Det finns inte mycket som tyder på att kejsar Vilhelm kunde särskilt mycket om islam, men han förstod att om man kunde få muslimer att känna sympati för Tyskland så innebar det en strategisk förlust för Ryssland, England och Frankrike, som alla härskade över stora kolonialvälden. I dessa imperier bodde många miljoner muslimer som hade börjat tröttna på det imperialistiska oket. Denna tyska strategi fortsatte under första världskriget när Tyskland var allierat med Turkiet, den tidens mest betydande muslimska land och hemvist för det döende kalifatet.

England stod förstås inte med armarna i kors och tittade på, utan uppmuntrade aktivt frihetsrörelser i osmanskt styrda områden. T E Lawrence ledde ett uppror i öknen och ställde framtida självständighet i utsikt för de arabiska härskarorna. Att därav blev intet är förstås en annan – och tragisk – historia vars konsekvenser vi fortfarande dagligen lever med.

Hitlers Tyskland fortsatte på den inslagna vägen. Att skaffa sig sympati och stöd bland muslimer kom att bli ett betydande inslag i den tyska propaganda som använde alla på den tiden till buds stående medel: radio, film, pamfletter och mer därtill.

Berlin sände program på arabiska och på flera andra språk för att försäkra muslimer runt om i världen att nazisterna var deras naturliga vänner. Men projektet hade sina begränsningar. Läskunnigheten var ofta begränsad till en liten elit och ganska få hade tillgång till radio. David Motadel, som är historiker vid University of Cambridge, vet att berätta att i Egypten fanns vid denna tid endast 55 000 radiomottagare, de flesta ägda av västerlänningar; i Saudiarabien fanns det 26 registrerade radioapparater. I sin ytterst noggranna studie Islam and Nazi Germany’s War har Motadel skrivit en detaljerad, ibland onödigt detaljerad, skildring av hur detta propagandamaskineri fungerade och vem som fick det att fungera.

Nazisterna inskränkte sig emellertid inte till endast propaganda, utan enrollerade muslimska soldater främst på Balkan där de kämpade på nazisternas sida. Både Wehrmacht och SS under Heinrich Himmler var aktiva i dessa aktioner.

Motadel citerar stycken där både Himmler och Hitler uttrycker sina sympatier för islam som de ser som en manlig religion. Lite besvär hade de och andra nazister med att förena regimens virulenta antisemitism och rasläror med beundran för islam. Arabiska, islams språk, är ju ett semitiskt sådant. Men judehatet sopade alla sådana skrupler åt sidan. Dessutom fanns det starka anti-judiska känslor hos många muslimer.

I den propaganda som strömmande ut från Berlin rasade naziregimens röster, bland andra muftin av Jerusalem Amin al-Husayni, mot judar, amerikaner, kommunister och engelsmän. Dessa påstods alla vara islams fiender och ständigt intrigera mot ”människans naturliga religion”. Efter kriget underlät man att anklaga al-Husayni för krigsförbrytelser. De allierade var rädda för att det skulle orsaka oroligheter bland muslimer. Istället satte man honom på ett plan till Kairo, där han hälsades med entusiasm av sina anhängare.

Störst framgång hade nazisterna på östfronten där man lovade att muslimerna skulle återfå den religiösa frihet som Stalins Sovjetunion hade berövat dem. I Sovjet hade moskéer stängts eller vanhelgats. Heliga platser hade profanerats i namn av regimens kampanj för kommunism och ateism. Här fanns en bördig jordmån som nazisterna inte var sena att utnyttja. Man byggde nya moskéer eller restaurerande gamla, distribuerade Koranen och ville på alla sätt visa att man var vänskapligt inställd till islam.

Motadel understryker att det är svårt för att inte säga omöjligt att avgöra hur äkta sympatin för nazisterna var hos dessa grupper som för en kort tid bytte kommunistiskt förtryck mot en nazistisk regim som framställde sig själv som en befriare. Här gäller den logik som säger att min fiendes fiende är min vän.

Under några korta år förbättrades muslimernas situation i dessa områden på östfronten. Nazisterna ordnade folkfester där företrädare för de båda grupperna bildligt och ibland även bokstavligt omfamnade varandra, ofta under väldiga plakat som föreställde hakkorset och halvmånen. Motadel skriver: ”Fastän Tysklands ockupation av Kaukasus var kortvarig så var den kanske Berlins starkaste ansträngning för att positionera sig som islams försvarare på östfronten.”

Nazisterna var måna om att inte kränka muslimska känslor. Tyska soldater fick instruktioner om hur man korrekt skulle bemöta muslimer. Inga skämt, respekt för kvinnor, försiktigt med alkoholen. Man talade vitt och brett om hur man fördelaktigt skilde sig från imperialistiska stormakter som gjorde allt för att förtrycka muslimer. Bolsjevikerna var liksom fransmän och engelsmän alla muslimers fiende. I en pamflett krävs det ”att nu måste alla välja mellan Guds och traditionens vägar och bolsjevismens skändligheter, mellan tro och att förslavas av judarna”. Himmler gav order att man skulle söka igenom Koranen för att där hitta ställen som förutsade Führerns ankomst och att den tyske ledaren ”hade bemyndigats att slutföra det arbete som Profeten hade påbörjat”. Efter nästan fyra månaders grundliga studier fann sig chefen för Reichssicherheitshauptamt, Ernst Kaltenbrunner, nödgad att konstatera att Koranen inte innehöll stycken som kunde tolkas i önskvärd riktning.

Nazisternas välvilja hade mycket bestämda gränser. Visst hade man rätt i att det fanns ett utbrett missnöje mot Sovjetunionen, Frankrike och England i de länder som hamnat under deras styre, men detta missnöje dolde ofta nationalistiska strävanden som ofta gick hand i hand med religiös agitation. Det var ofta svårt att skilja mellan islamism och nationalism. Nazisterna accepterade och uppmuntrade islamismen, men när den slog över i nationalism fick det vara nog. Nationalismen hotade den framtida nazistiska superstaten. Muslimer kunde vara nyttiga att använda men bara så länge de visste sin plats.

Himmler var en entusiastisk förespråkare för denna politik. Motadel har hittat en förvånande stor mängd med material där SS-chefen vittnar om sin uppskattning av islam och hur viktigt han anser det var att göra muslimer positivt inställda till Nazi-Tyskland. Himmler exploaterade många muslimers antagonism mot sionismen och den sionistiska drömmen om ett judiskt hemland.

Man gick också de muslimska soldaterna till mötes och gjorde vad man kunde för att respektera deras bönestunder, matvanor och högtider. Motadel har hittat dokument som med pedantisk noggrannhet går igenom de regler som måste respekteras i behandlingen av muslimska soldater. Man utbildade fältimamer som skulle sörja för soldaternas andliga behov. Naturligtvis försäkrade man sig om att dessa imamer också var goda nazister. Man försökte värva arabiska rekryter som skulle strida vid fältmarskalk Rommels sida i Nordafrika men det projektet slog inte särskilt väl ut. ”Jämfört med andra muslimska rekryter visade sig de arabiska frivilliga var exceptionellt illojala – ett fullständigt misslyckande.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Lite bättre gick det på andra fronter. Och Himmler gav inte upp hoppet. Så sent som i mars 1945, då ingen längre kunde betvivla att det tyska nederlaget var oundvikligt, prisade Himmler ”de oförvägna muhammedanerna i Waffen SS”. Tusentals muslimska soldater stred på Tysklands sida, bland annat i den ökända Handzardivisionen, som kämpade mot Titos partisaner i Bosnien. En brittisk underrättelseofficer beskrev divisionen så här: ”Den uppträder korrekt på muslimskt territorium men i serbiskt befolkade områden massakrerar den utan nåd all civilbefolkning utan att bry sig om vare sig ålder eller kön.” Mot slutet av kriget var bristen på soldater så desperat att man i fånglägren sökte efter villiga muslimska rekryter. Att många av dessa bytte lägeruniformen mot soldatuniformen berodde knappast på religiösa eller ens ideologiska överväganden. De ville byta ett uselt liv mot ett lite mindre uselt. Det framgår på flera håll i Motadels grundliga redogörelse att många muslimer mycket väl förstod att de var utnyttjade av nazisterna.

Trots all energi och sakkunskap som nazisterna lade ner på muslimsk propaganda och på att enrollera muslimska soldater, menar Motadel att projektet i stort sett misslyckades. Och det trots att nazisterna anställde tidens bästa orientalister, som i några fall senare skulle göra sig framgångsrika karriärer i Förbundsrepublikens universitet. Det stod tidigt klart att man exploaterade islam av egennyttiga syften; det var av mera av opportunistiska skäl än av religiösa som man satte igång detta väldiga propagandamaskineri. Dessutom överskattade man den muslimska enigheten. Man insåg aldrig tillräckligt klart att den muslimska världen var splittrad och fylld av konflikter: klaner, nationer och etnicitet gjorde det omöjligt för att inte säga kontraproduktivt att behandla den som vore den något enhetligt. Det man kallade Weltmuselmanentum fanns egentligen endast som en konstruktion i Berlin.

David Motadel har på vad som verkar vara ett definitivt sätt klarlagt sitt ämne. Slarvigt läst kan hans bok användas i dagens kontext, där det talas om islamofascism. Motadel nämner det, men kunde ha varit tydligare på en punkt: långt flera muslimer stred i de allierades styrkor än i de nazistiska. Muslimer från Maghreb till Indien gjorde osjälviska och hjältemodiga insatser för Europas befrielse.

Läs den här boken men se också gärna Rachid Boucharebs storartade film Infödd soldat (Indigènes) som skildrar nordafrikanska soldaters insatser i Europa under andra världskriget – och hur illa många av dessa behandlades när kriget var slut.