I ”Bildningspodden”, som produceras av Stockholms universitet, redogör historieforskaren Susanna Erlandsson för den snåriga distinktionen mellan alliansfrihet och neutralitet. Hon påminner oss om att när andra världskriget bröt ut fanns det många länder som utropade sig som neutrala, till exempel Nederländerna, Belgien, Danmark och Norge. Men när Hitler fann för gott att invadera dem upplyste han dem i praktisk handling vad de kunde göra med sin neutralitet.

Den ”alliansfrihet” som tjänat oss väl har inneburit att vi ska stå fria att göra som vi gjorde under andra världskriget. Att göra eftergifter åt den sida som för tillfället har övertaget.

Under kalla kriget har vi fumlat under täcket med västmakterna, vilket Sovjetunionen varit fullt medvetet om. Men vi har aldrig öppet tagit ställning, aldrig velat ingå i en pakt som kunnat kosta oss något.

Och det är väl okej. Det som gör undfallenheten magstark är att vi utmålar den som något berömvärt. Den har hållits fram som ett bevis för att vi är lite mer upplysta än alla andra brutala sällar som vill puckla på varandra med knölpåkar. Nej, vi svenskar är klokare än så. Vi förstår att det inte är ens fel när två träter. Vi tror på det goda samtalet. Att tala förstånd med våldsverkare, försöka förstå var de kommer ifrån och hur de har blivit som de har blivit och sen med mild hand lirka dem in på den rätta vägen. Enbart morötter, inga primitiva piskor.

”Nej, vi svenskar är klokare än så.”

Men våren har bjudit på ett par händelser som tycks ha skakat om oss. Under påskkravallerna haglade stenar över polisen, som tvingades schappa från platsen och retirera för våldsverkarna. Och i februari gick Ryssland till attack mot Ukraina, vilket jag i förra krönikan lovade att aldrig skriva om, men ni känner väl till det kinesiska ordspråket: huvudet är runt för att tanken ska kunna ändra riktning.

Många svenska intellektuella tycks yrvaket ha insett att det finns situationer när det goda samtalet inte räcker, hur empatisk och lyssnande man än vinnlägger sig om att vara, att polisen och alla otäcka manicker som dinglar i deras uniformsbälten finns där som en sista utpost mot barbariet, och att historien ibland presenterar oss för envåldshärskare som i praktisk handling vill upplysa oss om vad vi kan göra med vår folkrätt.

Vi kan förstås inte hjälpa att vi är yrvakna. Vi är formade av vår historia, precis som de baltiska staterna är formade av sin, vilket fick dem att ansöka om medlemskap i Nato nästan innan de hunnit designa sina flaggor.

Men vår självbild tål åtminstone att begrundas.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vad det är som gör att vi betraktar det som en orimlighet att vi ska ”skicka ut våra barn att dö för Erdo˘gan”, som vissa Natomotståndare så slagkraftigt formulerat det, medan det ses som en självklarhet att turkiska föräldrar ska skicka ut sina barn att dö för oss? Eller att vi skruvar på oss vid tanken på att stå under samma blåvita fana som länder som inte når upp till vår nivå av oförvitlighet?

Argumenten känns igen från debatten om vårt medlemskap i EU. Vi känner helt enkelt ett vagt obehag inför att liera oss med andra nationer. Det är alltid något skumt med dem. Antingen har de för kass ekonomi, som Italien och Grekland, eller också har de alltför stor populistisk representation i sina parlament, som Polen och Ungern, eller också har de bara visat sig vara allmänt svajiga och osvenska, som USA.

Ju mer man fördjupar sig i vår självbild, desto mer inser man att det enda område där vi är världsledande är vår chauvinism. Och den ”alliansfrihet” som tjänat oss väl har vi definierat på ett sätt som vi är ganska ensamma om. Det låter ungefär lika välfunnet som om Richard Burton hade sagt att hans monogami och hans nykterhet har tjänat honom väl.