinthet, republikanism och auktoritetsdyrkan, kärlek till förnuftet och avsaknad av nyfikenhet”, allt finns där, menar Orwell. Han exemplifierar med scenen där Gulliver släcker en eld i Lilliputs palats genom att urinera på slottet. Allt talar för att Swift därmed plockade en dittills oplockad gås med den döda drottning Anne, snarare än att han gjorde ett principiellt ställningstagande vad gällde monarkin.

Ändå antyds ett slags utopi i Gullivers resor och Orwell sammanfattar den såhär: ”[Swifts] underförstådda mål är en statisk, föga vetgirig civilisation – hans egen tid, aningen renare, aningen förnuftigare, utan radikal förändring och utan nyfiket petande i det som är fördolt”. ”Utan tvivel”, preciserar Orwell, ”hatar han lorder, kungar, biskopar, generaler, societetsdamer, ordnar, titlar och högtidligt nonsens i allmänhet, men han verkar inte ha en högre uppfattning om vanligt folk än om deras härskare, eller vara för större social jämlikhet, eller entusiastisk över representativa institutioner.” Swift har däremot öga för de faror som lurar i totalitarism, långt innan termen fanns. Han är anarkist, skriver Orwell, men av ett särskilt slag, för Swift ser att totalitarismen ligger implicit i den vanliga anarkistiska drömmen om ett samhälle utan lagar. I avsaknad av lagar styrs samhället av den allmänna opinionen och den allmänna opinionen är alltid mindre tolerant än faktiska lagar. Och så drar Orwell fram den särskilda term han har på lut för att beskriva Swift:

”Han är en toryanarkist, som föraktar auktoriteter på samma gång som han misstror frihet och som bevarar ett aristokratiskt synsätt, samtidigt som han tydligt ser att den existerande aristokratin är degenererad och usel.”

Orwell skriver att han förstår om läsarna fått intrycket att han ”är emot” Swift. Och visst är han i opposition med Swift politiskt och moraliskt – Orwell sopar undan det, som vore det något oväsentligt – men Swift är likväl ”en av de författare jag beundrar med mycket få reservationer”.

Det är en nästan övertydlig demonstration av påståendet att Orwell var konservativ i allt, utom i sina politiska ståndpunkter. Och faktum är att Orwell själv beskrev sig som ”toryanarkist” fram till mitten av trettiotalet. Om Swift skriver han att denne tycks drivas in i det ”perversa” konservativa torylägret i reaktion mot de samtida progressivas löjligheter. Alla som läst Orwells utgjutelser över sina socialistiska ”vänner” – ”Man får ibland intrycket att själva orden ’socialism’ och ’kommunism’, med magnetisk kraft drar till sig varenda fruktjuicedrickare, nudist, sandalbärare, sexgalning, kväkare, naturmedelskvacksalvare, pacifist och feminist i England” – förstår att det i lika hög grad gäller Orwell själv.

Begreppet toryanarkist har dykt upp igen, främst tack vare sociologen Peter Wilkin. Wilkins bruk av termen har inte passerat utan kritik. En aktiv anarkist inledde en recension av Wilkins bok The Strange Case of Tory Anarchism med en protest mot hans laglösa beteende: ”Really, vad är det med anarkismen som gör att icke-anarkister tror att de har rätt att lägga beslag på vårt namn […]?”

Wilkin ser en sammanhängande tradition av toryanarkister i brittisk kultur från Swift till Orwell, men också vidare: Evelyn och Auberon Waugh, satirikern Peter Cook som var Dudley Moores parhäst och en vildsint banbrytare för anti-etablissemanget, Richard Ingrams som är en av grundarna av satirtidskriften Private Eye och den samtida Chris Morris, som nyligen gjorde komedin Four Lions om en grupp brittiska muslimer som försöker bli självmordsbombare.

Toryanarkisten, som Wilkin definierar honom – för det är nästan alltid en man – är främst ett engelskt fenomen, hämtad ur övre medelklass och med en ambivalent inställning till modernitet och kapitalism som utmynnar i en kulturkritik, inte olik Frankfurtskolans. Några kännetecken är en distinkt upplevelse av individens död och framväxten av auktoritära och totalitära samhällsdrag, av att moraliska värden har underordnats ekonomiska och en kluvenhet inför såväl eliter som populär masskultur.

Men Wilkin är inte ensam om att använda termen. Richard Ingrams har, i en välfångad kluvenhet, beskrivit toryanarkisten som: ”någon som misstror revolution, som med andra ord accepterar systemet som det är, baserat på att vilket annat system som helst med all säkerhet skulle vara, om inte sämre, så åtminstone lika dåligt som det nuvarande systemet; och som misstror var och en som ogillar dem som försöker undergräva systemet”. ”Det är anarkistiskt”, skriver Ingrams, i den meningen att toryanarkisten ”ogillar alla politiker lika mycket.”

Det är lätt att känna igen flera framträdande britter i den beskrivningen.

Auberon Waugh, som tyckte om att kalla sig ”the last sane man in England” och klädde hårresande förolämpningar i en sirligt, förment artig stil. Tom Sharpe, som i sina halsbrytande komiska romaner ger förstockade makthavare och predikande revolutionärer samma omilda behandling. De som tecknas sympatiskt är inte sällan enkla människor på landsbygden, obemärkt medelklass som står fast vid sunt förnuft och beprövade sanningar, eller gamla excentriker, som inte ens märkt att de är ur led med tiden. George MacDonald Fraser, vars ärkelymmel sir Harry Paget Flashman klampar igenom brittisk 1800-talshistoria utan tillstymmelse till auktoritetstro. De produktiva och provokativa syskonen Sitwell: Edith, Osbert och Sacheverell. Även P G Wodehouse, vars romaner av Evelyn Waugh karaktäriserades som ”en värld där syndafallet aldrig inträffat”, är ett skott av samma stam om än närmare Gilbert och Sullivan i sin milda ton.

Mångsysslare som Stephen Fry och komiker som Barry Humphries, mer känd som Dame Edna, finns också i samma härad. Även inom populärmusiken går det att spåra drag av toryanarkism. Det bästa exemplet är kanske Ray Davis i The Kinks. I november 1968, majrevolten och kårhusockupationens år, kommer lp:n med den otidsenliga titeln The Kinks are the Village Green Preservation Society. Det var inte en ironi, utan ett ”konceptalbum som beklagar att gamla engelska traditioner går i graven”. Ett par år senare kom lp:n Muswell Hillbillies, som öppnar med sången 20th Century Man, med textrader som:

”You keep all your smart modern writersGive me William ShakespeareYou keep all your smart modern paintersI’ll take Rembrandt, Titian, Da Vinci and Gainsborough”

eller:

”I was born in a welfare stateRuled by bureaucracyControlled by civil servantsAnd people dressed in greyGot no privacy, got no libertyCos the twentieth century peopleTook it all away from me.”

Det som förenar en så brokig skara är ett särskilt förhållningssätt till samhället och historien. Det är inte alltid uttalat, men ändå där. Det rör sig om något mer än en underhållande grupp icke-konformister.

I botten finns en förkärlek till sunt förnuft och pragmatism och en misstänksamhet mot utopier och omvälvande nyheter. Den här sortens samhällskritiker formulerar sällan partsinlagor i den meningen att de representerar en oppositionell undergrupp, med egen agenda. De drömmer inte om att ersätta ett system med ett annat. Från den kärleksfullt godmodiga satiren, som i Gilbert och Sullivans komiska operor, till det drastiskt smaklösa, som i Jonathan Swifts pamfletter, saknas suktan efter revolution och utopiska griller. Det är, i själva verket, frågan om en samhällskritik inom systemet, men det är också det som ger den dess vassa udd, för den drabbar alla som åtrår makten, såväl etablissemang som revolutionärer.

Ett annat gemensamt drag är det som kan beskrivas som nostalgi. Oliver Cromwell är ett nära nog unikt exempel på en framgångsrik revolutionär britt, sprungen ur en i grunden dogmatisk och därför i någon mening obrittisk puritanism. Historikern David Horspool noterade för några år sedan i sin bok The English Rebel. One Thousand Years of Trouble-making from the Normans to the Nineties att engelska rebeller nästan undantagslöst istället vill vrida klockan tillbaka. Utopin, när den finns, är inte ett blivande paradis, utan en förlorad lustgård. Mantrat är alltid ”före”: före kriget, före den industriella revolutionen, före Cromwell, före reformationen och till slut före normanderna. Till och med en så originell, oppositionell och under sin livstid marginaliserad röst som William Blake har svårt att frigöra sig från känslan att hans barndoms 1760-tal är idealet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men att avfärda tillbakablickandet som trivial nostalgi är ett missförstånd. Filosofen Roger Scrutons resonemang i England: An Elegy kan vara till hjälp för att förstå varför. Scruton benar ut engelsmännens märkliga fallenhet för icke-revolutionär samhällskritik och kopplar det därmed till tillbakablickandet. Han gör det i imperfekt, eftersom han i toryanarkistisk anda anser att den sanna engelsmannen egentligen är utdöd: ”Kanske mer än något folk i den moderna världen”, skriver Scruton, ”var engelsmännen känsliga för skillnaden mellan makt och auktoritet. Deras anmärkningsvärda konstitution var ett försök att skilja de tu åt i verkligheten, såsom de var skilda åt i tanken, och att sätta auktoriteten till doms över makten.”

Scruton sammanfattar det som att engelsmännen ”trodde på lag och auktoritet” men föraktade ”ämbetsmannavälde och misstrodde staten”. Här hör vi ekot av det Orwell skrev om Swifts syn på laglöshet. Utan lagar gror totalitarismen.

Poängen är att engelsmännens ovilja att vända upp och ned på institutioner, traditioner och prejudikat inte beror på att de är fallna för blind lydnad, sentimentalitet eller platt nostalgi. Vad gäller lydnad är skälet det rakt motsatta. Att erkänna auktoritet som något eget och fristående från makten, är ett sätt att hålla makten i schack. En god auktoritetstro balanserar makten och tvingar den att bete sig anständigt. Att driva med makten och dess anspråk på auktoritet är inte ett led i att rasera all auktoritet och alla hierarkier. Det är tvärtom ett sätt att åberopa fristående auktoritet och etablerade hierarkier, för att förhindra att den råa makten får fritt spelrum.

Ska auktoriteten vara skild från den makt som för tillfället råder, och samtidigt inte bara vara ett rivaliserande ideologiskt anspråk på maktfullkomlighet, är civilsamhället och historien de enda källorna. Till skillnad från i politiskt radikala ideologier finns inget självupphävande i den auktoritetskritiken.

Förstår man den här brittiska traditionen är det också lättare att ana var vi, såväl svenskar som britter, möjligen gått fel. En radikal fnyser åt Gilberts och Sullivans karikatyr av sir Garnet Wolsley, eftersom den i grunden är välvillig och inte ute efter generalens blod. En skribent som Auberon Waugh avfärdas av radikalen som en tom och reaktionär provokatör, eftersom Waugh inte presenterar en alternativ ideologi att inrätta samhället efter. Däremot skulle anarkopunkbandet Crass, som brukade uppträda under en banderoll med texten ”There is no authority but yourself”, få gillande nickar. Radikalen ser inte ironin i att Crass anhängare bar identiska frisyrer och kängor och klädde sig i identiska läderjackor, med identiska anarkistmärken. Finns ingen annan auktoritet än den egna, krävs en osedvanlig karaktär för att man inte ska bli en formbar lärjunge i en uniform armé av anarkister.

Men den radikala tolkningen av auktoritetskritik och hierarkier har blivit den allmänt accepterade. Vi har fått lära oss att auktoritetskritik, per definition, måste vara motkulturell (för att försvenska begreppet counter-culture). Vi har vant oss vid att hierarkier alltid är detsamma som ojämlikhet och därför något dåligt. Vi har övertygats om att det enda alternativet till radikal auktoritetskritik och jämlikhetsvurm är ett servilt bugande för överheten.

De brittiska medkulturella samhällskritikerna, som man kanske skulle kunna kalla toryanarkisterna, visar att det rör sig om ett falskt val. I själva verket ligger alltid ett totalitärt frö i radikal auktoritetskritik och jämlikhetsiver. Om all auktoritet ratas som förtryckande och illegitim blir makten den enda valutan. Om alla hierarkier döms ut som orättvisa, uppstår den paradox som George Walden beskrivit i sin bok New Elites. A Career in the Masses: vi får en på ytan antielitistisk elit. Den uppfattar sig själv som strikt meritokratisk och känner inget bredare ansvar, inget noblesse oblige. Vi får hierarkier som inte längre bär på värden, utan bara på privilegier.

Ur den radikala auktoritets- och hierarkikritiken växer helt enkelt motsatsen till vad som utlovats: ett råare samhälle med grövre skalor utan djup. Makt, pengar, möjligen kändisskap, blir till sist allt som räknas.

Johan Hakelius är skribent.