Den 24 februari invaderade Ryssland Ukraina. Den 25 februari utkom Per-Arne Bodins Rysk kultur i tusen år (Norma), en uppföljning av hans Rysk litteratur i tusen år, anmäld i Axess 9/2020. Förlaget borde nog ha sett till att hålla den nya boken inne ett tag till, mot bakgrund av den dramatiska ryska situation som rådde inför utgivningen – den som sedan eskalerade i Putins krig med en ny världsbild som resultat.

Till skillnad från den första boken som var en personligt hållen översikt över den ryska litteraturens historia bjuder oss Bodin 2 på ett antal spontana nedslag i rysk kultur. Han är inte ute efter en heltäckande bild i samma utsträckning som förra gången. Somt är mycket läsvärt, men slutavsnittet är tyvärr problematiskt.

Bodin lyfter fram kyrkans roll i samhället. Han vill inte minst återge den ortodoxa trons speglingar i konsterna.

”1500-talsföreställningen om Moskva som ’det tredje Rom’ gav näring åt en rysk imperietanke som vi idag ser konsekvenserna av.”

Allt börjar och slutar med Vladimir. År 988 antog furst Vladimir i Kiev-Rus kristendomen från Bysans. Skönheten i den bysantinska gudstjänstordningen hade betvingat hans utsände. Detta kom att bli bestämmande för hela Rysslands historia. Rus och dess nordliga arvtagare Moskva valde en östväg. Vad vi nu har bevittnat är Vladimir Putins erövringskrig mot Rus ukrains­ka arvtagare som utmanar den rigida ryska bysantinismen med västerländsk demokrati.

Bodin berättar livfullt om Andrej Rubljovs förunderliga treenighetsikon, det konstnärligt sublima uttrycket för den medeltida ryska religiositeten – omgivet av stor mystik. Vi vet inte ens om munken Rubljov verkligen är upphovsmannen. Ikonen fick en viktig enande funktion för den Moskvastat som snart skilde ut sig bland grannfurstendömen.

I detalj rekapituleras så de märkliga förpetrinska trosstriderna som skapade oppositionella, smått revolutionära gammaltroende gemenskaper utanför samhället. De visade sig vara oerhört ståndaktiga och bildade hemliga motståndsfickor där ute i ödemarken. Minnet stannar efter läsningen kvar av patriarken Nikon som grymt – på hårt formalistiska grunder – stötte ut de gammaltroende och sedan själv plötsligt förvandlades till en marginaliserad förföljd. Så kan det gå i Ryssland.

1500-talsföreställningen om Moskva som ”det tredje Rom” gav näring åt en rysk imperietanke som vi idag ser konsekvenserna av. Efter Konstantinopels fall 1453 var det moskoviterna som ensamma (enligt munken Filofej) förvaltade den ”rätta läran” – urbetydelsen av ordet ”ortodoxi”. Något fjärde Rom skulle icke givas. Föll Moskva ginge världen under.

Det gamla moskva hade förvisso många sidor, visar Bodin. Än framstod staden som en idyll av träkåkar, än blev den – hos Marina Tsvetajeva i en diktcykel riktad till kollegan Osip Mandelstam – rent ikonlik, säte för ”de fyrtio gånger fyrtio kyrkorna”.

Bodin uppehåller sig utförligt vid Pusjkins evigt aktuella versdrama Boris Godunov om de olika turerna i den våldsamma 1600-tals-oredan som blev till en kraftfull opera hos Modest Musorgskij – som i sin tur bearbetades av Nikolaj Rimskij-­Korsakov (och Dmitrij Sjostakovitj, fast det nämns inte). En märklig kontinuitet och typiskt rysk konstnärlig korsbefruktning.

På Moskvalegenden följde i det ryska medvetandet den sankt­petersburgska stadsmyten som inte minst fick fäste i litteraturen: berättelsen om artefakten ute i träsken som hade uppstått genom en härskarnyck, den förverkligade utopin som en sista utpost mot den svenske arvfienden – rentav byggd av svenska krigsfångar. Bodin förmedlar initierat de ryska så kallade semiotikernas teckentolkning av denna myt – som upphöjer periferin till centrum.

Den store målaren Ilja Repin får en utförlig kontur. Han tillhörde ”Vandrarna” – de som på 1860-talet skapade vandringsutställningar i landet med realistiska porträtt av genuint folkliv och ävenså historiekompositioner med samhällskritiska bottnar. År 1902 gjorde Repin en rundmålning av Statsrådets sammanträde, med en infernaliskt förtorkad överprokurator Pobedonostsev i centrum. Denne stod för den yttersta reaktionen, före revolutionerna – en rysk extrem i ledning för kyrka och stat, terroristernas motbild.

I uppsatsen om Kazimir Malevitjs och Natalja Gontjarovas modernism ställs det religiösa momentet på ett nytt, alldeles överraskande, sätt i förgrunden. Här belyses ett mindre känt balettprojekt från 1910 med titeln ”Liturgi” som Gontjarova i futurismens grannskap tog del i. Det var kanske lite för utmanande – det kom heller aldrig till utförande men levde vidare i Leonid Mjasins koreografier i exil.

Mellan varven relateras kyrkans hi­storia. Bodin skildrar hur den kvästes av Peter den store och sedan var hårt underordnad tsarmakten ända fram till 1917. Vad som följde under Sovjettiden var ett fruktansvärt Golgata – med mängder av raserade helgedomar och hundratals mördade präster.

Pianisten Maria Judina var ett slags helig dåre som enligt Dmitrij Sjostakovitj ska ha satt sig i respekt hos självaste Josef Stalin. Kanske återigen en myt – men Sjostakovitj hävdar (i Solomon Volkovs absolut autentiska nedteckning av mästarens minnesbilder) att det sista Stalin lyssnade på var en specialinspelning där Judina framförde Mozarts 23:e pianokonsert. Sedan dog han.

Judina är en upprorskvinna i Bodins smak, en troende aktivist och fritänkare. Bodin är inte så engagerad i politiska revoltörer – kanske är det skälet till att han ger så litet utrymme åt Sjostakovitj och dennes märkliga envig med Sovjetmakten. Den revoltör som får störst utrymme är anarkisten Pjotr Kropotkin, den botfärdige adelsmannen som också var en framstående geograf och en kunnig föreläsare om rysk litteratur. En gång kom han till Sverige – inte för att sprida revolutionen utan för att diskutera jordlager i Sibirien med Adolf Nordenskiöld.

Populärt

Våga vara tydlig

Dagens arkitekter borde låta sig inspireras av stormaktstidens byggnader. Det är åter dags att ta ett stort grepp.

Karin Stensdotter Tema 2023 7

Referenserna till svensk-ryska förbindelser i krig och fred är många, alltifrån Alexander Nevskijs sägenomspunna slag mot svenskarna på Nevafloden 1240 – som gav namn åt Sankt Petersburgs paradgata. Här möter vi Erik Johan Stagnelius med tankar på att träda i tjänst hos Alexander I, amiralen Bodisco som en kort tid styrde över Gotland, diplomaten af Nordin som dansade i tsarens salonger och skymtade Pusjkin, den fjortonåriga tsarevnan, Katarinas barnbarn, som var tänkt att bli Gustav IV Adolfs gemål. Det ser ut som utkast och förstudier som skulle kunna drygas ut och kompletteras till en hel bok.

Det besvärande kommer med slutessän ”Minnet och glömskan”. Här är Bodin framme vid det tjugoförsta seklet där ortodoxin har blivit maktens kompanjon och på olika sätt legitimerar putinismens brutala framfart. Bodin framhärdar i en återhållsam grundinställning till det uppståndna patriarkatet och dess överhuvud Kirill. Det fungerar inte.

Nyss välsignade denne Kirill Putins legotrupper hos Bashar al-Assad. Syrien är, hävdade Gudsmannen, ”ett grannland” som Ryssland ”i ett heligt krig” måste värna och försvara. Inför Ukraina har samme Kirill i dessa dagar, efter bokens tillkomst, förstärkt intrycket av ohöljd cynism. Han har förklarat massdödandet och förstörelsen som ”en metafysisk strid mot gayparader”. Plågsam men nödvändig, alltså. Här skulle behövts en mer grundlig uppgörelse med vad kyrkan står för – i ett Putinsamhälle som Bodin faktiskt inte mycket kommenterar.

Bodin informerar i minnesessän också om det nu förbjudna Memorials beundransvärda dokumentationsarbete kring stalinismens brott. Där uppstår en ny skevhet när han vill framhäva patriarkatets insatser för att ur glömskan lyfta fram alla offer och martyrer: han tenderar att framställa kyrkans insatser som jämförbara med Memorials. Det går inte.

”Per-Arne Bodin är lärd som hin onde själv”, sade en gång Staffan Skott. Det är sant. Han sitter på väldiga kunskapsfonder. Han skriver pedagogiskt och underhållande. Men hans bok reser några obesvarade frågor.