folk ironiserar ofta över mina konsumtionsvanor. Inte så konstigt, egentligen – det fanns perioder i mitt studentliv då online-shopping av Gucci-solglasögon och Vinoteket-lådor gjorde att jag levde enligt ett strikt ”portionen under tio kronor”-matschema. Det var kanske dåligt prioriterat, särskilt med tanke på att mina konsumtionsval finansierades med CSN-medel. Samtidigt är jag den av nästan alla jag känner som är mest aktivt nöjd med hur jag spenderar pengar.

Inte heller det är särskilt konstigt, i alla fall inte om utgångspunkten är nationalekonomisk teori. Den kan hjälpa oss att förstå att även dåligt prioriterade konsumtionsvanor kan vara samhällsekonomiskt optimala. Baserat på en rad antaganden om hur vi människor fungerar kan man matematiskt visa att den högsta nyttan uppnås om den som ska konsumera varor och tjänster själv väljer vilka. Det illustreras tydligast av vad som händer när du tvingar på någon annan konsumtion genom att ge dem en present.

Person A har köpt boken Microeconomics with Calculus för 823 kronor i present till person B. Person B tycker att boken verkar tråkig. Själv hade hen spenderat högst 100 kronor, om ens det. Alltså har 700 kronor i monetärt värde ”förstörts” av att person B inte själv fick styra över sin konsumtion. De 823 kronor som person A spenderade har alltså i praktiken tappat värde.

Det är alltså generellt bra om den som gör inköpen har koll på vad konsumenten gillar. Oftast vet vi själva bäst vad vi föredrar att äta, ha på oss och roa oss med. Eller på nationalekonomiska: vi har ett stort informationsövertag vad gäller våra egna preferenser. Det verkar kanske självklart, men det är det inte i alla sammanhang. Det framgår tydligt vad gäller fattigdoms­bekämpning. Experimentella studier där såväl fattiga som hemlösa – även de med missbruksproblem – har fått kontanter utan krav på motprestation visar att den typen av åtgärder är bland de effektivaste för att motverka fattigdom. Ett annat sätt att uttrycka det på är att när människor får bestämma själva över sina konsumtionsval – oavsett om de tjänat pengarna själva eller fått dem i form av CSN-medel eller fattigdomsbekämpning – gör de själva de bästa valen. Att detta dessutom bevarar människors integritet och rätt till självbestämmande har ett högt värde i sig.

Ändå skaver det att höra om människor som spenderar pengar på sätt som vi tycker är fel. En och en annan provoceras säkert av att jag använt CSN-pengar för att finansiera märkesbågar i ett av världens solfattigaste länder (ibland provoceras även jag av den prioriteringen).

Det är lätt att förstå att det skaver hos många när andra spenderar pengar ”fel”, men vi bör inte missta denna – hos människor inneboende – paternalismen för något slags moraliskt rättesnöre.

Pengarnas värde ökar av att man får bestämma över sin konsumtion själv. Det är inget kontroversiellt inom nationalekonomin. Inom nationalekonomin – med alla dess brister – finns ett mycket långtgående implicit försvar av rätten till självbestämmande.

Denna krönika är kanske bara ett illa dolt försök att försvara min egen oförmåga att hålla i pengar, men den övergripande poängen kvarstår. Rätten till självbestämmande vad gäller de egna konsumtionsvalen har ett högt egenvärde. Den principen är både samhällsekonomiskt optimal och moraliskt rätt.