Sedan Vladimir Putin gick in i Ukraina har över 300 bolagsjättar lämnat Ryssland i ett slags världskapitalismens styrkedemonstration. McDonald’s har stängt 847 restauranger, Ikea vägrar sälja möbler, Volkswagen har bommat igen sina fabriker, Coca-Cola sina bryggerier, Nintendo säljer inte längre tv-spel, Instagram har släckt ner och Boeing och Airbus vill ha tillbaka sina flygplan, ungefär 70 procent av den ryska flottan.

Financial Times skildrar företagens utmarsch som slutet på en epok då Ryssland faktiskt hade en medelklass; en rysk ekonom i Paris beskriver det som att landet backat 30 år i tiden på tre veckor. Kreml muttrar om att nationalisera – det går möjligen med flygplanen och ett och annat mejeri, men i övrigt gör starka varumärken och gränsöverskridande värdekedjor det omöjligt. Pröva att nationalisera tillverkningen av en Iphone eller ens en Billy-bokhylla.

Mindre diskuterat är varför företagen lämnar Ryssland i sådan omfattning. Situationen är så extrem att frågan kan tyckas enfaldig, men flera av dem har trots allt valt att stanna kvar. Förklaringarna är rimligen flera: uppriktig vrede (företagsledare är också människor), omkastade kalkyler till följd av sanktionerna, påtryckningar från aktieägare och anställda och, framförallt, trycket från de socialt medvetna konsumenterna i väst. Dilemmat känns delvis igen från Kina, där jättar som H & M och Nike försöker expandera på kommunistpartiets nåder utan att solka ner sina värdefulla varumärken på hemmaplan.

Rädslan för att stöta sig med en allt rikare, alltmer progressiv och alltmer välorganiserad kundopinion är kärnan i det som numera kallas woke-kapitalism: företagens ökade villighet att på mer eller mindre konkreta vis ta ställning i politiska frågor, främst sociokulturella. Man kan invända att Apples bojkott av Ryssland eller H & M:s beslut att sluta köpa bomull från Xinjiang i Kina i själva verket är av en annan och mer konventionell art, men i grund och botten är de uttryck för samma fenomen.

”Företagen anpassar sig för att det är smartare än att inte göra det, men sällan mer än nödvändigt.”

För att förstå det fenomenet måste man förstå hur och varför det uppstod, och som så ofta måste man börja i USA. Den amerikanska woke-kapitalismen tog fart parallellt med Donald Trumps politiska karriär, som underblåste kulturkriget där kraftigt. Unga konsumentgrupper i de liberala städerna – numera ­nästan en ­tautologi – började sätta press på stora företag att fördöma Trumps utspel i kampanjer på sociala medier, först och mest känt ”inreseförbudet” för muslimer. Det fortsatte med metoo 2017 och skolskjutningarna 2018–2019, som bland annat ledde till att Walmart slutade sälja vapen. Polismordet på George Floyd i Minneapolis 2020 fick Black Lives Matter-rörelsen att explodera. Facebook, Apple och Amazon lanserade stora kampanjer och donerade miljarder till aktivistgrupper mot rasism.

Precis som med dagens massflykt från Ryssland kan företagens agerande då förklaras på flera sätt, men mekanismerna är ungefär desamma: uppriktig vrede (företagsledare bor också i liberala städer), påtryckningar från aktieägare och anställda samt stark press från socialt medvetna konsumenter med mycket pengar och kulturellt kapital. Allt fler amerikaner bor i städer och enligt en uppmärksammad mätning från 2018 vill två tredjedelar av dem att företagen tar ställning mot till exempel generösa vapenlagar och inskränkningar av homosexuellas rättigheter, vilket företagen också gör.

De senaste två-tre åren har aktivismen spritt sig till fler områden, genom bolagsstrukturerna och över Atlanten till Europa, både som helt vanlig amerikansk kulturimport men också för att det ofta rör sig om samma företag och/eller aktieägare.

Det är denna kulturrevolution som Adrian Wooldridge pekar ut som det största hotet mot fritt företagande i västvärlden för närvarande, om än i mer koncentrerad form, vilket är viktigt. Wooldridge fruktar i korta drag ett omdiskuterat lagförslag som i praktiken skulle tvinga brittiska företag att bedriva socialt arbete och därmed stjäla fokus från kärnverksamheten, alltså att producera de bästa varorna och tjänsterna till de lägsta priserna genom konkurrens.

Notera att det inte är wokekapitalismen i sig han vänder sig mot, utan kodifieringen av den i lag. Utifrån den premissen målas ett skräckscenario upp där den ”sociala syftespolisen”, ett slags politiskt korrekt politbyrå, ålägger företagen att hantera samhällsproblem som politikerna och civilsamhället visat sig oförmögna att lösa på egen hand. Företagen skulle misslyckas, bli sämre på sådant de är bra på samt underblåsa ilskan bland dem som röstade på Trump och brexit mot den välmenande men tondöva eliten.

På ett omedelbart plan har han rätt. Pk-dirigismen, som Woold­ridge skissar upp den, framstår både som obehaglig och löjeväckande; anekdoten om fondförvaltaren som tröttnat på försöken att formulera det sociala syftet med Hellmanns majonnäs fångar det väl. Möjligen är det skälet till att statligt påbjuden wokekapitalism inte verkar väcka någon större entusiasm utanför de brittiska öarna, om ens där. Wooldridge varnar för liknande initiativ i andra länder, men preciserar dem aldrig.

Detta är det första och mest uppenbara av två huvudsakliga problem med Wooldridges analys. Om hotet är just lagfäst wokekapitalism – eller ”syfteskapitalism”, som han kallar det – är det fortfarande inte konkret nog för att beskrivas som det största hotet mot det fria företagandet i Storbritannien (vilket han eventuellt menar) eller västvärlden (så läser jag honom).

Man kan förstås likt en Johan Norberg tycka att den allmänna kapitalistkritiken är illa nog. (Den kommer sedan flera år tillbaka lika mycket från Financial Times ledarsida som från vänsterradikaler, om än i olika form.) Men det är inte den, eller ens wokekapitalismen i bredare mening, som Wooldridge far efter. Han gör tvärtom tydlig åtskillnad mellan den ”radikala” syfteskapitalismen och den bredare kritiken mot Milton Friedmans aktieägarkapitalism, som ironiskt nog numera har sitt viktigaste cent­rum just på ekonomi­högskolan i Chicago.

Intressant nog säger Wooldridge heller ingenting om hur mycket eller lite företagen bör beskattas eller regleras, bara att staten inte bör mixtra med deras kapitalistiska grunduppgift genom att tvinga på dem politiska uppgifter som ”bäst hanteras av demokratin”. Om en sådan uppgift är att motverka för stora klyftor, vilket Wooldridge antyder, bör ”demokratin” då beskatta företagen för att jämna ut dem? Den typen av frågor besvarar han alltså inte just för att syftet med texten är att försvara företagens telos, inte deras intressen i största allmänhet.

Det andra och mer grundläggande problemet med Wooldridges analys är att den bortser från underliggande förklaringar och därför blir för snäll mot sig själv. Liksom alla intressanta sociala fenomen är wokekapitalismen både en produkt av och reaktion mot den rådande ordningen, eller paradigmet. Man skulle rentav kunna beskriva den som Friedmankapitalismens frankensteinmonster.

På ett djupare plan är wokekapitalismen en konsekvens av det senaste kvartsseklets strukturomvandling som har koncentrerat produktion och välstånd i färre, större och rikare städer, så kallad ”agglomeration”. Som ekonomerna Enrico Moretti och Will Wilkinson visat utvecklar befolkningen i sådana ”superstjärnestäder” mer progressiva värderingar i ett slags självförstärkande process, både för att välstånd tenderar att ha den effekten och för att värderingar smittar av sig (man simmar helst med strömmen). Denna grupp utgör idag företagens viktigaste anställda och kunder. Den är mer progressiv, mer koncentrerad och, tack vare sociala medier, mer mobiliserad än någonsin tidigare.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Ovanpå det har globalisering, finansialisering och en explosion i lobbying – betydligt större hot mot en fungerande kapitalism än det Wooldridge målar upp – lett till ökad marknadskoncentration och därför marknadsmakt. Det räcker helt enkelt att några få personer eller ledningar ändrar uppfattning i en fråga för att konsekvenserna ska bli enorma. Twitter ”avplattformerade” USA:s president med en knapptryckning. Att amerikanska megafonden Blackrocks vd Larry Fink plötsligt tycker att företag bör ha ett ”socialt syfte utöver vinstmaximering” spelar roll eftersom Blackrock är världens största aktieägare inklusive en av de största på Stockholmsbörsen, vilket ger direkt inflytande. Milton Friedman menade att företagens enda skyldighet var gentemot aktieägarna; han hade inte räknat med att aktieägarna skulle vara samma överallt och politiskt korrekta aktivister.

Om de nu är det. Mycket tyder på att aktivismen fortfarande mest är för syns skull. Företagen anpassar sig för att det är smartare än att inte göra det, men sällan mer än nödvändigt. Apple tar ställning mot restauranger i Mellanvästern som vägrar viga samkönade par, men fortsätter att göra affärer i Kina. Ikea och Spotify – bägge dygdesignalerare av rang – drog sig för att lämna Ryssland tills det inte längre gick. Och Blackrock är femte största ägare i Fox News.

Den konservativa amerikanske skribenten Ross Douthat – han myntade för övrigt begreppet wokekapitalism – skildrade dubbelspelet kärnfullt i en essä i New York Times 2018:

Det råder ingen spänning mellan företagens sociala aktivism och företagens självintresse vad gäller skattepolitik och njugghet kring löner. Aktivismen är snarare alltmer ett sätt att skydda självintresset och njuggheten – ett sätt att berättiga vd:ars metoder inför kulturens maktinnehavare så att de lämnas ifred (och blir förlåtna för uppbackningen av Trumps ekonomiska agenda) i sådant som har större betydelse för företagens slutresultat.

Har han rätt är det svårt att dra någon annan slutsats än att Wooldridge har fel. Wokekapitalismen, syfteskapitalismen, vad man nu föredrar att kalla den, är inte det största hotet mot kapitalismen 2022. Den är inte ens ett hot. Bara ett nytt sätt att tjäna pengar enligt samma gamla principer som Wooldridge drar sin lans för.