Sista ordet om Andrée och hans expedition tycks ändå inte vara sagt, vilket framgår av Håkan Joriksons biografi på drygt 400 sidor, S A Andrée. Ingenjören och polarfararen. Biografin. Som museichef i Gränna har Jorikson haft Andrée vid sin sida i drygt 30 år. Boken bygger på grundliga studier och på en del hittills okänt material­ såsom dagböcker och brev, främst från några vänner från ungdomsåren. Jorikson har också finkammat samtida press, och man häpnar över den mediala uppmärksamhet som kom Andrée till del.

Alltifrån sin färd med ballongen Svea 1893 blev Andrée närmast en rikskändis, en rubrikernas man som syntes och hördes. Polarplanen diskuterades både i vetenskapliga sällskap och i tidningar och tidskrifter. I Stockholms umgängesliv blev den stilige ingenjören alltmer eftersökt. Middagsinbjudningarna duggade tätt. Han föreläste både i Sverige och utomlands, skrev själv i pressen och gav ut rapporter, väl medveten om betydelsen av att hålla intresset för ballongen levande. Då fick han också finna sig i att emellanåt bli nedskriven och kritiserad.

Var polarfärden ett vansinnesprojekt eller något som enligt dåtidens kunskap var möjligt att genomföra? Vad var det som drev Andrée? Var han en cynisk och dödsföraktande äventyrare eller en äregirig men rationell vetenskapsman? Säkert både och. För många i sin samtid framstod han som hjälten personifierad, en inkarnation av mod och idealism. Men gränsen mellan hjältemod och dårskap kan vara hårfin. Kanske, menar några, var Andrée för stolt för att återvända hem 1897, även om han var medveten om att önskan att nå nordpolen aldrig skulle kunna realiseras.

Försökte han dölja att projektet var omöjligt att genomföra – och förorsakade han därmed två unga mäns för tidiga död? Strindberg var 24 år och nyförlovad, Frænkel 27. Det är en uppfattning som Per Olof Sundman ger uttryck för i sin roman Ingenjör Andrées luftfärd (1967), senare underlag för Jan Troells film från 1982. Sundman ville i linje med den radikala anda som präglade 1960-talet sticka hål på hjältemyten. Tidigare hade även andra, till exempel Frans G Bengtsson i Silversköldarna (1931), uttalat sin skepsis inför ballongprojektet.

Det har förvisso funnits motstridiga sätt att se på Andrée, och de bilder av överingenjören som mejslats fram är förstås alla präglade av rådande samhällsvärderingar. Synen på begrepp som mod, ära och hjälte har ändrats radikalt med åren. Litteraturvetaren Per Rydén framhåller exempelvis i sitt magistrala verk Den svenske Ikaros. Berättelserna om Andrée (2003) att Sundman, driven av lusten att rasera hierarkier, är ohistorisk och vinklar sitt material så att bilden av Andrée blir ensidigt negativ.

Andrée var en komplex och mångsidig person med ett stort engagemang, inte bara för ballongresor. Han intresserade sig för samhället omkring sig, var framsynt och i många avseenden före sin tid. Han satt i Stockholms stadsfullmäktige, där han lade fram radikala motioner. Med kraft propagerade han för att arbetarnas villkor skulle förbättras, bland annat genom kortare arbetsdagar. Han stred även för jämlikhet mellan könen, var kritisk till det traditionella äktenskapet, deltog i diskussionen om preventivmedel och brevväxlade med Knut Wicksell, den radikala nationalekonomen. Vidare slog han ett slag för flickors rätt till studier och gav redan 1880 ut en broschyr om de brister som han menade fanns i fråga om flickors uppfostran. I Aftonbladet rapporterade han under rubriken ”Från industrins fält” om tekniska landvinningar. Han var ett typiskt barn av 1800-talets industrisamhälle med dess framtidstro och vurm för tekniska innovationer och uppfinningar av olika slag.

Joriksons skildring är nyanserad och nästan oavbrutet fängslande. Läsaren får följa Andrées liv och verksamhet fram till och med avfärden med ballongen Örnen 1897 från Danskön utanför Spetsbergen och dödförklaringen 1904. Där sätter Jorikson punkt. Han tar således inte upp hur lägret på Vitön av en slump hittades 1930 och hur resterna av de tre männen under stora ärebetygelser fördes till Sverige för att begravas i Storkyrkan av ärkebiskop Nathan Söderblom. Mängder av människor kantade begravningskortegen när den drog fram längs Stockholms gator.

Håkan Jorikson kan framförallt ge en fylligare bild av den unge Andrée än tidigare skildringar. Skolpojken August är oförvägen och påhittig. Att han försökte bygga en flygmaskin förvånar inte. Men kamraterna tyckte att han var kaxig, självsäker och humorlös. Visst var han energisk, men också skrytsam. I unga år svärmade och flörtade han med flera kvinnor, men det är som om den modersbundne Andrée räds kärleken. Han vågar inte ge sig hän, även om kvinnorna svärmade runt honom som flugor kring en sockerbit. Var han asexuell, kanske homosexuell? undrar Jorikson försiktigt. Knappast. Men det var inte kvinnan han främst gav sin dyrkan. Hans stora passion blev mer och mer ballongen, och hans drömmar handlade om att bli den första på nordpolen.

Andrée deltog i den vetenskapliga expeditionen till Spetsbergen i början av 1880-talet, något som Jorikson ingående berättar om. Där skötte han inte sina uppgifter till belåtenhet och fick en hel del kritik för slarv. Andrées oppositionella och envisa hållning gjorde att han hamnade på kollisionskurs med flera av sina kamrater, ett mönster som senare skulle återkomma.

Joriksons skildring är detaljrik utan att bli långrandig. Jag skulle dock gärna ha velat veta mer om hur han förhåller sig till tidigare skildringar av Andrée. Vad är nytt i Joriksons arbete och vilken är hans egen syn på Andrées projekt? Det blir man aldrig riktigt klar över. I bokens litteraturförteckning saknas en del studier, bland annat Karin Havemoses I ljuset av Andrée (2008) som behandlar frågor som rör risktagande, kontroll och noggrannhet i samband med polarprojektet, något som är relevant för Joriksons arbete. Likaså kunde jag önska mig en något mer spännande rubriksättning än den Jorikson valt och som strikt följer Andrées­ ålder: ”Andrée på väg mot 22 år” och så vidare.

Med all tydlighet visar Jorikson att polarexpedition var ett gigantiskt projekt som en hel nation följde. Andrée var dag och natt sysselsatt med förberedelser av olika slag. Åtskillig kraft och möda ägnades åt att komma fram till vilket material som var lämpligast för tillverkningen av ballongen. När Nils Strindberg far till Paris och granskar olika sorters sidentyg, bedömer täthet och struktur är det som om han valde tyg till en brudklänning. Just ballongtygets täthet visade sig vara en nyckelfråga, som Andrée tog alltför lätt på. Ballongen kom att snabbt läcka mycket gas.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Projektet kostade mycket pengar. Men den vältalige Andrée lyckades utan större svårigheter finna mecenater. Han var en utmärkt talare som kunde trollbinda sin publik och övertyga om bärkraften i sina idéer. Han lyckades i ord men misslyckades i sak, som Per Rydén formulerar det. Snabbt byggde Andrée upp nätverk i den vetenskapliga sfären, och medel flöt in från flera håll, från Alfred Nobel, Göteborgsmecenaten Oscar Dickson och självaste Oscar II. Tiden före avresan sommaren 1896 var fylld av avskedsfester, däribland middag hos kungen. Väl på Danskön skulle ballong­huset byggas och sedan började en nervpåfrestande väntan på de rätta sydliga vindarna som detta år aldrig infann sig.

Över hela berättelsen svävar Gurli Linder, Andrées förtrogna och nära vän, som såg som sin uppgift att låta minnet av ballongfararens bedrifter leva vidare. I en rad skrifter skildrade hon hans verksamhet. Och i sina memoarer – som jag gav ut 2011 – berättar hon om kärleken till August, som under årens lopp aldrig försvagades. Jorikson börjar sin bok med ett citat från Linder där hon självmedvetet menar att den bild hon gav av Andrée är den som har blivit eftervärldens. Och även i bokens efterord knyter Jorikson an till Gurli Linder och hennes uppfattning om Andrée och expeditionen. Enligt Jorikson stämmer den väl med samtida källor.

Däremellan är berättelsen om Andrée, som Jorikson påpekar, delvis en berättelse också om S A Andrée och Gurli Linder. Deras kärlekshistoria får vi dock ta del av huvudsakligen utifrån den kvinnliga partnerns perspektiv, men den säger även åtskilligt om Andrée. Linders brev och memoarer ger också möjlighet att förankra vissa händelser i tiden. Inte minst ger de en tydlig demonstration av 1800-talets dubbelmoral och svårigheten för en gift kvinna att vårda ett kärleksförhållande i en miljö där skvallret och förtalet frodades.

Undertiteln på Joriksons imponerande arbete är ”Biografin”. Det tyder på att han menar sig ha sagt det väsentliga om Andrées polarexpedition. Och vad mer kan tilläggas? Sällan har väl något som i grunden är ett stort fiasko blivit så omskrivet. Men ingen kan bli likgiltig för den djupa tragiken kring de tre männen, pulsande i den vita snön på väg mot Vitön. Det är en bild som etsar sig fast på näthinnan och är svår att släppa. Till sist måste även sägas att bokens bildmaterial i hög grad berikar läsningen.