Det vi bevittnat på senare tid kan beskrivas som en seger för den mer skeptiska och avvaktande hållningen till ledningen i Moskva som de baltiska länderna stått för. Länge kritiserades de av sina partner i Nato och EU för att vara alltför kritiska mot Ryssland, för att bara se onda avsikter bakom Moskvas utspel och för att missa chansen att agera brobyggare mellan öst och väst. Den kritiken har nu tystnat.

Balterna ligger också i framkant vad gäller diskussionen om vad som bör göras för att bemöta den ryska desinformationen. Både Estland och Lettland – som har de största ryskspråkiga minoriteterna – har redan utökat sina tv-sändningar på ryska. Men de för en ojämn kamp mot ett Ryssland som inte bara har mångdubbelt större finansiella muskler – det är också ett land vars kultur har en dragningskraft på fler än ryssarna i diasporan.

Detta är en aspekt av den ryska informationsapparaten som inte ofta lyfts fram: Ryssland besitter en ovedersäglig ”soft power” i alla stater som tidigare ingick i Sovjetunionen. Jag har träffat många litauer som med värme talar om sovjetiska och ryska barnprogram, tv-serier och tv-shower. I dessa program uppträder älskade artister som sångerskan och ikonen Alla Pugatjova – och miljontals tittare sitter som klistrade framför tv-apparaterna. Och där blir de sittande när de Kremlvänliga nyhetsinslagen kommer. Mätningar har visat att än idag finns en hel del etniska ester, letter och litauer bland tittarna. Den nya ryskspråkiga kanalen i lettisk tv, som lanserades i höstas, har ännu bara lockat över 30 000 av landets 700 000 ryskspråkiga. ”Vi står inför en extrem utmaning”, konstaterade en tv-chef som jag nyligen träffade i Riga.

Det är svårt för balterna att hitta effektiva motåtgärder när den ryska desinformationen ska tacklas, i synnerhet när det rör känsliga ämnen. Ett exempel var när Litauen häromåret tillfälligt släckte ner en rysk kanal som i ett reportage hävdat att det var litauer som dödade litauer vid den sovjetiska stormningen av tv-tornet i Vilnius 1991. Men att stoppa sändningar som innehåller propaganda är ingen lösning, något som också forskaren i krigsvetenskap Oscar Jonsson understryker i sin text i temat om rysk desinformation i Axess nr 4/2015.

En annan oroväckande motåtgärd är att börja hårdvinkla de egna nyheterna. Det är vanligt i ukrainska medier och det finns tendenser i den riktningen på de baltiska ländernas redaktioner. En frilansande journalistkollega i Riga berättar att han inte längre helt litar på delar av den lettiska nyhetsbevakningen. I Baltikum finns alltför få exempel på oberoende och kritiskt granskande journalistik. Jag har många gånger slagits av oförmågan hos mina kolleger här att belysa alla aspekter i en nyhetsaktuell fråga. Därför är utvecklandet av en skarpare journalistik en av de konstruktiva motåtgärderna i informationskriget med Ryssland.

En annan konstruktiv åtgärd är att förbättra människors förmåga att skilja propaganda från journalistik. Ju fler människor som genomskådar lögnerna i den ryska propagandan, desto fler kommer att vända den ryggen. Många utbildningsinsatser är i startgroparna, bland annat i Vilnius ryskspråkiga skolor.

I skrivande stund har jag tv-kanalen RT påsatt i bakgrunden, för att komma i rätt stämning. ”Ukraine, a country at war with itself”, lyder en påannonsering. I en annan påannonsering gör förra CNN-ankaret Larry King reklam för sitt program. Tack vare rekryteringen av välkända västerländska journalister har den statskontrollerade före detta Russia Today skickligt ökat sitt anseende i väst.

Slutsatsen är given: Det är inte bara i länder med ryska minoriteter som det är viktigt att öka förmågan att skilja propaganda från journalistik; uppgiften är minst lika viktig i resten av världen.